Helgporträttet: “Att se på dans är en form av dansande”

QR-KODER. På 24 platser i Norrland kan publiken så här i pandemitider ta del av scenkonst direkt i sin mobil. Bakom projektet står Norrdans och teater Västernorrland. Martin Forsberg är konstnärlig ledare för Norrdans som tidigare i år också tilldelades Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris.

Hej Martin Forsberg!

Du är konstnärlig ledare på Norrdans, ett turnerande danskompani i Norrland. Innan dess frilansade du som koreograf världen över. Skulle du vilja berätta lite om dig själv och din relation till dansen?

– Ja. Jag stack från Härnösand efter gymnasiet, drog först till Göteborg och sedan vidare till Köpenhamn där jag utbildade mig till koreograf vid Danska Scenkonstskolan. Efter det började jag frilansa på olika sätt, vid institutioner och i eget kompani. Jag har jobbat nästan uteslutande som koreograf och inte så mycket som dansare. Jag tycker om att vara i dansen, men när det kommer till mitt jobb handlar det ofta om att placera den i magen och i ögat.

Hur då menar du?

– Som koreograf har jag ett utifrånperspektiv, i min relation till dansarna vill jag att de ska vara i sina kroppar i det de gör, medan jag upplever det med mitt öga.

Hur var det att gå från frilansande koreograf till att bli danschef för Norrdans?

– Det var en stor och nervös övergång. Dels praktiskt, att få lön en gång i månaden är nice, men samtidigt har jag ett annat slags ansvar. Som frilans var jag egen, att växla till att vara en medarbetare bland många andra är en stor skillnad. Och det ljuvliga i att ha samma kollegor år in och år ut och arbeta med relationer som är mer långtgående, för mig var det livsomvälvande att träda in i den rollen. Jag märkte hur jag bytte livscykel och började tänka på andra saker.

– Samtidigt är det väldigt roligt att ha frilansandet i bagaget, för dem jag möter nu och de koreografer jag bjuder in arbetar i samma form som jag själv gjorde. Så jag är glad över att ha frilansat och väldigt glad över att vara på en institution och få dra kraft av båda erfarenheterna.

Norrdans är på tapeten på flera håll. Ditt verk Proxy har valts ut till Scenkonstbiennalen nästa vecka, Sveriges största scenkonstfest. I år blir den semidigital, hur kommer Proxy att visas?

– Genom en specialproducerad film som bygger på relationen till de som tittar på verket. Dansarna speglar publiken och går ibland inte vidare förrän den är med. Publiken blir som koreograf till dansarna, som springer mellan scen och salong, lyssnande på publiken och deras reaktioner och handlingar.

– Vi har gjort en film som är en slags hyllning till det egna verket, men också ett försök i att överföra de live-parametrar från när vi gjorde verket 2019 till filmen nu.

Proxy har beskrivits som en explosion av mänsklig närvaro och kommunikation. Hur skulle du beskriva Proxy?

– Proxy är flera olika saker. Jag tycker det är mystiskt att folk inte förstår samtida dans, det är något jag dagligen blir frustrerad över. Så tanken var att skapa ett väldigt abstrakt och samtidigt konkret verk som inte är narrativt, utan taktilt. Som hela tiden föreslår saker för sin publik men inte gör djupa analyser utan bara är nu i ögonblicket.

– En viktig byggsten och inspiration kommer från en essä av den danska författaren Inger Christensen. Hon pratar om att det finns två stycken kunskaper, dels det vi lär oss och dels det vi inte kan undgå att lära oss, som att det kan vara varmt eller kallt. Hon skrev att det finns fingrar, tår och antal, och det är den där andra kunskapen i publiken vi vill dansa till.

– Proxy är även ett stort samarbetsprojekt mellan mig, Chrisander Brun, Søs Gunver Ryberg och dansarna. Att vi utifrån ensemblens potential byggde ett queert landskap som hela tiden glider in och ut ur förslag och förväntan. Proxy är stramt inramat men inom verket finns flera parametrar som dansarna kan leka med och förskjuta.

