Helgporträttet: “En akt av kärlek till mitt hem”

DANSPROTEST. Ett beslut om det omstridda gruvbygget i Kallak, Gállok på samiska, ska snart tas och olika intressen står mot varandra. Den samiska danskonstnären Liv Aira har tagit initiativet till en protest där hon uttrycker sin åsikt genom dans och rörelse.

Du är initiativtagare till en protest mot gruvan som planeras att byggas i Gállok, eller Kallak, kan du berätta lite om det?

– Allt började 2008 med ett förslag om att testborra för ett gruvbygge. Ingen här uppe har kunnat undgå de planerna, det skulle förstöra väldigt mycket och inte minst ur en miljöaspekt. Att skapa kortsiktiga jobb för att förstöra miljö för alltid är inget argument. De har provbrutit i Gállok, utanför centrala Jokkmokk, och det är just här som vi har vårt vinterbete för familjens renar sedan generationer tillbaka.

Och protesten som du har tagit initiativ till, hur ser den ut?

– Jag har inte varit på plats så mycket när andra har protesterat mot den här gruvan men jag har känt att jag vill göra något för att hjälpa, det ligger så nära hjärtat. Jag tänkte att jag åtminstone kan berätta om vad som händer, så jag åkte dit och skapade en konstnärlig film. Där berättar jag på ett enkelt sätt och uppmuntrar andra till att också göra något, som att till exempel skapa en dansfilm.

– Jag kontaktade mina kära danskollegor i Sápmi och berättade att jag höll på att göra en film som jag tänkte dela och hoppades att den kunde få extra spridning om vi var fler som gjorde filmer. Det började med min och sedan har det bara spridit sig och blivit fler filmer av andra samiska dansare. Nu har även dansare utan samiskt påbrå börjat höra av sig och vill skapa egna filmer.

Har de andras filmer också spelats in på plats i Gállok?

– Det är lite problematiskt nu i vår coronasituation att vi inte kan resa fysiskt och långt, men jag har tänkt som med allt annat det här året – vi får ställa om. Så mina kollegor har gjort sina danser hemifrån och den natur som de bor nära, men med samma budskap. Vi värnar ju om samma jord allihop.

Jag har sett filmen och ditt kroppsspråk är starkt, vad är det du vill uttrycka genom rörelserna och dansen?

– Dansen är mitt yrke och mitt förstaspråk, brukar jag säga, jag kommunicerar bättre via rörelse.

– Jag har en väldigt stark kärlek till naturen här uppe och till mitt hem. Det sitter så djupt, på just de här platserna har mina förfäder vandrat långt innan ens kyrkböckerna kom på 1600-talet. Filmen baseras på en kärlek till det som finns här, blandat med en sorg över att det snart kanske inte gör det längre. Då förstör man en hel historia av generationer och vad blir kvar till dem som kommer efter? Vad händer efter gruvan och de fjorton åren? Det är så tillfälligt allting. Folk pratar om att använda resurser som finns i naturen men det handlar om att förbruka för alltid. Det är i samisk kultur sedan långt tillbaka att man inte tar av naturen, man lånar av den. I det här fallet vill man bara ta.

På vilket sätt tror du att byggandet av den här gruvan skulle påverka området och människorna som lever i det?

– Det skulle göra stor skillnad på Jokkmokk som samhälle. Bara för att frakta all den här järnmalmen behövs en helt ny infrastruktur med bredare vägar. Det skulle reformera hela Jokkmokk och påverka dricksvattnet.

– I dagsläget bor det väldigt många kulturarbetare och egenföretagare här, det är frodigt av kreativitet och folk har alltid skapat sina egna jobb. Om gruvan blir till verklighet, vad finns då kvar av det som är själen av Jokkmokk? Kulturen, den samiska kulturen, rennäringen, kommer det finnas syfte för människor att bo kvar här? Man kan se statistik på andra orter som har gruvor där man har lovat inflyttning att det är tvärtom, populationen minskar.

Konflikten mellan renägare och statens intresse i exempelvis gruvbygge är ingenting nytt, vad tänker du om att konflikterna har fortgått så länge?

– Ja, säg det. Det är ett strukturellt förtryck som har pågått länge, alltifrån tvångsförflyttningar till förtryck av språken. Det är ju inte bara naturfrågor det handlar om utan hela kulturen. Det är till exempel inte givet att jag ska få lära mig mitt modersmål i skolan, det är lättare att få tag i nästan vilket språk som helst men inte vårt eget. Det finns inget skydd för den samiska kulturen och det finns säkert en medvetenhet om det hos makter ovanifrån, att de inte på pappret har en skyldighet att förvalta, försvara och förvara samisk kultur.

Hur använder du annars dansen, om inte för att föra fram ett särskilt budskap?

– Dansen grundar sig från början i mycket glädje och kärlek för mig. Sedan har det blivit ett sätt för mig att uttrycka och förmedla olika typer av känslor och skapa en gemensam upplevelse, hos den som dansar men också hos publiken.

– Förmedlandet av känslor är viktigt. Jag har uttryckt min kärlek till min kultur genom dansen, vilket har skapat en nyfikenhet hos publiken och genom nyfikenhet börjar man också bry sig. Det finns massor av information men har man redan har fått ett känslomässigt band till den så kanske den är lättare att ta till sig. Om jag kan skapa en ingång till att folk lyssnar så är det fantastiskt, men mitt huvudsyftet är inte alltid att förmedla konkreta budskap utan snarare förmedla att det existerar en kultur som betyder extremt mycket för urfolk i Sverige och Europa.

