Notiser

 

UR FUNKTION. Lyckoparadigmet, sjunde himlen på jorden som skapar en missbrukare och två sjukskrivna för varje framgångssaga, gav dig frånvarande föräldrar och svårigheter med andra människor; du vågar inte prata med personer av det andra könet och du vet inte hur man tar plats i ett kollektiv.

Ditt psykiska välbefinnande är din rättighet. Men vad gör du när du inte fixar dina egna barn? Allt ska vara för dem, de ska vara ditt arv och ditt kall, din livsluft! Vad tar du dig till när det högsta goda på samma gång är den värsta olagen?

Du söker dig till litteraturen. Den kulminerade bekännelsekulten har nått en tröskel den inte kan kliva över. Du söker tröst i gamla föreställningar som bättre svarar mot frågorna du har; du sätter dig i en fåtölj hos psykologen, fyller i formulär efter formulär: posttraumatisk stress, ADHD, bipolär. Finn ett fel och felet är du, ett fel ska isoleras och medicineras: doktorn! Ordinera stackaren ett placebo så han i alla fall kan ge skenet av att begripa något.

***

SAMLINGSVERK. Av det halvannat hundratal litterära sällskap som finns i Sverige är drygt hundratjugo listade på slutet av Sverige läser!, en pocketbok som deras samarbetsorganisation DELS just har gett ut, med ett fint omslag av Lars Lerin.

De fem i redaktionen har all heder av denna läsfrämjande bok fylld av korta notiser om läsvärda böcker, med den hitre gränsen satt till år 2000.

Av de tolv underavdelningarna är den om Epik – romaner, noveller och självbiografier – störst. Mycket finns med, något saknas. Man letar förgäves efter Walter Ljungquist, och till exempel John Karlzén kunde gärna ha uppmärksammats. Herbert Tingstens Mitt liv nämns men inte Ernst Wigforss Minnen, lika lite som Sven Lidmans märkliga memoarer och man får inget veta om Knut Ahnlunds mästerliga bok om Lidman. I fråga om Hjalmar Bergman listas Erik Hjalmar Linders bok om honom från 1940 som säkert är omöjlig att få tag på, inte hans magnifika biografi i tre band från långt senare.

Så där kan man hålla på, men ”alllt göres för sina förtjänsters, intet för sina fels skull”, det påpekade redan Thorild. Sverige läser! är en lika angelägen som välkommen bok.

Ivo Holmqvist

***

KRIGSRAPPORT. Jag skrev nyligen i Opulens om Fredrik Reinfeldts bok om USA där han försvarar den Pax Americana jag menar innebär krig som också orsakar flyktingströmmar. Nu har Watson Institute vid Brown University i USA, undersökt saken vetenskapligt. I en rapport från den 8 september kommer man fram till att mellan 37 och 59 miljoner människor drivits på flykt inom eller utom sina hemländer i de våldsammaste åtta krig som USA har fört sedan den 11 september 2001. I rapporten finns en genomgång av krigen med källhänvisningar.

Här en länk till den som vill sätta sig in i hela det omfattande projektet vid Watson Institute. Till och med New York Times, som på ledarplats har försvarat krigen, skrev om rapporten och intervjuade en av rapportförfattarna.

Lars Borghem

***

OPULENT. Med Slutet på historien som är tionde delen av hans samtidskrönika har Jan Guillou nått vägs ände. I intervjuer bekänner han att han är ganska trött efter detta utdragna maratonlopp. Han är dock inte ensam om att ha sprungit sträckan.

En gång var mastodontserier populära: Romain Rolland fick ett Nobelpris för sin om Jean Christophe liksom John Galsworthy för familjen Forsyte. Georges Duhamel, Roger Martin du Gard och Jules Romains kunde gärna ha fått det för sina lika brett episka verk (Marcel Proust dog innan hans På spaning efter den tid som flytt var färdigtryckt). I England var Dorothy Richardson och Henry Williamson uthålliga. Upton Sinclairs tretton delar långa krönika om Lanny Budd skrevs tätt inpå händelserna, liksom Eyvind Johnsons tre romaner om Johannes Krilon och hans tid.

Redan Bibelns Predikare visste att det ingen ände är på det myckna bokskrivandet. Vad som möjligen är en bristvara är boktitlar: Slutet på historien är en av Graham Greenes bästa böcker, filmen är inte riktigt lika lyckad. Den läser man på någon timme, Guillou och de andra tar lite längre tid…

Ivo Holmqvist

***

TRUMP. Och örnarna fällas i flykten… I dagarna har republikanerna haft sitt partikonvent och slutit upp bakom den man som tänker sitta kvar ytterligare fyra år i Vita Huset. Raden av hans nära medarbetare som hoppat av blir allt längre. Senast hans rådgivare Kellyanne Conway som berikat engelska språket med en ny pseudonym för lögner: alternativa fakta. Hon skyller på att hennes femtonåriga dotter som tycks ha en säkrare moralisk kompass har fått nog.