Vilka är dina förväntningar på publikens möte med Proxy nästa vecka?

– Filmen av Proxy är en artefakt av det som har varit, en minnesruna, och jag vet inte vad publiken upplever. Upplevelsen kan få vara det den är utan att jag bestämmer vad den ska vara. Kanske ett vilorum, inspiration eller energi, just det är jag inte så intresserad av.

Mötet och kommunikationen med publiken är något Norrdans drivs av i sitt arbete. Vad är det som är intressant där?

– Som konstnärlig ledare har jag en folkbildningsvilja eller vilja att fler ska få uppleva det jag upplever när jag ser på dans. På det sättet är det intressant att undersöka vad de olika formaten för koreografin kan göra. Jag gör fortfarande kommersiella föreställningar som är sceniska, parallellt med verk där jag utmanar de gängse formaten för scenkonst.

– På måndag är det premiär för Vår vår, en picknick för åtta personer där dansarna i ensemblen är värdar. De tar med sig en varsin picknickkorg och möts i dans, koreografi, i samtal och berättelser. Dansarna har dansat 1000 olika rörelser och här delar de med sig av sina egna rörelsearkiv.

Vilken spännande idé! När Norrdans tidigare i år tilldelades Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris 2020, sa de bland annat att ni tillgängliggör danskonst med hög kvalitet för en bred publik. Hur tillgänglig tycker du att dansen är, vad har den för plats?

– Jag tycker att den har en växande plats. Man har tagit kultur- och konstpolitiska steg framåt under det senaste decenniet för att öka dansens synlighet. Jag tror att dansen på många sätt ligger i tiden, den handlar om att producera närvaro som är något vi behöver mycket mer av. Det kan dans erbjuda på ett specifikt sätt. Så det är en del, nuvarandet.

– Sedan att få uppleva någonting tillsammans har visat sig vara jätteviktigt nu i pandemin. Det behöver inte vara att sitta fem personer i en salong. Att stå klockan fyra på ett technogolv i Berlin eller att sitta på en picknickfilt och se på dans kan ge samma saker.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad kan det vara?

– Jag tror att det kan ge oro, inspiration, andrum, glädje, sorg, perspektiv och skapa fickor av livskvalitet.

Du har även sagt att danskonst bidrar till demokrati och integration.

– All konst bidrar till demokrati och integration. Dansen har potential för att den inte är driven av språk, så vi har möjlighet att se på en föreställning oberoende av bildningsnivå eller språknivå. Vi kan uppleva dans i alla fall och på det sättet har den potential att vara en integrerande kraft.

När pandemin slog till förra året hade Norrdans ett projekt som hette Take away, där ni levererade hemkörd dans till människor i karantän. Vilket mottagande fick ni?

– Det togs emot fantastiskt bra, vi kände oss som fältartister och det kändes jätteviktigt. Just i den fasen av pandemin fanns en känsla av oro och kris, ångest och adrenalin körde runt i kroppen samtidigt. Där tror jag att det blev jätteviktigt att det stod några utanför ditt fönster och dansade för dig. Dans upplevs ofta som artificiellt och konstigt, men när man ser personer i sin egen trädgård stå och dansa på gräsmattan och man kan ha ögonkontakt, då tar man bort abstraktion som finns i ens förväntningar.

Vad är det som händer där i ögonkontakten?

– För mig är ögonkontakten ett nedrivande av hierarkier. När du fysiskt ser på dans dras spegelneuroner igång, samma som skapar empati. Att se på dans är en form av dansande.

Och nu är Norrdans, tillsammans med teater Västernorrland, aktuella med ett nytt projekt, Motion Portals, efter ett initiativ av danskonstnären Malika Ali. Vill du berätta lite om projektet och idén bakom?

