Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag”

SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.