De röda republikanerna (som skyller de blå demokraterna för socialism, aj aj, farligt) ångar oförtrutet på. Utrikesministern ska av tradition hålla sig borta från alla valtal. Men Trumps polare Pompeo skickar sitt från taket på King David Hotel i Jerusalem. Enligt samma tradition är Vita Huset en neutral plats, men icke för den som sätter sina egna villkor. Bilden på honom och hans hustru när de vandrar fram mot en tät ridå av amerikanska flaggor ger obehagliga associationer, särskilt som en rad lansar med förgyllda örnar syns i förgrunden. De republikanska scenograferna vet hur en slipsten ska dras: de har alldeles uppenbart sett Leni Riefensthals Viljans triumf, propagandafilmen från nazisternas partidagar i Nürnberg.

Och örnarna? Betänkt Esaias Tegnérs ord i rubriken här ovan, i hans retoriska praktdikt Det eviga. Han visste vad som väntade Napoleon och hans fälttecken…

Ivo Holmqvist

***

NYA DOKUMENT. Man måste beundra USA för att man lyckas behålla sina öppna arkiv som ständigt producerar dokument med nya pusselbitar när det historiska pusslet ska läggas. Nu senast är det National Security Archive i Washington, som påminner om kuppen i Iran den 19 augusti 1953 mot den demokratiskt valde Mohammad Mosaddeq. Det gjordes en dokumentärfilm 2019 med namnet Coup 53 men nu har arkivet publicerat nya dokument som komplement till filmen som i sin tur byggde på dokument från arkivet. Filmen kommer att visas igen den 19 augusti på biografer i USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Sidan på National Security Archive innehåller också ny information om kuppen som genomfördes av brittiska MI6 och amerikanska CIA.

Lars Borghem

***

 

LÄNKTIPS. Den som vill informera sig om alla pågående krig, vapenhandel, pengarna i krigsindustrin, kärnvapen, biologiska och kemiska vapen, den amerikanska militären, bombningar och drönarattacker, internationella lagar samt fred och säkerhet kan nu göra detta i ett omfattande kartsystem.

De nämnda rubrikerna finns på engelska med pilar till vänster om varje rubrik, som öppnar underavdelningar med kartor som är klickbara. Här en länk till det hela. Särskilt användbart att använda i undervisning som utgångspunkt för diskussioner och vidare studier.

Lars Borghem

***

KUPPFÖRSÖK. På nyhetsplats kan man naturligtvis fortfarande ibland läsa intressanta artiklar i Washington Post. Den 7 maj i år finns en väl dokumenterad artikel bakom betalvägg om hur planen att störta president Maduro i Venezuela gick fel och slutade med att ett antal legosoldater dödades och två amerikaner tillfångatogs. Oppositionsledaren i Venezuela Juan Guaidó låg bakom försöket tillsammans med en veteran från amerikanska Special Forces, Jordan Goudreau.

Här kanske kan påpekas att dåvarande utrikesministern Margot Wallström i en intervju i Agenda den 9 juni 2019 kallade Guaido för ”en modig person som är snabb i tanken och optimistisk”

Lars Borghem

***

LÄSTIPS. Jag skrev här i Opulens den 27 maj 2019 om Skevheter i rapporteringen från Syrien. Svenska medier hade felaktigt rapporterat om en gasattack i Douma i april 2018. Gasattacken hade använts av USA som förevändning att bomba Syrien och detta hade försvarats av många svenska medier. Jag skrev att en rapport från antikemvapenorganet OPCW kanske var tillrättalagd. Journalisten Aaron Matte skriver nu i Grayzone att två medarbetare i OPCW som kommit fram till att gascylindrarna i Douma troligen hade placerats ut av islamister för att man sedan skulle kunna beskylla Assadregimen för att ha ”bombat sitt eget folk med gas”. Nya dokument visar att ledningen för OPCW underminerat de två visselblåsarna. Ytterligare en artikel av Matte kommer i ,  inom kort.

Lars Borghem

***

MOTBILDER. Fake news retar mig – signalord för att indoktrinering pågår! Nazister talade om Lügenpresse. Nå, vad vi lider av är inte förekomsten av faktafel: all seriös journalistik tar miste, det har med tempot i arbetet att göra, men också med urvalet av källor som måste vara begränsat. Vad vi behöver är: effektiva motbilder. Till en förhärskande konformism. Då tänker jag inte på sociala medier, där deltagandet ofta är anonymt, okvalificerat, inte kostar på. Utan på ett ärligt rådslag i offentligheten. I vårt land förväxlar man gärna gensaga med intellektuella gängbråk.

