Helgporträttet: “Cirkus är ett öppet community”

CIRKUSKONST. Jonglören, parakrobaten och minnesmagikern Peter Åberg har turnerat världen över de senaste tio åren. Nu är han aktuell med soloföreställningen Minnet, där han bland annat löser en Rubiks kub med ögonbindel. I intervjun berättar han hur han gör för att minnas information och om livet som cirkuskonstnär.

Du är cirkusartist och aktuell med din show Minnet, som du bland annat deltar med på festivalen CirkusMania i helgen. Berätta!

– Jag är först och främst jonglör men håller också på med minnesmagi och har tävlat i att lösa Rubiks kub med ögonbindel. När jag skulle lära mig olika minnestekniker för att kunna lösa kuben så började jag förstå att jag hade haft mina egna minnestekniker i skolan för min läxläsning. Många hade så svårt med läxor och prov, men om man bara förstår hur de här teknikerna fungerar så kan man minnas mycket mer. Därifrån kom inspirationen till att gör en show med tricks som bygger på minnet och som visar vad det är kapabelt till, så den föddes ur ett lite nördigt förflutet.

Hur löser man en Rubiks kub med ögonbindel? Det låter som en utmaning!

– Man måste memorera exakt var alla bitarna sitter och hur de ska flyttas, sedan tar man på sig ögonbindel och gör man alla de förflyttningarna. Det är viktigt att inte göra något drag fel för då ser kuben likadan ut när man tar bort ögonbilden. Det har hittills inte, ta i trä, hänt på showen, men det har hänt många gånger hemma och det är ett sådant antiklimax.

Men du vill ändå förklara för publiken och avslöja hur du gör?

– Ja absolut! Jag förklarar inte alla tricks, vissa är så komplicerade, men jag förklarar det första så att publiken får förstå hur minnet fungerar. Vi har ett extremt bra bildminne så gör man om information, ord, siffror, namn, till bilder så kan man minnas i princip hur mycket som helst. Om man sedan också placerar ut dem i rätt ordning i ett annat sammanhang så kan man ha ett väldigt stort omfång av minne, man måste bara kategorisera bilderna på ett sätt som är logiskt för en själv.

– Sedan får publiken en utmaning under showen där de ska minnas en lista med tio konstiga ord och så frågar jag i slutet vad de minns. Man brukar säga att man kan minnas sju saker, plus minus två, så tio är precis mer än vad du kan minnas utan någon teknik. Men med en liten guidning kan du ofta komma ihåg listan. Jag tror att man kan bli både inspirerad och imponerad, och peppad att prova själv!

Men hur kom du fram till de här teknikerna?

– När jag började bli intresserad av det här så hörde jag om en bok som heter How to develop a brilliant memory week by week av Dominik O’bryan, där man får en ny minnesteknik att träna på varje vecka. Jag tror att jag köpte och läste trettio böcker om minnet och hjärnan det året jag gjorde Minnet. Jonas von Essen är en svensk tvåfaldig världsmästare i minne och han har jag också pratat mycket med.

Är planen att du kommer att visa Minnet under hela 2022 efter CirkusMania?

– Ja precis! Det finns inget slutdatum och jag tycker att den är rolig så jag kommer fortsätta spela tills jag antingen är alldeles för less på den eller tills den inte får några fler förfrågningar.

– Det känns viktigt också. Som skolsystemet ser ut idag så ska man minnas väldigt mycket men man får inte riktigt någon hjälp med hur. Om jag hade haft de här minnesteknikerna när jag gick i grundskolan så tror jag att jag hade kommit ihåg åtminstone hälften av vad jag lärde mig där, men det gör jag tyvärr inte.

Tror du att din show skulle kunna vara ett sätt att sprida mer kunskap om just det?

– Ja, kunskapen finns ju och vissa lärare har den men det känns inte som att det finns utrymme. Det finns ju något som heter studieteknik men jag vet inte om de går in på det här där. Jag hoppas på att inspirera framför allt eleverna men även lärarna så att de kan ta det vidare, det kommer ju alltid en klass efter den klassen jag är hos. Showen är gjord för skolor men jag har spelat den offentligt också ganska mycket och det funkar jättebra, då blir de vuxna mer bitna på ett sätt.

Du deltog även i tv-programmet Talang för en månad sedan och gick vidare, hur kom det sig att du sökte dig dit?

– Jag sökte mig inte dit själv, de har ringt mig varje år. Men som frilansande artist är det svårt att säga ja för man måste boka upp vissa datum till audition och semifinal om man skulle gå vidare, får man då ett stort kontrakt någonstans kanske man måste säga nej till det.

– Sedan har jag inte riktigt haft något nummer, mest jonglering, men nu när de ringde så hade jag något som kunde passa deras speciella format. Man har bara två minuter på sig att få någon slags kontakt med publik och jury. Och jag visste att min vår var ganska luftig så jag sa ja!

Vad skulle en vinst i programmet betyda för ditt fortsatta artisteri?

– Jag hoppas att det kan öppna nya dörrar. Jag har redan nu fått jobb med Minnet tack vare att folk nu har hittat mitt namn. Jag har spelat väldigt många stora shower runt om i världen och mycket med Cirkus Cirkör, men om man inte tittar på cirkus till vardags så vet man inte vem jag är.

