Helgporträttet: “Graffiti är viktigt för demokratin”

GRAFFITI. Konstnären, graffitimålaren och musikern Carolina Falkholt får mycket uppmärksamhet för sina muralmålningar av den kvinnliga kroppen, som hon skapar i syfte att avkolonialisera den.

Du är ju aktuell på flera håll, nu närmast ska du delta på Fittfesten i helgen, med skribenterna till Fittskrift, vad ska du att prata om där?

– Jag förbereder alltid det jag ska säga fram till att jag ska säga det och har inget färdigt manuskript, men jag kommer att berätta om mitt arbete och hur det har utvecklats från graffiti till graffitta och tillbaka till graffiti. Och om min forskning som just nu handlar om att avkolonisera den kvinnliga kroppen, den kvinnliga sexualiteten och det kvinnliga psyket genom att göra offentlig konst där det här står i fokus.

Är det så du skulle beskriva ditt skapande?

– Ja, just nu har jag precis gjort klart en hundra kvadratmeter stor fittmålning på en vägg här i Göteborg. Det är en bakgrundsmålning till verket Lesbisk Häxhora som jag jobbar med, delvis för att samla in pengar till före detta prostituerade, kvinnor och transpersoner, som gör yoga som rehabilitering. En kvinnlig person står och gör yoga och twerkar i målningen och lutar sig in en fitta. En person jag känner jobbar ideellt med det här projektet så jag ville gärna stötta det genom konsten.

Du använder Grafitta som benämning på din konstnärliga praktik, var kommer det ifrån?

– Jag har gjort det men nu håller jag på att omvärdera den benämningen. Jag skrev precis en kritisk fallstudie på mitt universitet om Grafitta, och kom då på att det ändå är graffiti som är ursprungsformen. När jag fick barn och inte hade lika mycket tid över så blev det inte längre graffiti, reglerna för just den typ som jag höll på med, style writing, är så specifik. Jag behövde någonting för att kunna bryta mig loss från graffitin för att sedan bemästra den i sin helhet och gå vägen via mer institutionaliserad konst och konstteoretiska begrepp. Men jag är inne i en process av konstnärligt arbete hela tiden, på en massa olika plan.

– “Grafitta ” kommer egentligen från min mamma, “ska du ut och Grafitta nu” frågade hon när jag skulle ut och måla som tonåring. Först var det lite jobbigt för fitta var inte direkt något bra ord när jag växte upp, men när jag sedan började kalla min konstnärliga praktik för grafitta så var det som ett återtagande av ordet fitta.

Könsorgan brukar ofta ingå i dina verk, hur kommer det sig?

– Det finns inte ett enda tydligt budskap utan det är min konstnärliga praktik. Även konsthistoriskt sett har andra feministiska konstnärer gestaltat kön, födande och kvinnlig kraft och sexualitet. Jag funderar på sexualiteten i sig, man kan ha den som arbetskraft och som drivkraft, den behöver inte vara just sex. Det finns delar i hjärnan som är sammankopplade där det som är sexuellt och det som är lustfyllt på ett kreativt sätt hör samman.

– Varför just kvinnokönet, det är för att det ska komma en gigantisk sprutfontänorgasm och dränka Sverigedemokraterna i avgrunden. Fascister ska sprutas ner med kvinnlig orgasm så att de inte kan andas längre av all denna vätska som kommer ur det eviga såret i själen som patriarkatet har orsakat hos kvinnan i alla tider.

Så poetiskt! Ditt verk i Göteborg blev nyss övermålat med svart färg. Varför reagerar människor så starkt på dina målningar av kön, tror du?

– Ja, det är en bra fråga. Det finns fortfarande väldigt mycket högerkonservativa, underutvecklade åsikter och blicken på konsten är inte särskilt utvecklad bland stora delar av det svenska folket, eller i världen överhuvudtaget. Det är väl för att samtidskonsten inte är särskilt lättillgänglig. Är man inte konstnär eller konstvetare så kan det vara svårt att som helt utomstående vara delaktig i det som händer i konsten.

– Jag försöker göra konsten mer tillgänglig för en bredare publik genom mina målningar och min tematik, som egentligen är väldigt allmänmänsklig. Det handlar ju om kvinnokroppen och om kvinnors rättigheter, kvinnors sexualitet, kvinnors psyken och själar, att de är sina egna. De har ju liksom koloniserats av patriarkatet under i princip all evighet så de måste aktivt återtas för att inte falla in i den patriarkala normen som den här gammaldagsa totalhögern står för. En typisk patriarkal form där kvinnor och andra minoritetsgrupper inte har samma värde som den vita mannen, en världsbild som behöver förstöras för evigt och det är vad min konst vill jobba på.

Du har även varit verksam i New York, hur har tiden där påverkat ditt konstnärskap?

– New York bara öppnade upp sig och tog emot mig när jag kom dit från Stockholm i slutet av nittiotalet. Jag fick lära mig måleri och graffiti av världsmästare, stora fantastiska konstnärer som tog sig an mig och jag fann mig på något sätt till rätta. Jag älskar New York, jag var nyligen där på ett residency och skulle gärna vilja bo där. Men det är inte möjligt, jag får bara låtsas att Göteborg är New York.

Hur kan graffiti och offentlig konst vara viktig för ett samhälle?