Anders Björnsson

***

GLÖMSKOR. Byter plats på krukväxterna, från tv-rummet, där vi sällan är, till biblioteket, där vi också sällan är, och vice versa. Gröna i olika färger. Några är dammiga, andra inte. Flygeln och pianostolen är dammiga. Spröda ljud från pågående husbyggnadsarbeten, de borrar och spränger inte längre; vem ska alls ha råd att bo där? Jag kommer på mig själv med att det är så litet jag kommer ihåg av det jag har varit med om. Det kommer nog också en tid, var så säker, då man glömmer att skriva sina minneslistor som är till för att inte glömma det som man borde komma ihåg.

Anders Björnsson

***

PANDEMI. Nomi Prins, som skrivit boken Collusion: How Central Bankers Rigged The World, förklarar i Tom Dispatch hur reaktionerna på coronaviruset kommer att öka ojämlikheten i USA och i världen.

Den första veckan i mars i år agerade den amerikanska centralbanken Federal Reserve i samarbete med G-7-länderna och deras finansiella eliter genom att sänka de redan låga räntorna och öka utbudet av pengar på marknaden. Det experiment som skulle ha skapat finansiering för verkliga arbeten har i stället skapat ett Frankensteins monster och ytterligare en finansiell bubbla. De rikaste tio procenten i USA äger nu 84% av aktiemarknaden.

Vad de finansiella reaktionerna på coronaviruset visar är att aktiemarknaden och de finansiella marknaderna prioriteras och detta kommer återigen att öka ojämligheten i USA och andra länder. För att få ett annat resultat behövs en politik som stimulerar ekonomin nerifrån.

Lars Borghem

***

TÅLAMODIGHET. Tålamod är den mest förbisedda och minst belastade av de sju klassiska dygderna. Den är mycket bra att odla i ett samhälle som premierar snabbhet och rastlöshet över allt annat. Jag skulle vilja definiera tålamodet som en aktiv väntan. När jag fingrar på en pianosonat av Beethoven måste jag vara tålmodig. Det måste jag också vara när jag utnyttjar min internetbank. Tålmodighet är själva motsatsen till letargi, den förutsätter ett vaket sinne. Att tåla är konsten att inte bli förnärmad. Det är att inte trilskas på det som är onödigt eller ovisst.

Anders Björnsson

***

LÄSTIPS. Pentagons begäran om budget för budgetåret 2021 finns nu tillgänglig. Det går att söka i den här på det amerikanska försvarsdepartementets sida. Om man söker på länder, till exempel Sweden, ser man att krigen är en stor och världsomspännande affär.

Mycket av affärerna görs i namn av kriget mot terrorism. Och en av dem som har avslöjat krigsbrott, Julian Assange, kan nu kanske dömas till döden om han utlämnas till USA, även om en representant för regeringen i UK i juli 2019 har sagt att man inte kommer att utlämna Assange till USA om han riskerar dödsstraff.

I nyhetsrummet (Newsroom) på amerikanska försvarsdepartementes sida kan man söka på Hultqvist, NATO eller Sweden och då ser man också hur politiskt, militärt och ekonomiskt sammanvävda Sverige och USA håller på att bli.

Här finns en länk till en kritisk artikel om budgeten i Tom Dispatch.

Lars Borghem

***

APPAR. Smartphonens appar – denna regraderingens estetik med åtföljande flyktvägar. Små irriterande flugor med avrundade hörn (inget får bitas) och färger som tredje klassens plockgodis i en förortsoutlet.

Distraktionen. Den kvarhållna kontemplativa sträva tankens deterritorialisering. Flugsvärmen, den stukade grammatikens schizoblinkande Gehenna. Tankediktatur genom socker, men till skillnad från den förvuxna flugans skrämmande svarta fasettögon betraktar apparna oss med den galna clownens falska söta blick, registrerar dig ner till minsta banala toalettbesök.

Plötslig tankekorskoppling/dubbelexponering: Notre Dames rosettfönster, en lika skör passage mot den tidens gud som smartphonens sköra glas. Du bär en elektronisk amulett som tecken för ditt underkuvade slaveri under nätets transcendens. Du är ej ett subjekt. Du är en variabel i en algoritm.

Jesper Nordström

 

***

BORTGÅNG. Artisten och låtskrivaren Ola Magnell lämnade oss igår. Vari bestod hans storhet? Någon mer bevandrad i hans musik och person kan säkert bättre besvara den frågan, därtill komma med en djupare analys, ett värdigare minnesporträtt. Låt mig i vart fall belysa en viktig kvalitet hos honom.

Han har hyllats för sin känslighet, för sina träffande och välskrivna låttexter. Han beskrivs av många som en poet. Skriva låttexter är det en del som kan. Man kan märka hur exempelvis Thåström eller Maggio kämpar för att undvika floskler, hur de ofta tar omvägar för att få texterna så personliga och originella som möjligt. Som lyssnare följer man med till Thåströms stammishak, dricker hans favoritdrinkar, går i hans stadsdelar och så vidare. Det fungerar. Man får dock översätta det till egna erfarenheter, om man vill luta sig mot texterna för identifikation och tröst.

