GÖMD HISTORIA. Frihetskämpar, legendariska riken och århundraden av förtryck – svart historia är rik men reduceras ofta till berättelser om enbart slaveriet. Med en ny bok vill journalisten och författaren Amat Levin fylla kunskapsluckorna.
Fakta: Amat Levin
Gör: Författare och frilansjournalist för DN.Bakgrund: Startade 2018 Instagramkontot “Svart historia”, vilket senare också blev en sajt. Debuterade med boken “Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. Amat Levins pappa kommer också från Gambia.Bor: I Liljeholmen, Stockholm
Familj: “Jag har en sambo och två barn, 1 och 3 år.”
Inspireras av: “Folk som vågar gå sin egen väg även om den kanske inte är den enklaste.”
Planer: “Jag ska bara försöka vara pappaledig och njuta av att inte ha ett gigantiskt bokprojekt över mig.”
Amat Levin om…
… tiden efter självständigheten från kolonialismen:
– Det fanns väldigt mycket framtidstro och hopp i Afrika när man fick sin frihet. Men det har blivit massa utmaningar för kolonialismen har satt otroliga spår. Därför är det så intressant med historien, då förstår man att vissa länder som Kongo — som man sällan får höra något positivt om – har de ens fått en ärlig chans?
… om våldet och grymheterna:
– Jag har blivit ganska motståndskraftig, jag kan inte gå in för mycket känslomässigt i de här sakerna. För en del av dem kan man knappt greppa hur vidriga de är, till exempel mycket av det jag skrev om i tyska Sydvästafrika, dagens Namibia. Det är ofattbart att förstå att man har gjort så här mot varandra. Jag behöver ha en distans till det.
… hur Black lives matter-rörelsen påverkat Sverige:
– Sverige ligger fortfarande lite efter i diskussionen. Dels i erkännandet av att det finns ett problem. Traditionellt har Sverige varit jättebra på att erkänna rasism, när det sker i andra länder. Men när diskussionerna överförs till Sverige upplever jag att det finns en ovilja att erkänna att det finns ett problem. Det är viktigt att understryka att ingen påstår att problemen är desamma som i USA — men det är också löjligt att påstå att vi inte har några problem alls.
Amat Levin är inte historiker. Men när han 2018 startade Instagramkontot “Svart historia” – “panafrikansk historia i bite size-format” anslöt mängder av följare. Nu kommer en bok med samma namn, tänkt som en introduktion och en guide in i ämnet.
– Jag har med en stor läslista så att det ska vara enkelt för folk att söka sig vidare och läsa vad de riktiga historikerna har skrivit, säger Amat Levin
Han upplever att den generella kunskapsnivån om svart historia är låg. Ofta möter han också förlegade tankar om Afrika eller den afrikanska diasporan – som att det inte fanns så mycket där innan kolonisatörerna “kom och styrde upp”.
– Fram till 50– 60-talet ansåg man att det inte fanns något värt att studera i subsahariska Afrika. När man pratade om afrikansk historia fokuserade man på vad kolonisatörerna har gjort eller på det som skett i till exempel Nordafrika, som ansågs vara mer kopplat till den europeiska världen.
Raderad historia
Boken startar för tusentals år sedan. Men medan koloniala arkiv bjuder på ett rikt material – från erövrarnas synvinkel – har Afrikas tidiga historia varit svår att komma åt. Särskilt eftersom kolonialmakterna ofta försökte radera den. I Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, censurerade den koloniala administrationen till exempel arkeologiska fynd som pekade på att ruinstaden Stora Zimbabwe var byggd av svarta afrikaner. På liknande sätt har konstfynd hanterats i en rad afrikanska länder.
Om förvanskningen av afrikansk historia sade docenten i afrikanska studier, Ivan van Sertima, på 1970-talet: “Ingen som tror att hans historia började med slaveriet kan leva sunt”.
– Till viss del håller jag med. Ofta när man tittar på svart historia är det första man får lära sig om slaveriet — vilket egentligen inte är konstigt, det har format den värld vi lever i idag. Men man behöver inte gräva särskilt djupt för att se vilken otroligt rik historia som har funnits där före det, säger Amat Levin.
Han tar upp allt ifrån en av historiens största folkvandringar, bantuexpansionen på slutet av 3000-talet före Kristus, till riket Kush – där det äldsta skriftspråket som identifierats i subsahariska Afrika fanns. Dessutom lyfter han fram en rad personer – från drottning Njinga som gäckade portugiserna till Josef Zulu, den förste svarta prästen i Sverige.
