Helgporträttet: “En fisk i vatten mår bra men på land kan den inte andas”

EUROVISION. Ikväll är det final för Eurovision Song Contest. När det visade sig att programmet inte är tillgängligt för döva och hörselnedsatta, skred Laith Foad Fathulla och 36 andra teckenspråksgestaltare till handling och har nu arbetat fram en teckenspråksversion.

Hej Laith!

På din Twitter beskriver du dig som en minoritetsmedborgare som försöker ta sin plats i ett majoritetssamhälle. Skulle du vilja börja med att berätta något om dig själv och det engagemanget?

– Dövcommunityt är en minoritetsgrupp på samma sätt som samer och andra grupper. Vi har alla olika historier och bakgrund men samma typ av problem med tillgänglighet till språk. Det finns två olika perspektiv, dövhet som funktionsnedsättning och som språklig och kulturell identitet. Den senare missar man ofta när man fokuserar på det medicinska och vad man som döv inte kan. Jag jobbar ofta med den här andra biten, att komma in i majoriteten och lyfta perspektiv om språklig identitet. Det är inte bara en funktionsnedsättning. Många tror att teckenspråk endast är ett kommunikativt medel men det är en myt som jag vill krossa och visa den sidan jag pratar om, kultur inom dövvärlden.

Den här veckan håller semifinalerna i Eurovision Song Contest på och på lördag är det final! När det visade sig att programmet inte är tillgängligt för döva och hörselnedsatta, skred du och 36 andra teckenspråksgestaltare till handling och har nu arbetat fram en teckenspråksversion av semifinalerna och finalen. Till att börja med, hur kom det sig att det inte fanns någon tolkning av årets ESC?

– Bra fråga! För två år sedan vann Nederländerna Eurovision Song Contest och blev sedan värdland. Programmet har varit väldigt populärt hos de hörande medborgarna men döva ville också vara med. Det fanns en dövgrupp som tidigt var på de ansvariga på EBU, European Broadcasting Union, och sa att de ville ha en teckenspråkig gestaltare eller teckenspråksartist. EBU funderade men gav inget klart besked, det blev en lång dialog fram till 2020 då tävlingen skulle gå av stapeln. Men så kom coronan, vilket inte var bra men det gav oss mer tid att lobba för att få till det här. Vi har fortsatt med det fram till nu men har inte fått någon bra respons, EBU menar att det är upp till varje värdland om public service har resurser.

– Holland valde att ha holländska teckenspråksartister som sjöng på holländskt teckenspråk. Och det är fantastiskt roligt, men personerna man valde ut var hörande personer som hade lärt sig teckenspråk två år tidigare. Det var alltså ingen modersmålsgestaltning och det hela kändes lite hittepå. Det blir nästan som i Sydafrika vid Nelson Mandelas minnesceremoni, minns du att det var en falsk tolk som var med där? Det blev ju skandal. Tolken stod och gjorde några spontana gester och hittade på som han ville. Den situationen blev det precis i den här gestaltningen av Eurovision Song Contest.

– Gruppen döptes till Sign Dancers, vilket också känns som ett hittepå-begrepp. Det har inte varit någon respektfull behandling av vare sig teckenspråk eller döva, ingen samverkan eller dövexpertis har varit inblandad. Vi var många som reagerade över det här och sju av oss i gruppen var lite rebeller och bildade en motgrupp till Sign Dancers. Vi har helt enkelt gått vidare med att ordna den här teckenspråkiga gestaltningen för Eurovision Song Contest själva. Eftersom vi inte har fått någon respons från EBU så har vi ju ingen upphovsrätt och får inte använda musiken, loggan eller någon typ av rörligt material. Men vi försöker ändå genomföra det här för att visa på att det finns gestaltare, artister och fantastiskt duktiga människor som gör detta.

Ni är tre artister från Sverige som är med, du, Amina Ouahid och Juli af Klintberg. Hur blev du involverad i projektet och vad har ni tre representanter för roller?

– Amina har varit med som gestaltare tidigare när Tusse vann Melodifestivalen, så hon fortsätter att gestalta den låten i Eurovision. Juli af Klintberg är skådespelare och teckenspråkstolk och helt otroligt duktig. Vilken konstnärlig kompetens och vilken översättningskompetens! Hon har jobbat som tolk i många år och det är fantastiskt att ha med henne för att kunna ge feedback och stöttning till de andra. Så hon har varit som en språkcoach men har också fått en egen sång som hon ska översätta.

– Och så har vi mig, jag är nätverksansvarig och har kontakt med övriga deltagare. Vi är ju 37 personer och har försökt titta på vem som passar till vad. Så jag leder gruppen litegrann och ser till att vi har bra bakgrunder och tekniska förutsättningar. Jag är lite koordinator och administratör och har också kontakt med media.

Och hur har det varit att ro det här projektet i land, på distans och helt volontärt?