Magnell däremot – ägde en sällsam precision och vågade, kanske just därför, vara mindre självbespeglande. Hans texter, vågar jag påstå, formulerade det allmängiltiga. Metaforerna var rakare utan anspråk på personlig originalitet, utan att för den skull bli klyschiga. Vansinnigt svårt. Inte undra på att få artister vågar gå den vägen.

Erik Bovin

***

BUDSKAP. 1962 skriver den numera legendariska medieteoretikern Marshall McLuhan att “varje mediums ‘budskap’ är hur det ändrar människors göranden och låtanden”. Han sätter ordet “budskap” inom citattecken för att bryta med tanken att själva kommunikationskanalen är en ren ledare, och bara är en tjänare för budskapet.

Vad han menar är att alla kommunikationskanaler har ett metabudskap. Smartphonen kommunicerar inte bara genom sina appar utan även idealet att vi ska röra oss kvickt från det ena till det andra, flacka från tanke till tanke utan att det någonsin får sjunka in i medvetandet.

Så sitter vi då där med en situation där snart nog alla barn verkar ha adhd eller koncentrationssvårigheter medan vi vuxna är klistrade vid mobilen och har ett kroppsspråk som en darrande asp i vårbris och inte verkar kunna hålla oss ifrån att kolla mer än en halv sekund på vad ett blipp eller blopp eller bzz notifierar. Och gud förbjude att vi äter en snyggt komponerad smörgås utan att instagramma om det. Sen tycker vi det är såå besynnerligt att våra telningar inte kan sitta stilla i skolan och lyssna på läraren.

Jesper Nordström

***

EVENT. En sådan där eventarrangör i kungliga huvudstaden klagar på sin egen Facebooksida och säger att event nu måste nå nästa nivå. Det är som skolverket: Det höjs upp i ännu mer antiintellektuella blå moln så att det inte fastnar eller jordar sig över huvud taget. De säger inte hur det ska höjas men tillåt mig ge några fingervisningar om hur det kan gå till.

Pro primo: Förlägg det till en kyrka. Då moderniserar sig denna institution utifrån Hasse och Tages gamla iakttagelse att en präst inte behöver vara religiös numera, bara han kan supa och svära och kasta varpa.

Pro secundo: Utifrån ovanstående lyckas företaget förläna sitt krängande av ytterligare en meningslös tjänst eller produkt en andlig dimension. Lite som när Staël von Holstein nästan lyckades utmåla sig som en modern Moder Teresa med sitt IT-fjompande.

Till sist gäller det att låta den moderna tekniken ingå äktenskap i helvetet med den nya sortens anställningsformer, så se till att desperata 19-åringar i publiken kan ladda ner en av företagets appar så kan de bli “mentalitetsambassadörer” för projektet. Utan lön såklart, men det ser bra ut på ett cv för den som tänker söka ett fast jobb (något som sällan finns, men ändå).

Jesper Nordström

***

NATIONELL KULTUR. Härom veckan rapporterade Sveriges Radio att företrädare för SD anser att bibliotekens verksamhet enbart ska vara till för svenska medborgare. Det ledde naturligtvis till diskussion på jobbet. Flera av mina arbetskamrater undrar precis som jag om detta förslag även ska gälla parkbänkar och badhus, kollektivtrafik och museum? Några av mina kolleger besöker aldrig bibliotek, trots att de är födda i Sverige, och de blev rädda att de måste göra det nu. Vi funderade också på hur dessa svenska medborgare ska kunna särskiljas från andra som inte har på biblioteket att göra? Min kollega, Majsan, är född i Sverige, men hennes föräldrar kom till Sverige från Turkiet under arbetskraftsinvandringens blomstringstid i mitten 1960-talet. För att lära sig svenska gick hennes litteraturintresserade pappa ofta till biblioteket. Hennes mamma jobbade med en av Sveriges “nationalrätter” – köttbullar – på Findus. Ska vi ta med oss våra pass eller inrätta lösenord? frågade Majsan. Vi hade svårt att komma på något bra lösenord: litteraturkanon eller flaggpunsch? Vi kom i alla fall fram till att om det här förslaget ska börja gälla får det åtminstone vara konsekvent i fråga om skattefinansierad välfärd och bör då rimligen även omfatta trafikskyltar och övergångsställen.