– Inför säsongen 2021 införde ensemblen två timmar schemalagd konstnärlig praktik, där alla dyker ner i och går på djupet med den egna praktiken. I september kom Malika från ett Berlin i lockdown, där hon hade gått långa promenader och dansat utomhus. Hon började tänka på den offentliga konsten och på specifika platser i stadsrummet, och var intresserad av att koppla upplevelsen av att dansa till de platserna och behålla den där. Hon fick idén om att man via en QR-kod vid platsen kan se en specifik dansfilm, och vi frågade om vi kunde beställa den av henne. Samtidigt hakade Teater Västernorrland på det här med QR-koder och har gjort audiowalks vid fyra platser, medan vi har gjort Motion Portals. Malika Ali och två andra dansare, Matthew Rawcliffe och Johanna Forsehag, har tillsammans med en filmare och en tekniker varit ute och gjort fem korta platsspecifika danser i fyra olika städer.

– Det här är motsatsen av att titta någon i ögonen, att stå där själv i snålblåsten med sin smartphone. Men det är ett minne av att någonting har hänt på platsen, och ger perspektiv om tid och rum.

Vad är tanken med att placera ut QR-koderna vid offentliga konstverk?

– Malika har intresserat sig för artefakter i det offentliga rummet som varit där länge, till slut slutar vi uppleva dem. Hon ville blåsa nytt liv i konstverken men har också intresserat sig för olika platser, som en skatepark, en gångtunnel eller telefonkiosk. Det handlar dels om att knäcka verkligheten och att se en plats man går förbi varje dag med nya ögon.

Vad hoppas du att projektet ska bidra med?

– Att ge kraft och energi och nytt intresse för det offentliga rummet. Malika vill och hoppas även att folk ska börja filma sig själva vid platserna. Men Motion Portals kan också vara ett vanligt tidsfördriv i dessa tider, ett substitut när man inte kan sätta sig i salonger men ändå vill kunna se på dans.

Just det. Vilka berättelser berättar du med dina dansverk?

– Inga berättelser alls i berättelsens logiska mening. Jag tar vanligt förekommande fenomen inom populärkulturen och försöker vrida på dem lite.

– Jag har gjort verk som inte har haft någon stor premiär men som jag jobbat med under våren. Som Pianofavoriter med Norrdans, där dansarna försöker ge nya öron och ny kropp till sönderspelade verk. Det är ett exempel på när jag tagit någonting vanligt förekommande och vridit på det.

Har du fler exempel?

– 2013 gjorde jag installationen In the Pretty Boy’s Mouth, ett verk i klubbmiljö där jag kollade på bögcruising och den sexuella blicken mellan män. Sedan gjorde jag Comic Sans, som handlar om estetik, vad är fint och vad är fult, och vad väljer vi att uppskatta? I Ultra undersöker jag manlig unison maskulinitet, som den i fotbollstrupper. Varför vi dras till det unisona är både fängslande och äcklande.

Vilka spännande teman. Och förutom Scenkonstbiennalen, vad har du framför dig?

– Norrdans och jag själv är så sammanblandat, det känns som samma sak. Men Norrdans kommer förhoppningsvis att fortsätta och intensifiera turnerandet till hösten, möta mer och annan publik. Vi gör ett verk av en grekisk koreograf som kallas One One One, där en publikperson sätter sig på en stol och en dansare kommer upp och säger hej, nu ska jag dansa för dig så länge som vi har ögonkontakt, när du tittar bort är föreställningen slut. Som en slags lapdance på distans. Det är ett verk som kan vara från 30 sekunder till 90 minuter.

– Samma koreograf har gjort Pling Plong, pitchen är att det ringer på din ytterdörr och där står två dansare. De går in och lever i ditt hem, dansar och lagar mat. Efter 20 minuter ställer de fram middag och levande ljus på bordet, och när de går ska det finnas en känsla i ditt hem som inte fanns där förut.

– Så, det är mycket som kan hända!