Helgporträttet: “Flashback bryter filterbubblorna”

JUBILEUM. Staden Göteborg fyller 400 år. Radioprofilen och komikern Ina Lundström är en av dom som jobbar med festligheterna och är också aktuell med succépodden Flashback Forever.

Hej Ina Lundström!

Igår fyllde Göteborg 400 år, och det skulle firas på initiativ av Göteborg & Co! Vill du berätta hur?

– Ja, med en livesändning för att alla ska kunna fira Göteborgs 400-årsjubileum säkert. Det har skickats ut vimplar och grejer för att folk ska kunna fira där de är. I en del av sändningen åker jag och Niklas Andersson, min komikerkollega som jag hade karantän-tv ihop med tidigare i år, runt och pratar med lite kända göteborgare på en spårvagn.

Hur kommer det sig att just du blev utvald att leda spårvagnsturen?

– Det vet jag inte. Men jag är ju Göteborgare, så mycket vet jag!

Vilken är din relation till Göteborg?

– Jag är väldigt lokalpatriotisk. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo någon annanstans än här, i alla fall inte i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Göteborg även om min familj, min bror och båda mina föräldrar, har flyttat härifrån. Det är en stad som jag kan och det tycker jag är väldigt härligt.

– Jag är faktiskt lite förvånad över att folk så lätt flyttar från ställen de är uppvuxna på. Jag tycker att det är så himla skönt att träffa på folk som man kände för tio, tjugo eller trettio år sedan, men jag vet att många får ångest av det. Det är kul att veta vad en affär hette innan den hette det den heter nu, till exempel.

Har du någon favoritplats i staden?

– Jag har ganska många favoritplatser men jag rör mig inte långt från Mariaplan i Majorna, det gör jag inte. Jag har min favoritpub där och jag bor och har mitt kontor i närheten. Så även om jag kan bli irriterad på vissa grejer i området är det ändå där jag tillbringar den större delen av mitt liv.

Kan du berätta om något nostalgiskt minne du har kopplat till Göteborg? Eller icke nostalgiskt.

– Ja det har jag ju många. Jag får väldigt mycket hemlängtan när jag är någon annanstans. Och ju längre tid jag har varit borta, ju längre bort från där jag bor börjar jag sakna. Normalt sett går jag inte runt och tänker åh gud vad jag älskar Avenyn, för jag är aldrig där. Men är jag borta en dag så saknar jag mitt hem, efter två dagar saknar jag Mariaplan, efter tre dagar börjar jag sakna typ Stigbergstorget och dag fyra börjar jag tänka åh Liseberg, Avenyn! Efter fem dagar kan jag bli nostalgisk av att se Landvetter, så det krävs inte så mycket.

– En gång hade jag och min polare varit runt och liftat i Europa, när jag var nitton år eller så. Det hade varit lite svårt att komma hem, vi hade tältat fast utan tält och hade inte så mycket cash. Efter att ha varit på resande fot under typ två nätter kände vi verkligen att det skulle bli skönt att komma hem. Vi kom båtvägen in till Göteborg efter att ha varit borta därifrån säkert längre än vad jag har varit i mitt vuxna liv, i typ en månad. Det var otroligt!

Vad var det för båt ni hade hoppat på då?

– Det var väl någon av Stenabåtarna, så vi kom från Fredrikshamn. Vi lyckades lifta från norra Spanien tror jag, eller Holland, jag vågar inte ta gift på det där.

Du jobbar med berättande av olika slag, som journalist, poddare och ståuppkomiker. Som komiker, vad skämtar du helst om och vad skämtar du aldrig om?

– Det blir lätt att jag skämtar om mat, det tycker jag är väldigt kul. Jag tycker att folk äter så himla konstiga grejer och beter sig så konstigt kring mat i Sverige idag. Min mamma är från Indonesien och jag har bott lite utomlands i Malaysia också när jag var liten. Jag blir aldrig trött på att tänka på vilket märkligt beteende svenskar har i relation till mat. Men det är inte kul att skämt om den senaste aktuella händelsen. Det är väldigt tråkigt, det har man ju Twitter till och man kan aldrig vara lika snabb som Twitter. Så att ta upp någonting som hände i veckan brukar jag väldigt sällan göra.

Nu blev jag nyfiken på vilken relation till mat du menar att svenskar har?

– Aha, ja men den är väldigt speciell alltså. Det finns väldigt få länder som är så trendkänsliga när det kommer till mat som svenskar är. Man kan få svenskar att äta på väldigt extrema sätt och samtidigt är vi sjukt kollektivistiska, vi gör som alla andra gör. Och det kan gå så himla fort, de som är i min generation äter helt annorlunda än vad våra föräldrar åt och vi äter inte alls sådan mat som vi är uppvuxna med.