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

***

ETYMOLOGI. ”Boy-cottning har numera allt mera af arbetarne börjat användas såsom ett verksamt medel att af de s.k. arbetsgifvarne tilltvinga sig sina rättigheter. Det kunde då äfven vara af intresse att veta hvarifrån detta uttryck härleder sig. Boycott hette nämligen en engelsk kapten, hvilken såsom förvaltare af en grefve Ernes stora irländska egendomar gjorde sig känd för en oerhörd stränghet mot arendatorerna. Han blef derigenom till den grad hatad, att folket förklarade honom i bann; ingen ville arbeta åt honom, ingen ville sälja åt honom eller köpa af honom. Hans gröda måste bergas af innevånare från det konservativa Ulster (Irland) och under betäckning af en stor truppstyrka. Sedermera utsträcktes betydelsen af ordet till en likadan behandling af andra engelska jordegare eller förvaltare på Irland, men har numera börjat användas vid liknande företag äfven i andra länder.”

Nya Samhället, 5 juni 1886, tidning utgiven av Socialdemokratiska samfundet.

***

MEDIEGRANNAR. John Bercow var talman i det brittiska parlamentet i tio år, fram till att parlamentet upplöstes inför valet den 12 december i år. I en timmes lång intervju med den tidigare nära medarbetaren till Tony Blair, Alastair Campbell, uttalar han sig nu om Brexit, arbetet i parlamentet och ger små porträtt av politiker han mött under sin politiska karriär som torypolitiker och talman.

Han pratar också om sin bakgrund som jude och ”lower class”. 57 minuter in i intervjun får han frågan om han tror att Jeremy Corbyn och Labourpartiet är antisemitiska. Kampanjen i brittiska medier att smeta antisemitism på Jeremy Corbyn har intensifierats nu under valkampanjen. Särskilt BBC och The Guardian har sedan länge utmärkt sig.

En länk till intervjun med Bercow finns här. Det är ett stort nöje att höra den ytterst vältalige Bercow uttrycka sina tankar.

Lars Borghem

***

LÖNESAMTAL. Nästan varje morgon är det en truck som inte är laddad. Mats fyller aldrig i truckkorten. Du kan bläddra månader tillbaka i pärmen utan att hitta hans signatur. Sedan har vi ju bestämt att dammsuga materialet innan vi kör in det på ren zon. Igår när Lisbeth och Dajjan vägde upp råvara låg det stora träflisor uppe på säckarna. Micke är trött på det. Han säger att han inte trivs längre och tycker att det är monotont och tradigt alltihop. Ingela är orättvis och påstår att hon får göra allting. Det stämmer inte. Du som chef borde komma ut mer på avdelningen. Då hade du sett att Benny aldrig är med när vi kör upp råvaror till tillverkningen. Han sitter alltid på kontoret och kollar sin e-post. Ja, som du hör har jag inget ont att säga om mig själv.

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

***

FRAMÅTSKRIDANDE. Det händer en del positiva saker i Kalifornien. Man har nyligen lagstiftat både om hårdare vapenlagar och om att ha senare skolstarter på morgonen för vad som i Sverige motsvarar grundskola och gymnasium.

När det gäller skoltiderna hade vi en debatt i Sverige för några år sedan. Det fanns svenska forskningsresultat som stödde de pedagoger som ville ha en senare förlagd skolstart på morgonen. Lagstiftningen i Kalifornien kan väl användas som ytterligare argument i saken.

Och vad gäller vapenlagarna är varje litet steg i riktning mot hårdare vapenlagar ett positivt steg.

Lars Borghem

***

AMERIKAKRIS. Jag vill rekommendera två artiklar som diskuterar frågan om den politiska krisen i USA. Den ena i The Guardian: Impeachment isn`t the answer to America`s political crisis. Den är skriven av Samuel Moyn, professor i  Law and history vid Yale och författare till boken Not Enough: Human Rights in an Unequal World.

Den andra i TomDispatch: The Real Cover-Up. Putting Donald Trump’s Impeachment in Context. Den är skriven av militärhistorikern och författaren Andrew Bacevich som kommer med en ny bok i januari 2020: The Age of Illusions: How America Squandered Its Cold War Victory.

Antingen attacken från den demokratiska centern lyckas få bort Trump eller den politiska högern lyckas rädda Trump, är detta inte lösningen på den situation som från början skapade fenomenet Trump. Oppositionen mot Trump måste förenas med en politik som tar sig an alla de problem som plågar USA och som varken den demokratiska centern eller den politiska högern lyckats hitta lösningen på.

Lars Borghem

***

FRIVILLIGA. Imorgon tillkännages som bekant nobelpriset i litteratur. Jag ogillar egentligen spekulationer men då det i sammanhanget kan fungera som lästips kommer här två högst osannolika men likväl värdiga namn. Poeterna Marin Sorescu och Gennadij Ajgi. Två döda författare, varför? Så slipper Akademien handskas med motvilliga pristagare som inte vill ha priset än mindre förknippas med en skandalomsusad akademi.

2018 års pris till rumänske poeten Sorescu (1936-1996) för ett rikt författarskap som rymmer humor, lekfullhet, absurdism – vars sena diktning, hopknåpade från en sjukhusbädd – på ett gripande sätt fångar en människas sista tid på jorden.