– Jag har velat sätta strålkastarljuset på flera individer, så man får en mer personlig inblick.
Utstuderad grymhet
Samtidigt går det inte att komma runt den brutala historia som stora delar av Afrika har tvingats genomleva. Amat Levin nyanserar bilden av slaveriet – i början var det inte alls kopplat till hudfärg. Det har inte heller bara pågått i den amerikanska södern.
– När man tittar på det transatlantiska slaveriet brukar man säga att 10–12 miljoner människor, ungefär, skeppades över Atlanten. Bara 400 000 av dem kom till USA. Det tror jag inte de flesta förstår, att majoriteten kom till Brasilien och olika öar i Karibien.
Skildringarna av kolonialismen är brutala. I länder som tyska Sydvästafrika – dagens Namibia – var vissa folkgrupper nära att utrotas i koncentrationsläger. I Kongo exploaterade den belgiske kungen Leopold II landet och människorna med utstuderad grymhet.
– Jag har försökt att det inte ska kännas som misärporr, i brist på ett bättre ord. Jag vill skriva om det för att man ska förstå varför det kunde ske, vad det har fått för konsekvenser i dag, och hur det har påverkat de här länderna, säger Amat Levin.
Utmaningarna för de nya staterna efter självständigheten har varit enorma – 1960 när kolonisatörerna lämnat Kongo fanns det till exempel enbart 30 kongoleser med universitetsutbildning – i ett land nästan lika stort som Västeuropa.
Ger nya dimensioner
Historien ger också en viktig dimension till samtida debatter, tycker Amat Levin. Först förra året framförde Tyskland en offentlig ursäkt för sitt folkmord i Namibia. Museer i Europa har nu också börjat diskutera att lämna tillbaka stulna föremål. Amat Levin tror inte det är en slump att framstegen sammanfaller med Black lives matter-rörelsen.
– Det är spännande att se hur man tar idén med BLM, och sedan överför den till en lokal variant. I Belgien blev det en diskussion, inte om polisvåld, utan om Leopold II.
Inför frågan om huruvida man borde ta ner statyerna på Leopold II pekar Amat Levin på en aspekt av oförrätterna i Kongo, där så mycket som hälften av landets befolkning dödades. Brotten uppdagades i början av 1900-talet – men alla statyer av Leopold II är resta efter det.
– De var en del i att romantisera vad man gjorde i Kongo. Man brukar argumentera för att borttagandet av statyerna är politiskt – men resandet av statyerna var ju också det.
Fakta: Amat Levin
Gör: Författare och frilansjournalist för DN.Bakgrund: Startade 2018 Instagramkontot “Svart historia”, vilket senare också blev en sajt. Debuterade med boken “Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. Amat Levins pappa kommer också från Gambia.Bor: I Liljeholmen, Stockholm
Familj: “Jag har en sambo och två barn, 1 och 3 år.”
Inspireras av: “Folk som vågar gå sin egen väg även om den kanske inte är den enklaste.”
Planer: “Jag ska bara försöka vara pappaledig och njuta av att inte ha ett gigantiskt bokprojekt över mig.”
Amat Levin om…
… tiden efter självständigheten från kolonialismen:
– Det fanns väldigt mycket framtidstro och hopp i Afrika när man fick sin frihet. Men det har blivit massa utmaningar för kolonialismen har satt otroliga spår. Därför är det så intressant med historien, då förstår man att vissa länder som Kongo — som man sällan får höra något positivt om – har de ens fått en ärlig chans?
… om våldet och grymheterna:
– Jag har blivit ganska motståndskraftig, jag kan inte gå in för mycket känslomässigt i de här sakerna. För en del av dem kan man knappt greppa hur vidriga de är, till exempel mycket av det jag skrev om i tyska Sydvästafrika, dagens Namibia. Det är ofattbart att förstå att man har gjort så här mot varandra. Jag behöver ha en distans till det.
… hur Black lives matter-rörelsen påverkat Sverige:
– Sverige ligger fortfarande lite efter i diskussionen. Dels i erkännandet av att det finns ett problem. Traditionellt har Sverige varit jättebra på att erkänna rasism, när det sker i andra länder. Men när diskussionerna överförs till Sverige upplever jag att det finns en ovilja att erkänna att det finns ett problem. Det är viktigt att understryka att ingen påstår att problemen är desamma som i USA — men det är också löjligt att påstå att vi inte har några problem alls.
Elin Swedenmark/TT
