MUSIK & POLITIK. Kriget kastar en lång skugga över årets Eurovision Song Contest, där Ukraina är favorit och Ryssland inte får delta. Men rivaliteten mellan de båda länderna i tävlingen sträcker sig längre tillbaka än så.
2019 vann den ukrainska artisten Maruv i landets uttagning, men fick kritik för att hon hade spelningar inplanerade i Ryssland och för att hon haft kontrakt med skivbolag i Ryssland. Ukrainas public service-bolag ville att hon skulle skriva på ett kontrakt som hindrade henne från att uppträda i Ryssland, vilket hon vägrade, och Ukraina drog sig ur tävlingen.När tävlingen hölls i Moskva 2009, ett år efter Rysslands intrång i Georgien, skickade landet bidraget “We don’t wanna put in”, vilket av artisten Stephane sjöngs som “We don’t wanna Putin”. Bidraget tilläts tävla bara ifall texten skrevs om och Georgien valde därför att dra sig ur.
2007 blev Ukrainas Andrij Danylko med sitt kvinnliga alter ego Verka Serduchka en ikon med låten “Dancing lasha tumbai” som slutade på en andra plats. Ukrainska politiker kallade Verka Serduchka för “grotesk och vulgär”.
Dragartisten Thomas Neuwirth från Österrike blev hela Eurovisions älskling när han under alter egot Conchita Wurst vann tävlingen i Köpenhamn 2014. I Ryssland kallades Conchita Wursts seger för ett “tecken på förfall i väst”. Samma år buade publiken ut det ryska bidraget “Shine” av systrarna Tolmatjova, trots att låttexten i sig saknade politisk innebörd.
2012 träffade Sveriges Loreen olika människorättsaktivister under sin vistelse i Azerbajdzjans huvudstad Baku, vilket fick landets regering att se rött. Sveriges ambassadör kallades till Azerbajdzjans utrikesdepartement för att bemöta rykten om att han skulle ha uppmanat Loreen att göra ett politiskt utspel från scenen.
Israels Sharon Cohen, känd som Dana International, blev en superstjärna när hon tog hem segern i Eurovision i Storbritannien 1998 som tävlingens första transperson på första plats. Konservativa röster i hennes hemland försökte stoppa hennes medverkan.
“Det ska handla om musik och inte politik” – så låter det ofta i samband med Eurovision Song Contest. Men att tävlingen präglas av världspolitiken är snarare regel än undantag.
Israels plats i tävlingen är en ständig källa till konflikt, regnbågsikoner som Dana International, Verka Serduchka och Conchita Wurst har retat upp konservativa politiker och Loreen och flera andra artister har tagit ställning mot förtrycket i Azerbajdzjan.
I år handlar det mesta såklart om Ukraina och om Rysslands brutala krig. Ryssland portades från tävlingen bara en dag efter att invasionen inleddes 24 februari. Samtidigt har Ukrainas Kalush Orchestra med låten “Stefania” seglat upp som en av tävlingens favoriter.
Låten skrevs innan kriget började och är enligt bandet en hyllning till frontmannen Oleh Psiuks mamma. Vartefter striderna har rasat under de senaste månaderna har “Stefania” dock fått en större betydelse. Låten används flitigt i ukrainsk propaganda och har fått stor spridning via Tiktok och meddelandeappen Telegram.
– Efter att allt började med kriget fick den ytterligare mening, och många började se det som deras mamma, Ukraina, i betydelsen landet. Det är så många människor i Ukraina som har tagit den till sina hjärtan, säger Oleh Psiuk till nyhetsbyrån AP.
Prestigeprojekt
Låten, med dess element av traditionell ukrainsk folkmusik, har också fått extra politisk laddning, menar sångaren, eftersom Vladimir Putin förnekar att det ens skulle finnas något sådant som ukrainsk kultur.
– Vi visar att ukrainsk kultur och ukrainsk etnicitet existerar. Vårt syfte är att göra ukrainsk musik populär, inte bara i Ukraina utan i hela Europa. Och Eurovision är den bästa plattformen för det, säger han till AP.
Sedan 1994 har Ryssland tävlat 23 gånger i Eurovision Song Contest och Ukraina 16. 2004 deltog Ukraina för andra gången och vann med Ruslana och låten “Wild dances”. 2016 upprepade man bragden med Jamala och bidraget “1944”. Ryssland har tagit en seger, 2008 med Dima Bilans “Believe”.