– Vi är även extremt ängsliga och rädda för att göra fel, i kombination med att vi har ganska liten kunskap eftersom vi just byter hela tiden. Vilket gör att om man ska ta sig an och laga ett annat kök så ska det helst vara det kök som är trendigt just precis nu, eller snarare det som var trendigt för exakt fem år sedan i USA. Och man ska då inte ta sig an det på ett sätt man själv är sugen på utan man går till en specifik hylla i mataffären som heter tacos eller poké bowls. Och så lagar alla maten på exakt samma sätt och tycker det är jättegott, men några år senare är det plötsligt jättetöntigt att servera den rätten. Jag tycker att det är väldigt spännande och det säger något om hur svenskar är generellt, tror jag.

Man hör ibland att komiker alltid förväntas ha en rolig punchline i rockärmen, vad tycker du? Är du komiker hela tiden?

– Nej det är jag absolut inte, det är en roll jag går in i. Men innan jag började standuppa var jag nog roligare privat. Nu är det jätteskönt att sitta och bara luta sig tillbaka och lyssna på andra, men innan jag började med standup hade jag ett stort behov av att vara rolig som jag inte fick utlopp för. Nu får jag mycket utlopp för det.

Du har drivit flera olika poddar, men förra året startade du, Emma Knyckare och Scroll-Mia, som hon kallar sig, podden Flashback Forever som blivit en stor succé. Varför älskar du Flashback?

– För att det inte alls är som andra sociala medier, utan helt tvärtom. Bara en sådan grej som att Flashback är kronologiskt. Numera finns det algoritmer som säger vad jag antagligen borde vara intresserad av med tanke på min sökhistorik och det skapar ju filterbubblor, som har funnits långt innan internet, men Flashback är väldigt bra på att bryta det där. Flashback säger aldrig åt mig att titta på en kommentar extra mycket bara för att det är många andra som har tyckt att den är bra, utan där får man läsa allt som folk har skrivit och då kan man hitta väldigt oväntade och kul grejer. Samtidigt uppskattar jag att man är anonym, vilket gör att Flashback är fritt från influencers. Det finns dessutom moderatorer, så om någon skulle börja göra reklam för någonting så tar de bort de inläggen. Jag känner en större tilltro till att folk skriver saker på Flashback som de inte tjänar någonting på att skriva, det gör att man kan problematisera saker som är väldigt svåra att problematisera.

– Det finns en allmän uppfattning om att alla problem kan diskuteras idag, man kan säga att man har en negativ syn på sin kropp på ett sätt man inte kunde tidigare eller diskutera att man har blivit utsatt för sexuella trakasserier eller har en diagnos. Men det är bara vissa problem som det anses vara okej att ha, sedan finns det en del problem som av väldigt rimliga skäl inte anses vara okej, till exempel ett pågående missbruk. Om man tänker sig ett sommarprat så börjar det alltid med att någon berättar att de har haft det tufft i livet, men det slutar alltid med någon slags lösning. På Flashback kan man läsa om folk som inte har tagit sig igenom sina problem och som inte har en färdig lösning. Det är svinhärligt och spännande! Till skillnad från det här andra som jag tycker är helt ospännande och ohärligt.

Varför är ett sådant rum viktigt?

– Om man själv känner sig kass på någonting så kan det ju kännas jobbigt att se någon lägga upp en bild på sitt perfekta liv. Man pratar ju ofta om att sociala medier gör att vi får helt sjuka bilder av hur bra alla andra har det för det enda folk lägger upp bilder på är när de mår bra.

– Ytterligare en aspekt är att folk även lägger upp när de mår dåligt, men på ett sätt som får de själva att se bra ut. Det dåliga man lägger upp är inte att man har varit ett svin och legat med sin kompis pojkvän, utan det dåliga är typ jag jobbar alldeles för mycket, jag måste lära mig att säga nej och sluta vara så fruktansvärt omtänksam. Så är det överallt och därför tycker jag att Flashback är viktigt. Sedan tycker jag att det generellt är viktigt med yttrandefrihet, att även få säga saker som inte anses vara bra och att få utveckla de argumenten.

Hur väljer ni ut berättelserna ni pratar om i podden?

– Det gör vi lite olika. Ibland har man gått runt och funderat på ett ämne, kanske för att det finns en pågående debatt i samhället om något fenomen och så undrar man vad de skriver på Flashback om det. Vi tillbringar så mycket tid på Flashback allihop så ibland kan vi hitta en användare som vi sett förekomma i flera olika trådar, och då blir det ju användaren som är intressant. Och så har vi trådarna som innehåller ett händelseförlopp med en inbyggd dramaturgi, någon kanske berättar att den ska på en dejt och så berättar de om hur det går längs med vägen. Så det kan vara lite olika saker som gör att man kommer igång.

– Men podden är ju en humorpodd, det finns jättemånga trådar på Flashback som jag tycker om att läsa men som jag aldrig skulle ta upp i podden. Det finns en tråd där en kille rapporterar varje dag som han har varit fri från opiater, som på en blogg. Det tycker jag är en toppentråd men det går ju inte att göra humor på.