– Det är ganska kul när jag gör showen i skolan, barnen känner igen mig och då har jag redan en fot inne. Jag gör det mycket för mina systerbarn också, nu har jag blivit deras Talang-morbror!

Du har turnerat världen över i mer än tio år, vad har du varit och vad har du gjort?

– Min fru är också cirkusartist, Saara Ahola, och vi har varit på turné de senaste tio åren i princip, fram till pandemin då vi fick en dotter. Sedan dess har det inte gått att jobba på samma sätt eftersom jobben inte finns i Sverige, man åker dit jobben finns.

– Vi bodde i Finland i några år, sedan bodde vi i Tyskland och jobbade på varité, vi har jobbat på kryssningsbåtar och turnerat i USA, Sydamerika och Asien. Med kryssningsbåtarna var vi över halva världen, en vända var vi i fyrtio länder under sex månader. Men många ställen hinner man knappt vara på, ibland har jag varit i ett land utan att ha sett någonting mer än ett hotell, en teater och en flygplats så ibland är det glamoröst men det finns båda sidor av det.

Vad innebär det att vara cirkusartist på heltid?

– Som frilans i vilket konstnärligt yrke som helst så jobbar man alltid och aldrig. På ett sätt känns det aldrig som att jag jobbar på grund av att jag tycker väldigt mycket om det jag gör, men på ett annat sätt känns det som att det är det enda jag gör. Jag tränar styrketräning dagligen för att orka hålla i kroppen när jag och min fru gör parakrobatik. Jonglering och parakrobatik är discipliner där repetitionen är viktig, det hjälper inte att träna fem timmar en dag utan hellre en timme varje dag.

– Jag älskar cirkus, det är ett väldigt öppet community och inte tävlingsinriktat. Jag har så många vänner inom dans och musik och där är det så mycket mer konkurrens om jobben. Cirkus är så individuellt, utbudet är mindre och alla gör väldigt personliga saker, så konkurrensen finns inte på samma sätt. Är det inte en nyproduktion så kommer man ofta till en show med ett klart nummer, det finns redan en färdig produkt som de köper.

Vad är det med cirkus som är spännande, tycker du?

– Jag har alltid varit väldigt fysisk, hållit på med musik, spelat i band och kört skateboard och snowboard, och det var därigenom jag lärde mig jonglering. Skateboard och jonglering är väldigt likt på ett sätt, det handlar om att göra tricks. Sedan när jag började med cirkus så förstod jag att tricken inte är allt, man kan också förmedla någonting och nå folk genom de olika teknikerna.

– Men det började med att jag bara ville se vad jag klarade av och hur långt jag kunde ta det, jag snöar alltid in på sådant. Jag tänkte både med Rubiks kub och med Minnet att det bara skulle vara min hobby, men sedan ville jag lära mig mer och till slut hamnar det på scenen i alla fall.

Du är inriktad på akrobatik och jonglering, men har stor bredd i ditt artisteri, vad gör du mer?

– Jag gör mycket jobb där publiken är involverad, parakrobatik med min fru och perch, som är ett balansnummer där jag balanserar en fyra meter lång stång på axeln medan min fru gör tricks uppe på den. Jag spelar också bas, gitarr och andra instrument som jag har vävt in i många nummer så jag gör ofta egen musik med loopar på scenen och nummer till det. Min styrka har alltid varit att jag inte är bäst på något men bra på mycket, brukar jag säga, haha.

Var började allting och var har du lärt dig?

– Jag började först på Cirkuspiloterna, som var Cirkus Cirkörs utbildning, innan de bytte ut den till Dans- och cirkushögskolan på Tekniska högskolan. Där träffade jag en spansk kille som jag började göra parakrobatik med i skolan, så jag gick ut med två discipliner, både med parakrobatik och som jonglör.

Jag blir nyfiken på hur det är att sedan komma ut i arbetslivet som nybakad cirkusartist, just som det är en sådan smal bransch?

– Nästan 90 % av mina jobb får jag tack vare mun till mun-metoden, djungeltrumman. När man väl börjar jobba så blir man sedd av många och får fler jobb, men får man inte börja så är det svårt att få in foten sedan och det är där många fastnar. Men till de flesta produktioner håller de öppna auditions. Jag har bara gjort tre auditions på femton år, jag och min fru gjorde en för kryssningsbåten och varitén bland annat, men annars har jag blivit kontaktad under tiden jag har varit ute på jobb. Varje år tänker jag shit, jag har inget jobb om ett halvår men sedan går tiden och så plötsligt har jag för mycket.

Finns det något särskilt trick- eller nummer som skulle vilja lära dig i framtiden?

– Det är många grejer man kan men som man inte kan göra på scenen, där blir det en helt annat sak med ljus, press och nerver. Många gör ett nummer och sedan kör de på det under hela sin karriär, men jag vill alltid lära mig mer och göra det bättre. Jag gillar den längtan efter att fortsätta leta, träna och bli bättre och jag hoppas orka ha kvar det drivet.