2019 års pris till tjuvavsjiska poeten Ajgi (1934-2006), vid sin levnad ofta nobelpristippad, skrev både på tjuvavsjiska och ryska. Hans tjuvavsjiska dikter bör framhållas. Enkla skarpsynta och ömsinta, han lyckas där belysa det stora i det lilla. Två män förvisso men inte vilka som helst.

Erik Bovin

***

LIVSFILOSOFI. Någonstans på 80-talet såddes fröet till kunskapsnihilismen och den totala kollapsen av fakta. Fröet såddes tyvärr innanför universitetets murar med namn som Deleuze och Foucault och nu står vi där med exempelvis det kvalificerade tomteriet att det går att leva kvantmekaniskt, det vill säga att allt skulle vara energier. Så vitt jag förstått det hela så det är det lite som att inspireras av trafikplanering för en livsfilosofi, när teorin snarare ligger på motornivå.

Nå, ”nog av” för att låna en stilistisk finess av Strindberg, som han använde för att komma vidare i texten. Moteld och hopp finnes. Detta i form av att vid självaste Cern i Schweiz nu ska byggas en flum-accelator. Här kommer new age citat och inspirerande memes från allsköns falska profeter krockas i en extrem hög hastighet.

Vi vet alla att ljusets hastighet är teoretiskt omöjlig att uppnå, därför väljer dessa eminenta forskare den näst högsta farten känd för mänskligheten, nämligen den takt som Alexandra Pascalidou håller när hon varumärkesbygger på sociala medier om sin egen förträfflighet.

Jesper Nordström

***

USA. The Hill är en publikation som rapporterar inifrån det politiska spelet i den amerikanska kongressen och Vita huset. Den läses av både demokrater och republikaner i Washington.

I den aktuella frågan om Donald Trump, Ukraina och riksrättsåtal har man en erfaren reporter Kris Kolesnik som insiktsfullt skriver om hur säkerhetsetablissemanget har lockat in Trump i en fälla och kanske givit demokraterna den ammunition som Robert Mueller aldrig lyckades med. Hans artikel har rubriken Intelligence community strikes back.

En annan av The Hills erfarna reportrar, John Solomon, har en längre tid rapporterat om Joe Bidens och sonen Hunter Bidens möjligen korrupta relationer med företag och dåvarande regimen i Ukraina. Länk till hans senaste artikel finns här. Det kan visa sig att både Donald Trump och Joe Biden har agerat olagligt.

Men bortsett från fokuseringen på Donald Trump och i mer neutrala publikationer också på Joe Biden, blir saken mera begriplig om man ser det hela som en maktkamp inom det politiska etablissemanget i USA.

Lars Borghem

***

HISTORIEÄMNET. Jag läser om Skolverkets förslag att stryka antikens historia från grundskolans undervisning. Genast erinrar jag mig en bild på ett plakat ifrån en demonstration mot rasism på Sergels torg häromåret: ”att man ens ska behöva demonstrera mot den här skiten”. Och om nu detta förslag blir verklighet kan jag riktigt föreställa mig hur lärare, forskare, föräldrar, ja – alla som bryr sig om skolan – samlas med liknande plakat runtom i landet.

Jag kan inte låta bli att undra: om vi nu, i tider av sjunkande skolresultat, ska ta bort ett helt moment från undervisningen, vad ska då lyftas fram? Varför inte den tidiga medeltiden, de s.k. ”mörka århundrandena” präglad av religiös fundamentalism och civilisatorisk backlash? Den perioden om någon torde väl hjälpa kidsen förstå vår egen tid. Den tidiga medeltiden var förvisso mer mångfacetterad än den vedertagna bilden av den, jämfört med antikens glansdagar förefaller den dock rätt lam.

Ett annat förslag: Istället för Homeros kan de gott läsa Shakespeare. Här ur Hamlet: Something is rotten in the state of Swed…förlåt, Denmark. Eller kanske räcker det med att följande står på tavlan: UR LED ÄR TIDEN.

Erik Bovin

***

KVÄLLSGIG. Jag har ett gigg på lördag. Jag ska cykla med en tårta till Miatorp. Sen efter det ska jag skjutsa ett par till en middag och hålla tal i mannens ställe eftersom han är blyg. Hustrun har visat sig särskilt intresserad av mig så henne får jag väl hålla sällskap under kvällen. På Ekonomiekot Extra hörde jag att framtidens arbetsliv kommer att bli mer marknadsdrivet. I den nya Gig-ekonomin är vi inte längre anställda. Vi får betalt per uppdrag eller gigg. Man kan gigga vid sidan om sin vanliga anställning för att höja lönen eller så blir man artist fullt ut och kör sitt eget race. Det blir viktigare för oss som jobbar att driva vårt eget personliga varumärke. Jag har skaffat en BMX med pakethållare fram och bak, och skapat en egen hemsida. Skoptag.se. Månadens scoop har jag skrivit som rubrik och fingerat en artikel. “Jag cyklar. Du bestämmer vart.” Jag har min BMX, jag har en t-tröja med tryck: “Giga-bike – ett knapptryck bort!” och webbadressen på ryggen. Jag kan cykla, dansa, sjunga. Jag passar din hund. Nattar era barn. Jag kan gå på era barns föräldramöte. Inget jobb är för lite. Du är centrum. Jag din körbana. Ta vägen via mig för att nå dina drömmar.

