TOMHET. Han avbildar platser där våld har inträffat – där människor har avrättats eller folkmord har skett. Men syrisk-armeniske Hrair Sarkissian skyr övertydliga krigsbilder. Nu visas hans verk på Bonniers Konsthall i Stockholm.
På vägen till skolan när Hrair Sarkissian var i elvaårsåldern såg han döda kroppar hänga från träden på ett torg i Damaskus – en av de platser där brottslingar brukade avrättas offentligt. Han har aldrig kunnat radera synen ur minnet och i fotografiserien “Execution squares” avbildar han de tomma torgen där avrättningarna genomfördes.
– När jag passerar dem kommer bilderna tillbaka. Tre män hängde där med bar överkropp och ett papper på sig där det stod deras namn och skälen till varför de avrättats. Genom fotografierna ville jag bevisa för mig själv att kropparna inte är där längre, säger Hrair Sarkissian och lägger till:
– Jag misslyckades så klart, jag ser dem fortfarande framför mig.
Men fotografiserien hjälpte honom att hitta det konstnärliga förhållningssätt som präglar hans bilder – att fånga det vi inte ser med ögat, men ändå uppfattar.
– Det är fantastiskt, att vi med våra tankar kan se vad som inte syns. Jag försöker att göra det osynliga synligt, säger han.
Fotograferar inte Syrienkriget
Utställningen “The other side of silence” på Bonniers Konsthall i Stockholm är den hittills största samlingsutställningen av Hrair Sarkissian och består av stillbilder, rörlig bild, skulptur, ljud och installation. Gemensamt för verken från de senaste 15 åren är att han har en anknytning till temat, oavsett om det handlar om det armeniska folkmordet eller döden. Men kriget i Syrien har han inte velat skildra.
– Jag vägrar fotografera det av moraliska skäl, många konstnärer i Syrien har använt kriget på ett sätt som bara hjälper deras karriärer. Och det är jag helt emot, säger han.
Han lämnade sitt hemland 2008 för att studera fotografi, och var alltså inte där när kriget inleddes. Men hans föräldrar bor kvar och videon “Home sick” handlar om deras hem. För att hantera sin ångest byggde Hrair Sarkassian upp en modell av lägenhetsbyggnaden, som han sedan mödosamt raserar med en slägga.
– Jag var alltid orolig för att något skulle hända mina föräldrar och deras hus, för ironiskt nog bodde de mitt emot ryska ambassaden som konstant besköts, säger Hrair Sarkissian, medan det genomträngande ljudet av betong som krossas hörs på filmen i bakgrunden.
Sedan dess har huset träffats fyra gånger och hans pappa blivit skadad. Föräldrarna bor kvar, trots eviga strömavbrott och matbrist – för vart skulle de ta vägen? frågar Hrair Sarkissian. Sorgset konstaterar han att pappan numera har tappat all livslust.
Ärvde våldet
Efter två år av krig i Syrien började Hrair Sarkissian också att sky de våldsamma krigsbilderna. Han känner likadant inför kriget i Ukraina, han följer nyheterna men undviker bilderna. På sätt och vis arbetar han likadant.
– Jag vill inte visa våld som det huvudsakliga elementet. Det finns där men jag låter betraktaren skapa sina egna gränser för vad de ser och hör, säger han.
Sarkissians verk har blivit allt mer personliga. I det pågående arbetet “Sweet and sour” reser han till sin farfars barndomsby i Armenien. Farfadern arbetade i Aleppo när folkmordet på armenierna inträffade – och farfaderns fru och son dödades. Han hade ingen möjlighet att resa tillbaka, men nu har Hrair Sarkissian filmat landskapet runt hans by. Han visade sedan bilderna för sin far och dennes ansiktsuttryck medan han betraktar videon är en del av verket.
Familjen kunde inte se våldet med egna ögon – men ärvde ändå den blodiga historien.
– Vi ärvde känslorna men inga bilder. Det finns dokumentation från folkmordet, hemska fotografier som du inte kan titta på. Men känslan av traumat har förts vidare.
Besöket hos pappan var första gången Hrair Sarkissian återvände till Syrien på elva år och han kände inte igen sin forna stad. Kriget tynger alla i sin väg, framhåller Sarkissian, som drivs av viljan att visa det allmänmänskliga i smärtan.
– Man frågar sig varför. Kriget i Syrien har pågått i tolv år och ingen har tjänat på det, folk har bara förlorat sina liv och sina hem. Jag gick runt och letade efter platser där jag kunde återknyta till mitt förflutna men hittade inga. Jag kunde inte ens fotografera.
Fakta: Hrair Sarkissian
Född: 1973
Bor: I London sedan tolv år tillbaka.
Aktuell med: Utställningen “The other side of silence” som öppnar 27 april på Bonniers Konsthall, och är en samproduktion mellan konsthallen, Sharjah Art Foundation och Bonnefanten.
Bakgrund: Började sin karriär som barn, i sin pappas fotostudio – det första färgfotolabbet i Syrien. Ett tag drev han också studion. Senare flyttade Hrair från Damaskus till Paris och därefter till Amsterdam för att studera fotografi. Sarkissian är känd för att framförallt använda storformatskamera.
Inspireras av: “Smärtan i berättelserna jag hör, det är vad som motiverar mig att fortsätta”.
Fotografiserier i urval:
“Last seen”: Sarkissian skildrar människor som har försvunnit under diktaturer och inbördeskrig, genom att avbilda platserna där människorna senast sågs, i 56 bilder från 5 länder.
“Death scapes”. Ljudverk om utgrävningar efter mord på människor i Francoregimens Spanien. Via ljudet när benen silas fram leder han tankarna till folkmordet på armenier i Dayr al-Zawr (Deir Ezzor), där jorden är mättad med skelettdelar.
“In between”. En serie med 16 bilder av armeniska, snötäckta landskap som utgör försöket att föra samman hans farfars armeniska familjehistoria med minnen från hans eget liv som syrisk flykting.
Elin Swedenmark/TT