Nu när du pratar om det känns Flashback som en väldigt unik mötesplats idag.

– Precis. Jag menar, det finns ju flashbacktrådar om hur man bygger tyska verb. Men jag är genuint ointresserad av den delen som heter Aktuella brott och kriminalfall, som är en del av det stora problemet med Flashback där folk hängs ut med namn, som senare visar sig vara oskyldiga. Jag kan inte säga att jag inte är inne där för att jag är en god människa, det har noll procent med det att göra, det är bara att jag tycker att kriminalfall är så mördande tråkigt.

Hur kom ni på idén bakom podden?

– Vi hade pratat om det jättelänge, men när vi googlade såg vi att det redan fanns en podd om Flashback, eller till och med två, så vi släppte den idén. Efter 2019 hade jag och Emma bokat in att vi skulle livepodda och sålt biljetter via en standupklubb, med en podd vi hade innan. Men sedan hade vi inte kvar den och de här andra två poddarna om Flashback hade inte kommit med några nya avsnitt på jättelänge och verkade inte vara aktiva. Så vi tänkte att det kanske var lika bra att börja! Vi drog igång men då kom coronan. Det blev aldrig någon livepodd, det tillfället har skjutits fram fem, sex gånger nu, har fortfarande inte blivit av och kommer nog inte att bli av heller.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men podden blev av!

– Precis. Och anledningen till att vi ville göra en podd om Flashback var ju framför allt för att jag och Mia, som känt varandra länge, läser mycket på Flashback båda två och har pratat om att vi lägger så mycket tid på det. Och att det säkert finns fler som känner så. Inte minst under metoo så var det som att ingen hann göra någonting annat för att de bara var på Flashback hela tiden för att hålla sig uppdaterade. Så vi tyckte att det här kunde vara en bra grej.

Vad var det för podd du och Emma hade tidigare?

– Jag och Emma har haft två poddar, en som gick ut på att hon skulle lära mig hur man blir standupkomiker, den heter Klubb Hybris. Och sedan gjorde vi en fortsättning på den som bara hette Hybris, och i princip handlade om vår standupklubb och om standup. Så det var en mer nischad podd, men de hade ett tydligt slut båda två. Klubb Hybris slutade med att jag stod på en scen framför jättemycket folk i Malmö och körde mitt allra första standup-gig. Och Hybris hade sitt slut för att vi inte hade standupklubben längre just då.

Du har sagt i en tidigare intervju att det finns mycket berättarglädje hos just Göteborgare, om man jämför med till exempel Stockholm. Varför är det så, tror du?

– För det första måste jag säga att varje gång jag uttalar mig om Göteborg är det som en enorm disclaimer över att jag är Sveriges mest lokalpatriotiska person, så ingenting jag säger är det minsta sant, haha. Men jag vet faktiskt inte vad det beror på, jag vet ju att till exempel britter är skitroliga att prata med och att amerikaner är väldigt socialt smidiga. Varje gång jag har träffat en amerikan har jag fått känslan av att de ställer mycket frågor och är artiga, de paketerar allt som berättelser och svarar alltid intressant. Men att jag inte är lika bra på det. Så precis som det finns kulturella skillnader gällande vad man äter så finns det säkert kulturella skillnader gällande hur man snackar och vad som anses okej att säga eller inte säga.

– I Göteborg hävdar jag att man prioriterar på ett annat sätt än vad man gör i Stockholm, att kunna tjöta härligt. Om man går in på en pub i Stockholm upplever jag att folk inte pratar lika mycket, i Göteborg kan det vara öronbedövande dånigt. Det har också skett en väldigt stor inflyttning till Stockholm, det är bra för många i karriären att bo där. Det tror jag gör att man tenderar att prata mycket om just karriären i Stockholm på ett sätt man kanske inte gör i Göteborg, och det är ju bra för det är ett helt ointressant ämne.

Och var kommer din berättarglädje från?

– I min familj där jag växte upp var det så att om man inte kunde berätta någonting på ett intressant, spännande eller roligt sätt så var det ingen som lyssnade. Och så är jag och mina polare med. Jag blir dödligt uttråkad om jag ska lyssna på en person som berättar en historia så här: Igår hände det en grej, eller vänta, var det i förrgår? Vet du vad, skitsamma, det spelar verkligen ingen roll om det var igår eller i förrgår, bara döna på. Så det smittar nog tror jag.

En sista fråga. Du sa att du aldrig skulle lämna Göteborg, men om inte Göteborg fanns, var skulle du bo då?

– Då skulle jag bo i Indonesien, på den norra delen av ön Sulawesi. Min mamma bor där och är därifrån. Och sedan skulle jag åka till Singapore då och då för att äta, för de har världens godaste mat!