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

***

GRÖNSKIMRANDE. Blodriska plockade vi i saluhallen vid La Rambla, hela två kilo. Det finns tjugosex saluhallar i den staden och inte långt därifrån operan som saknar kunglig loge eftersom detta var borgarklassens teater. På en tvärgata ligger en butik som säljer enbart sifoner, de flesta gula. Men blodriskans hatt skimrar i grönt, den lär växa i diken, där det är sankt. Maskarna tycker mycket om den, tyvärr finns den inte i svensk torghandel, men i Barcelona intar den en prominent plats bland markens upphittade gåvor. Som alla svampar: varken fridlyst eller fredlös, en tigare, en blottare.

Anders Björnsson

***

KVARGLÖMSKAN. Stina Olow bor i det lilla huset, där granskogen börjar, hon tycker måttligt om granar, bäst tycker hon om luktärter och pioner. Hon bor i ett litet hus med en liten trädgård, allt är litet, även Stina Olow själv.

När vi rör oss bort från huset, berättar hon gärna om sina resor, främst i Italien, i Kalabrien, hon kan berätta så, att man befinner sig där på platsen, insekterna kan flyga runt huvudet, kackerlackorna kan krafsa på diskbänken, överallt finns det dofter, träden skimrar, det darrar i luften. Vi slår oss ner på ett kullfallet träd, då sluter sig hennes ansikte, hon gräver i kvarglömskan. Kring Stinas mors sista dagar på avdelning 8, hon söker orden och ljuden, hon tar sats gång på gång, återkommer, försvinner igen, fläktens surrande, väggklockans envishet, de klösta kinderna, blodfläckarna på lakanet och markeringarna för strålningskanonen, så allt det vita. Vissa dagar är hon närvarande, andra dagar är hon borta, som gräsen, som böjer sig och reser sig igen.

Jag känner igen platsen, någon har berättat det för mig, en gång tidigare.
Stina Olow och jag andas tillsammans. Stinas mor fick plötsligt slippa allt, befrias, få vila. Av ont kommer gott – dal male il bene. På vägen tillbaka lubbar en grävling över vägen, rinner ner i dikeskanten. I backen mot Konsum, fladdrar en flock gråsiskor med sina blodfläckar. Solen rullar över åskammen, Stina Olow vilar i släpljuset.

Bo Bjelvehammar

***

Att Ebba Busch Thor inte visste vem som skrivit Gösta Berlings Saga är tämligen signifikativt. För vad kan man vänta att denna kristendomens Tant Pruzelius vet om det andra kristna lägret som innebär tvivel, förfall, att resa sig och en liten droppe av kallsvett när prästen så äntligen står i predikstolen.

Med Ebba är det annorlunda. Hon verkar helt sakna bagage och framförallt ingen ställtid innan hon tar till orda. Rappt och kallt som ett twitterinlägg. När hon talar om en svensk kanon men sen inte vet upphovspersonen bakom en av våra stora litterära klassiker frestas man parafrasera en annan boklig hörnsten.

”Jaså hon känner icke till mötet i Niceum år 829? Hur kan man då vilja gå och lära andra då man ingenting själv vet? Nå skall det bli nån välgörenhet nu så göm undan baddräktsbilderna i DN ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet”

Upplysningsvis var det Strindberg som här hudflängde den äppelkindade självrättrådiga kristendomen.

Jesper Nordström

***

JAN OCH JIMMIE. Se där ett äkta radarpar. Som pyromanen och byfånen som går runt med en falsk brandmansdräkt. Den ena ser till att folk blir oroliga genom liberal politik (urholkad arbetsrätt, utförsäljning av allmännyttan…) och sen kommer den andra och försöker lugna folk med fagert tal om äldre tiders trygghet och guldålder.

Men så är det ju det här med deras framtoning som förenar. De är lite så där svärmorsdrömmar och mysiga, som om man ville ha med på en middag och vid cognacen kunna säga att ”nå, jag håller inte med dig, men…”

Det mest förvånande är att Jan Björklund inte gjort sin läxa, trots att han länge profilerat sig som skolfrågornas främste lansdragare. Läxan han borde läst är nämligen att populismhögern alltid bärs fram och stöds av den mer rumsrena liberala finanshögern, det har det gjorts gedigna stadsvetenskapliga studier på.