– Graffiti är otroligt viktigt för demokratin, det är där det fria ordet också kan skrivas fritt. Språket har en kraft, om graffitimålare bara kunde vara lite modigare utanför den egna graffitins nördigaste kontext, vara mer publika och interagera mera i motståndet mot fascismen som håller på att ta över våran värld. Men jag tror att graffitin kommer att vakna till liv och dra sitt strå till den demokratiska stacken, det känner jag på mig. Det finns så himla många talangfulla graffitimålare överallt där vi bara väntar på att poletten ska trilla ner. Eller så håller de redan på för ofta jobbar de i hemlighet med ett väldigt kodat språk, precis som med samtidskonsten, den institutionella och akademiska, som är väldigt kodad och svårtillgänglig. Någon gång kanske vi måste göra den totalt publik för att alla ska få en chans att läsa den, för både graffiti och konst är ju former för litteratur och läsning, information och kunskapsbildande. Eller så får noobsen bli nördigare.

Hur ser förutsättningarna för offentlig konst och graffiti ut i Sverige?

– Det finns mer dekorativ streetart här i Göteborg än graffiti, som ju oftast är olaglig. Det finns lagliga graffitiväggar som alla får måla på och det är ju härligt. Men jag vill oftast måla på stora ytor, hela fasader är min favorit, och då behöver man söka bygglov som kostar en massa pengar. Så det är en ganska lång juridisk process för att få måla i Göteborg överhuvudtaget. Jag försöker att fokusera på de specifika platserna jag har att tillgå när de uppstår, men jag har även en ateljépraktik där jag målar bilder i mindre format, ritar, skriver och tecknar.

Du hade din första galleriutställning på CFHILL, Du får dansa i min park, i september, med fokus på teckning och måleri. Hur har ditt skapande förändrats sedan du började måla graffiti?

– Jag började måla graffiti som tonåring så det är ganska länge sedan. Jag är uppvuxen i Dalsland så jag kom ifrån skogen och var väldigt influerad av sagoväsen och det överjordiska. Jag har alltid varit i min egna värld och känt mig som en egen sorts människa, så det är det jag målar. De här kropparna har olika superkrafter eller poetiska möjligheter att uttrycka sig och nu befolkas världen omkring mig med mitt konstnärliga uttryck. Konsten är ett eget språk, många har sina egna språkvariationer och de tar olika stor plats.

Hur stor plats har musiken i ditt skapande?

– Jag hade en performance i helgen med gruppen Itallo Bitches, det var väldigt härligt. Vi ska göra en remix av deras låt Pussy Like That som kommer snart. Jag gör också en massa låtar tillsammans med kompisar så det är ett kollektivt, kreativt och musikaliskt pågående arbete. Främst så har Stonefunkers trummisen Christian Ekerfors producerat alla mina nya låtar de senaste åren.

– Jag fastnar lätt i texter, rim och ordföljder som blir melodier i mitt huvud, en slags plats att vara på. Det har jag burit med mig sedan jag var barn. Jag gillar techno och synthar som spelar melodier som går runt, runt runt, det monotont upprepande. Det blir som en slags uppbärande estetik av ljud kring skapandet, musiken som också bär berättelsen med sig. Den är en del av det visuella, det går nästan inte att koppla isär de två aspekterna för mig även om de låter och ser olika ut.

– Att sjunga, eller låta, är en nödvändighet för att ventilera ut känslor och tankar tror jag. Likaså att tala om sin konst, för mig är dialogen nästan hela grunden i mitt skapande, att tala med psykologer, professorer, vänner, familj, journalister, andra konstnärer alla utbyten av tankar och frågorna som ställs gör att min tanke formas och formuleras efter mina känslor i de här situationerna.

Du släppte ju nyligen egen ny musik, EP:n supervision och singlarna Förbränna den och Healing process, berätta om din musik.

– Ja, allting kommer att samlas på vinyl sedan. Jag köpte min första trummaskin och började göra beats 1997 när jag bodde i New York, det var mycket hård, mörk techno och rap som jag har gillat väldigt mycket och influerats av. Det är ett sätt att tänka på tror jag, i ordflöden som rimmar och att få ihop det som ett eget slags broderi.

– Jag har ett skivbolag också som heter Ord, Ljud Och Kön där jag har släppt en singel med poeten Jenny Högström och musikern Niki Yrla som heter Killar som gillar, vilket kommer från dikten Killar som gillar att knarka hellre än att knulla som Jenny Högström har skrivit och som är en låt på Spotify. Dikten finns även i Högströms bok Sad Life, som gavs ut tidigare i år på bokförlaget It-Lit. Jag älskar poesi.

Skriver du poesi själv?

– Ja, jag skrev en dikt nu till utställningen för CFHILL, Genom min svarta blick och ut ur min fitta. Jag gjorde en stor målning, som just nu hänger på Eskilstuna konstmuseum, där dikten är tonsatt i tre versioner och finns som ett ljudverk att lyssna på i hörlurar intill målningen. På vernissagen framförde jag den live och nu på Fittfesten ska jag läsa den.

Vad har du på gång just nu och framåt?

– Just nu och de kommande veckorna håller jag på med den här Lesbiska Häxhoran i Göteborg. Sedan har trafikverket hört av sig och frågat om jag vill återställa min målning God Giving A Fuck vid operan, så det funderar jag på att göra som ett twerk performance. Samtidigt som jag studerar masterprogrammet på Konsthögskolan Valand, det är det jag gör framförallt.