– Det har varit zoom-möten, förberedelser, övningar och repetitioner varje kväll efter jobbet nonstop i nästan två månader. När en sång är färdig har vi lagt den i Google Drive så att vi har kunnat se när saker är klara och där har vi också kunnat påminna, hjälpa och stötta varandra. I förrgår när första semifinalen i Eurovision gick av stapeln publicerade vi de första finalsångerna på Facebook och Youtube. Tittarsiffrorna bara vällde in! Det var 15 000 sist jag tittade och det säger en hel del, att det verkligen finns en publik fastän förutsättningarna har varit som de varit.

Är det på Youtube och Facebook man kommer att kunna se teckenspråksversionen av Eurovision Song Contest 2021?

– Ja, vi är ju inget företag eller organisation så vi har skapat ett event på Facebook där man kan se allting. Sedan har vi också Youtube.

– En tidigare organisation i Nederländerna som drivs av döva, det är viktigt att komma ihåg, har ställt upp med tekniskt material och med ideella tolkar. Vi har programledare som är döva och en hörande tolk som är som en feeder, vilket betyder att tolken tar det hon hör på engelska och tolkar på teckenspråk till programledaren som tecknar det ut till kameran. Så det är en stor organisation och alla har gjort det här ideellt. Vilket projekt det har varit! Vi hoppas verkligen att EBU vaknar och tar det här ansvaret nästa år, så att vi kan visa den teckenspråkiga versionen med den hörande sångversionen.

Vad hoppas du mer på att det här projektet ska leda till i framtiden?

– Om det är ett utvecklingsland som vinner, som när Ukraina eller Israel vann, kanske inte public service i de länderna har resurser eller engagemang även om det finns en döv publik. Och det är där jag tänker att EBU ska gå in och samarbeta och se till att värdlandet tar det ansvaret och att det finns teckenspråksgestaltning också. Och ärligt talat, jag vill inte ställa upp nästa år ideellt, det här är inte ett hållbart projekt. Nu fungerar det för att det är corona, alla är hemma och vi har bra digitala förutsättningar att lösa möten. Men nästa år och framöver så vill vi att de erbjuder de viktiga bitarna och går från ord till handling.

Du arbetar ju med scenkonst annars också, som projektledare på Riksteatern Crea, skulle du vilja berätta lite om din roll och ert arbete där?

– Riksteatern Crea har ingen koppling till Eurovision vill jag bara göra tydligt. Men ja, där har jag fyra olika projekt, bland annat ett arvsfondsprojekt och ett Eu-projekt. Fram till idag har jag jobbat mycket med att skapa ingångar till scenkonst för döva nyanlända. Det finns mycket konst, scenkonst och teater men det är svårt att komma in som publik, det finns en tröskel. Vi tittar på olika kulturevenemang i Europa, även Sverige, vad finns det för scenkonst på teckenspråk? Hur ser förutsättningarna ut? Finns det ett bra utbud och om inte, varför är det så? Det är kulturpolitik som är den stora biten.

Hur tycker du att tillgängligheten ser ut för teckenspråkig scenkonst i Sverige?

– Det finns ett väldigt litet utbud. Riksteatern publicerar två föreställningar per år, ibland om vi har tur kan det bli tre produktioner men det är mycket sällan. Att få uppleva teater på sitt eget språk, teckenspråk, kanske händer en gång per termin för döva i Sverige. Vi brukar turnera med våra produktioner men när det inte finns någon arrangör som tar emot oss så missar de som bor där teatern och då kanske man inte ser någonting på ett helt år.

– Det är ganska otydliga strukturer. Vi har produkter, ett utbud, men regionerna har inga tydliga riktlinjer i respektive kulturplaner. Teater- och kulturföreningar för döva finns inte riktigt, de får heller inte något bidrag som andra kulturföreningar kan få för att ordna sådana här föreställningar. Så det blir en väldigt ond cirkel. Jag jobbar ju med det här varje dag och får satsa min tid för att få in och sprida den teckenspråkiga scenkonsten i samhället. Och jag är inne och springer i alla dörrar och korridorer!

Du är och har ju varit engagerad på flera håll, bland annat som förbundsordförande för SDUF, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, som jobbar för ett mer tillgängligt samhälle för döva och hörselskadade barn och ungdomar. Var det i SDUF som ditt engagemang började?

– Nej, nej, nej, det var långt tidigare. För att kunna bli ordförande behöver man ha lite uppbyggt engagemang och förtroende innan. Jag skulle säga att det var när jag pluggade på Gallaudet, ett universitet i Washington DC. Det är ett universitet för döva och hörselskadade, de dövas mecka. Det glödde i mig redan innan jag kom dit men där brann det i mig ordentligt!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kan du berätta varför dövidentitet är så viktigt?

– Absolut. Det är ingen liten fråga. Idag pratar vi om mångfald men många fokuserar på hudfärg och genus, vilket är jätteviktigt, jag är helt med på det, men språkliga rättigheter tas för givet. Det är många som har en övertro på tekniken, att har man tekniska lösningar så finns inte döva och då är inte heller dövidentitet särskilt viktigt. Man fokuserar på det trasiga i örat och sedan har man inget bredare perspektiv. Det vi alla döva har gemensamt är vårt teckenspråk och i det så finns det både en språklig och en kulturell identitet.