Du speglar ofta ditt ursprung i din dans, på vilket sätt gör du det?

– Det började när jag studerade en kandidat på Institution of Arts i Barcelona och fick chansen att skapa egna stycken av dans, duetter och solon. Efter ett tag började mina professorer se att det fanns ett gemensamt tema och ville veta mer. Jag skapade omedvetet dansstycken som handlade om Sápmi, om naturen och upplevelser jag har härifrån, och varje gång blev jag väldigt känslomässigt involverad. Jag började inse att jag grundade nästan allt jag gjorde i det som alltid har varit jag, i det samiska. Ingen hade bett mig sätta ord på det tidigare men där skapades en medvetenhet kring att jag hela tiden bär med mig Sápmi, vart på jorden jag än befinner mig.

– Så idag när jag skapar produktioner handlar mycket om att lyfta gamla samiska berättelser med en ny tappning, man får vara kreativ i dansen och i musiken men ändå lyfta det som anses vara traditionellt eller levande.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Jag är utbildad inom modern och nutida dans och under min master i koreografi så utforskade jag om jag kunde utveckla den samiska kulturen genom att skapa en dansstil om vad jag tycker att Sápmi är. Då använde jag mig mycket av platser, minnen och känslor som jag har upplevt och upplever härifrån.

– Men det jag gör kommer alltid att vara en reflektion av min träning, till exempel att jag har tränat mycket releaseteknik. Nu på senare år har jag arbetat mycket med site-specific, som betyder att man är på en plats, använder sig känslomässigt av dess historia och anpassar sig fysiskt efter platsen. Det här försöker jag ta med mig in på scen.

Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor till din danskonst?

– Det finns väldigt mycket. Jag älskar barn, till exempel, och den senaste produktionen jag gjorde var en barnföreställning om olika berättarsagor från Sápmi. Jag kände att de behöver delas och kommas ihåg och jag ville göra de spännande för barnen att ta del av.

– Grundinspirationen är att skapa glädje för samiska och icke samiska barn, men inspirationen till att sedan uppfylla de kriterierna är att lära mig mer om min kultur, läsa sagor, lyssna på de äldre, göra intervjuer, befinna mig i samiska sammanhang, träffa andra samer och diskutera vad samisk kultur är, vad den har varit, vad den är och vad den kan bli. Så jag skulle säga att det finns en inspiration i vad tidigare generationer har gjort för kulturen och den otroliga respekt som jag och många andra i den samiska kulturen har för våra förfäder.

Du ägnar dig åt dans på heltid och arrangerar bland annat dansfestivalen Låvda, på vilka fler sätt sysslar du med dans?

– Jag är också entrepreneur, undervisar barn och vuxna professionella i dans och skapar mindre och större dansproduktioner som turnerar runt i Sverige och Norge för tillfället. Under pandemin har jag anpassat min konst och jobbat mycket med screendance och skapat dansfilmer som är här uppifrån, vilket har varit extra fint eftersom det blir så konkret för åskådarna vad det är jag inspireras av.

– Jag arrangerade dansfestivalen Låvda. Det har inte funnits några tillfällen att träffa andra samiska danskonstnärer så jag tänkte att jag fick skapa ett själv, det var väldigt berikande. Och så har jag haft lite föreläsningar om dans och samisk kultur.

Berätta om dansproduktionen som är ute på turné!

– Vi har varit på turné i Sverige nu med Akti Lij, barnföreställningen, och om en vecka åker vi till Norge. Efter det är planen att vi ska åka till Kanada och hade inte pandemin stått i vägen hade det säkert blivit fler länder. Hittills är jag ute på allt som jag har skapat men det finns en ambition om att också kunna göra parallella föreställningar så att jag själv inte behöver vara på plats. Då finns det möjlighet för fler att se dem.

Du berättade att du utbildade dig i Barcelona på Institute of Arts, hur kommer det sig att du hamnade där?

– Det har känts viktigt för mig att vara utbildad vid ett universitet men i Sverige har vi ingen utbildning på högskolenivå som har fokus på jazz. Jag hade väldigt stor glädje i jazzdans och klassisk balett när jag var yngre. Så jag sökte några universitet och kom in på The Institute of Arts i Barcelona.

– Det kändes kul att vara på en skola med så många blandade dansstilar men att man också fick högskolepoäng och möjlighet till att studera vidare på master- och doktorandnivå. De hade jättebra pedagoger som har inspirerat och väglett mig mycket. Jag är väldigt tacksam över det val jag gjorde och varje dag som jag får jobba med dans.

Planerar du några fler sätt att ta ställning mot gruvbygget i Jokkmokk?

– I dagsläget vet jag inte. Det är så många fantastiska dansare som också gör filmer så jag börjar med att samla dem på Invisible peoples Instagram, mitt kompanis namn. Sedan hoppas jag på att kunna klippa ihop dem till en längre film som visar hur många vi faktiskt är som står tillsammans mot det här beslutet. Man får väl se vad som krävs helt enkelt, jag har tidigare inte haft något större intresse av att uttrycka mig politiskt men det här låg mig så nära. Det är en akt av kärlek till mitt hem, min familj och till alla som bor här.