För både Ryssland och Ukraina har Eurovision varit ett prestigeprojekt, som man lagt stora resurser på. Mycket har handlat om att överglänsa den andre. Att länderna har tagit tävlingen på så stort allvar har också varit bra för Eurovision, säger den mångårige svenske schlagergeneralen Christer Björkman till Billboard.
–Ukraina och Ryssland har båda bidragit stort till tävlingen, i form av musikaliskt innehåll och originalitet i scenframträdanden, säger han.
“Russia goodbye”
Rivaliteten fick tidigt politisk laddning. 2007 skickade Ukraina komikern Andrij Danylko, som under sitt glittriga alter ego Verka Serduchka framförde bidraget “Dancing lasha tumbai”. Ryssland protesterade och menade att texten lät som “Russia goodbye”, som skulle ha varit en referens till den orangea revolutionen.
2016 skickade Ukraina bidraget “1944” som handlar om Sovjets fördrivning av krimtatarer under 40-talet. Vissa uppfattade låten som en kommentar till Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Ukraina vann tävlingen, trots att Rysslands Sergej Lazarev var förhandsfavorit.
När Eurovision Song Contest anordnades i Ukraina året därpå nekades Rysslands artist Julia Samokjlova inresa i landet, eftersom att hon tidigare uppträtt för ryska soldater på Krim under Krimkrisen.
“Viktig och nödvändig”
Christer Björkman var tävlingsproducent när Ukraina stod som värd 2017. För landet handlar det om mer än att bara vinna.
– Ukraina vill också visa att de är bra nog för att platsa, säger han till Billboard.
Och i år känns tävlingen verkligen som på liv och död för många ukrainare. Det intygar Eurovision-vinnaren Ruslana Lyzjytjko, som i början av invasionen meddelade att hon lagt ner artisteriet för att bli soldat.
– Eurovision-arenan är viktig och nödvändig för oss. Ukraina måste bli sett, hört och förstått som en viktig del av den moderna världen, som en unik europeisk kultur som ryssarna försöker förstöra, säger hon till Billboard via telefon från Kiev.
2019 vann den ukrainska artisten Maruv i landets uttagning, men fick kritik för att hon hade spelningar inplanerade i Ryssland och för att hon haft kontrakt med skivbolag i Ryssland. Ukrainas public service-bolag ville att hon skulle skriva på ett kontrakt som hindrade henne från att uppträda i Ryssland, vilket hon vägrade, och Ukraina drog sig ur tävlingen.När tävlingen hölls i Moskva 2009, ett år efter Rysslands intrång i Georgien, skickade landet bidraget “We don’t wanna put in”, vilket av artisten Stephane sjöngs som “We don’t wanna Putin”. Bidraget tilläts tävla bara ifall texten skrevs om och Georgien valde därför att dra sig ur.
2007 blev Ukrainas Andrij Danylko med sitt kvinnliga alter ego Verka Serduchka en ikon med låten “Dancing lasha tumbai” som slutade på en andra plats. Ukrainska politiker kallade Verka Serduchka för “grotesk och vulgär”.
Dragartisten Thomas Neuwirth från Österrike blev hela Eurovisions älskling när han under alter egot Conchita Wurst vann tävlingen i Köpenhamn 2014. I Ryssland kallades Conchita Wursts seger för ett “tecken på förfall i väst”. Samma år buade publiken ut det ryska bidraget “Shine” av systrarna Tolmatjova, trots att låttexten i sig saknade politisk innebörd.
2012 träffade Sveriges Loreen olika människorättsaktivister under sin vistelse i Azerbajdzjans huvudstad Baku, vilket fick landets regering att se rött. Sveriges ambassadör kallades till Azerbajdzjans utrikesdepartement för att bemöta rykten om att han skulle ha uppmanat Loreen att göra ett politiskt utspel från scenen.
Israels Sharon Cohen, känd som Dana International, blev en superstjärna när hon tog hem segern i Eurovision i Storbritannien 1998 som tävlingens första transperson på första plats. Konservativa röster i hennes hemland försökte stoppa hennes medverkan.
Björn Berglund/TT