– Jag brukar likna det med fiskar, en fisk i vatten mår bra men tas den upp på land så kan den inte andas. Det är samma sak med döva som inte får teckenspråk, de får kämpa och kämpa, är alltid lite utanför och hänger inte med, för att de inte får de chanserna. Man har en övertro på att man klarar sig med andra språk, som talad svenska för man hör ju lite grann. Men det här kulturella kapitalet och identiteten som man missar är så viktig. Vi som har fått den värnar verkligen om den.

Hur hittade du själv den identiteten när din hörsel försvann?

– Jag hade tur skulle jag säga. Mina föräldrar upptäckte att jag var döv när vi bodde i Irak och där finns inga utbildningsmöjligheter alls för döva. De sökte runt i världen och frågade en släkting som bodde här i Sverige som berättade att det finns dövskolor här. Så mina föräldrar valde att flytta hit. Då gick jag i grundskolan och fick teckenspråk och hela identiteten där, gratis i skolmiljön.

– Det finns statistik som visar att bara två procent av alla döva i hela världen får rätt till en tvåspråkig utbildning. Då har vi 98 procent kvar, det är många miljoner människor som inte har någon typ av fullgott språk. Och då får man en försvagad identitet, både kulturellt och språkligt.

Teckenspråkets dag firade 40 år i fredags förra veckan, den 14 maj, det var det datum som riksdagen erkände svenskt teckenspråk som dövas första språk. Har det erkännandet lett till några betydande förändringar?

– Absolut! Det har varit jättemånga olika pionjärer innan dess som har kämpat och jobbat för att erkänna teckenspråk som språk och som dövas första språk. De pionjärerna kan man prata om länge, men det finns många före min tid som verkligen har varit aktiva. Det var ju inte ett beslut som togs på dagen utan det har varit mycket arbete bakom och på 40 år har det hänt många bra saker.

– Samtidigt ser vi att den typen av text som var då behöver uppdateras, samhället har ju förändrats på de fyrtio åren. Det finns en språklag från 2009 där teckenspråket är med men meningarna är ganska vaga och oprecisa. Det finns många kryphål och lagen brister när det gäller teckenspråk.

– Om vi tittar på vårt grannland så erkändes alldeles nyligen norskt teckenspråk som officiellt språk i Norge. Det är fantastiskt, vilket statushöjande beslut! Men där ligger vi i Sverige ganska långt efter. Vi pratar om äldreboende för döva, det är många äldre som sitter ensamma och isolerade utan kontakt. Det finns inga vårdboenden för döva och lagen ger inte människor rätt till sitt språk i livets slutskede. Sedan har vi tolksystemet som är skitdåligt. Dövas arbetsgivare tvingas betala för tolkning, vilket betyder att arbetsgivare generellt inte vill ha döva som anställda för att vi blir så dyra. Det är många bitar som blir ganska stora problem och där hjälper inte lagstiftningen till.

Sveriges Dövas Riksförbunds kongress 2021 äger rum nu i början av juni, där du är en av sju kongressombud. Vilka är huvudfrågorna och vilka är dina förhoppningar inför kongressen?

– Det finns 45 motioner till den här kongressen och alla är viktiga men det är några vi har prioriterat. Bland annat att bilda en sanningskommission för döva som har blivit utsatta i samhället tidigare, till exempel blivit berövade teckenspråk, blivit utsatta för våld, isolerade och instängda i barnhem och så vidare. Det finns många drabbade som börjar bli så gamla att de försvinner så därför behövs en kommission.

– Den andra frågan vi har prioriterat är ett juridiskt ombud för Sveriges Dövas Riksförbund som själv är döv eller teckenspråkig. Det finns många individuella ärenden och fall där SDR inte har kunnat hjälpa till att driva saker för att de inte har den kompetensen och det behöver vi se till att riksförbundet får. Den tredje prioriterade frågan är att SDR behöver arbeta för att SVT får ett tydligt uppdrag när det gäller teckenspråk. Vi pratar om kulturområdet. Vi har tidigare sett program som varit riktigt dåliga och där behöver vi bevaka, varför kommer vi inte framåt? Varför blir det inte en hög kvalitet utan spårar ur hos public service?

– Teckenspråkets status är ganska låg, så vi kämpar mycket med att visa språket för vad det är. Vi behöver göra någon typ av statusöversikt, hur kan vi få in teckenspråket i lagtexterna och se till att texterna ger oss rätt till vårt språk? Att man förstärker ställningen i alla dessa paragrafer innan det är försent. Vi har tekniska möjligheter nu och vi vill inte hamna i ett läge där vi blir behandlade som robotar.

Och vilka förändringar önskar du själv se för döva och hörselskadade i framtiden?

– Det finns många olika saker men det här med sanningskommissionen tycker jag är jätteviktigt. Och att få till en ursäkt för de övergrepp som begåtts tidigare, att höja teckenspråkets status och få olika typer av möjligheter att kunna delta och använda sitt språk fullt och bekvämt utan att behöva kämpa. Idag är vi ganska svaga och utsatta men jag vill att man kommer ut och har en jäkla rustning på sig som döv, att man är helt skyddad och trygg i sig själv. Det önskar jag.