Guldpalmsvinnare: “Ser skönhet i det monstruösa”

GENREMIX. Den visuellt fantastiska och våldsamma “Titane” (recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg 2/10) tog hem det tyngsta priset på Cannesfestivalen i år. Men bortom svärtan är den en film om kärlek och människans innersta.

– Mitt mål är att hitta skönhet i allt, särskilt där folk inte förväntar sig det, säger regissören Julia Ducournau.

“Jag trodde det var ett misstag”. När Julia Ducournaus film “Titane” utropades som vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen tidigare i år var det en överraskning – både för regissören och publiken. Det var inte många som trodde att den råa, bitvis chockerande filmen (på förhandsvisningarna har folk setts lämna salongen för att gå ut och spy i foajén) skulle ta hem det prestigefulla priset.

Ducournau, som är den andra kvinnliga regissören någonsin att vinna priset, reagerade med både chock och lycka.

– Jag trodde inte det var sant. Jag förstod inte vad som hände. Jag tänkte att jag hade hört fel, att de hade läst på fel kort. Men när jag insåg att jag faktiskt hade vunnit kändes det som något jag aldrig tidigare har upplevt. Det var överväldigande, säger hon till TT i en Zoom-intervju från Paris.

Grafiska beskrivningar

“Titane” följer en ung kvinna (Agathe Rousselle) som efter en olycka i barndomen får en titanplatta inopererad i huvudet och utvecklar en emotionell och sexuell relation till bilar. Hon ger sig ut på en brutal mordturné, måste fly och utger sig för att vara den sedan länge försvunne sonen till en svårt plågad och drogberoende far (Vincent Lindon). De två sargade själarna bildar en både bisarr och stundtals ömsint slags familj.

Det är lätt hänt att en film som “Titane” – som innehåller såväl grafiskt våld som en inte helt mänsklig graviditet och förlossning och en… explicit sexscen med en bil – sorteras in i det så kallad “body horror”-facket.

Den etiketten stör inte Julia Ducournau, men hon anser att hon med sina filmer mixar genrer snarare än gör renodlade skräckfilmer.

– Visst, det här är en monstruös film eftersom jag ofta ser skönhet i monstruositet och fulhet. Mitt mål som filmskapare är att hitta skönhet i allt, särskilt där folk inte förväntar sig det, säger hon.

Film om kärlek

Om “Titane” ska etiketteras så är den snarare en film om kärlek, enligt Ducournau. När hon precis hade avslutat arbetet med sin förra film, hyllade “Raw” (2016), insåg hon att hon hade haft svårt att fokusera på kärlek i den filmen och började fundera på varför.

– Att prata om kärlek i ord är för mig att förminska den. Eftersom jag vill att ni ska kunna kännaden såg jag det som en utmaning att göra en film om just kärlek. Fast på mitt eget sätt då, uppenbarligen, säger hon.

Ducournau sammanfogade de tankarna med en återkommande mardröm som plågat henne i flera år, där hon i drömmen föder fram olika bildelar. Hon vaknade ofta på morgnarna med en känsla av att vara traumatiserad efter de brutala drömmarna.

– Men jag tänkte också ofta att den drömmen var en ganska fin bild, eftersom den representerar kollisionen mellan det levande och döda. Det är ju en väldigt skräckinjagande upplevelse att tänka att man har död, kall materia inom sig. Vad säger det om en, liksom, säger hon.

Mänsklig känsla

Ett av Julia Ducournaus främsta mål med “Titane” är att få publiken att känna sig mänsklig. Och ett led i det är att försöka ifrågasätta mänskligheten, och där blir de grafiska scenerna som får betraktaren att vrida sig i biofåtöljen ett verktyg, menar hon.

– Att undersöka vad som är mänskligt är bland annat att ifrågasätta vad som är kärlek, och min film handlar mycket om vad kärlek skulle kunna vara. Det kan vara ovillkorlig acceptans av någon annan, eller av oss själva, säger hon och fortsätter:

– Jag vill att “Titane” ska vara som en pil från en pilbåge som träffar mitt i ansiktet. Det är viktigt för mig att publiken går igenom allt mina karaktärer går igenom. Både fysiskt och emotionellt.