Jimmie kommer in i stugvärmen och Jan glider åt det konservativa genom ren beröring med SD, för syntesen av de kommande debatternas vågor kommer dra oss djupare ner i det konservativa reaktionära gegget.

Jesper Nordström

***

KAMP FÖR UPPLYSNINGEN. Det verkar som om vår civilisation ständigt kastas mellan upplysning och romantik och att det pågår en evig konflikt mellan dessa. Se bara på frågan om nationen. En rationell analys bygger självklart på medborgarskapet. Har man medborgarskap så är man medlem av nationen och har lika rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare. Staten kan inte, enligt Regeringsformen, hindra en medborgare från att lämna landet eller från att komma tillbaks till detsamma. Det går inte heller att fråntaga någon hans eller hennes medborgarskap.

Nu höjs röster för att nationen egentligen tillhör någon etnisk eller religiös grupp och inte dess medborgare. I Ungern är det magyarerna som gäller och i Israel, enligt den nya nationalitetslagen, är staten primärt till för endast en religiös eller etnisk grupp. I Indien har hindunationalisterna makten vilket medför uppenbara problem för övriga minoriteter. I Sverige förklarar SD att samer och judar egentligen inte är svenskar, trots deras svenska medborgarskap. Denna form av etnisk mysticism med rötter i något så metafysiskt som folksjälen har sina rötter inom romantiken och under sent 1800-tal härjade den som värst i vårt land under beteckningen nationalromantik.

Vi som inte delar dessa konservativa eller snarast reaktionära strömningar måste åter lyfta upplysningens fana och proklamera principen om alla människors lika värde och att staten tillhör dess medborgare och inte någon speciell etnisk eller religiös grupp.

Anders Kjellström

***

IVAR LO OM NOTRE DAME. Under sina vandringsår i Europa högg Ivar Lo-Johansson en dopfunt i Frankrike. Han skriver i Asfalt från 1979 om materialet:

”Det var den vanliga normandiska kalkstenen, kornig och lite mjölig i vissa partier, i andra hård som flinta. Något annat slags sten var det inte tal om. Och till något som skulle komma att vara inomhus kunde den möjligtvis duga.

Men av det slagets sten var också de franska kyrkorna, och alla de stolta katedralerna, byggda. Ingen av alla katedralerna skulle finnas kvar efter tusen år förutsatt att man inte oupphörligt lappade väggarna med nyinfogad sten eller med cement. Det gällde Notre Dame i Paris likaväl som den minsta franska bykyrka.

Om man försökt räkna ut hur länge de olika ländernas kultur när det gällde deras byggnadsmonument skulle komma att bli bestående, så skulle Italien med sin marmor och Skandinavien med sin granit komma att vara näranog i evighet. Men Frankrike med sin förgängliga kalksten skulle komma att stå sig slätt. ”

Lars Borghem

***

ASSANGES FÖREGÅNGARE. Vad är det för bok Julian Assange håller i handen när han förs ut från Ecuadors ambassad i London? Boken är bortklippt på många bilder i våra medier (den kan ses på videoklippet i DN) men om man letar på nätet kan man se att det är The History of the National Security State av Gore Vidal. Den består av en urval från intervjuer gjorda mellan 2005 och 2007. Boken kan laddas ner från Amazon för bara ett par dollar. Det är väl investerade pengar.

Gore Vidal avled 2012 och boken publicerades 2015 men intervjuerna gjordes mot bakgrunden av ett presidentval år 2 000 som George W Bush fuskat sig till och efter att krigen i Afghanistan och Irak inletts. Krig som TV och liberala medier hjälpt till att skapa opinion för och krig som ännu pågår 18 år senare. Julian Assange vill göra oss uppmärksamma på hur det kommer att låta i våra dominerande medier även nu.

Jeremy Corbyn har visserligen sagt att hela affären handlar om att Julian Assange genom Chelsea Manning och andra har avslöjat bevis för krigsförbrytelser som begåtts i Irak och Afghanistan. WikiLeaks har också publicerat mail som visar att USA och samarbetspartnerna Saudiarabien och Qatar gett vapen till IS och andra jihadister med anknytning till al-Qaida, något som man officiellt förnekar.

Hela kriget mot terrorismen har ju framställts som ett krig mot dem som låg bakom attackerna i New York och Washington den 11 september 2001. Den amerikanska staten och liberala medier ville först knyta al-Qaida till Saddam Hussein. Men sen, när man ville ändra på regimen i Syrien, samarbetade man med arabstater som stödde IS och andra jihadistgrupper. Allt det här är obehagliga sanningar som WikiLeaks har avslöjat och Gore Vidal var en föregångare och specialist på obehagliga sanningar. Både hans och Julian Assanges arbete förtjänar respekt.

Lars Borghem

***

TVETYDIGA SYMBOLER. När Dagens Nyheter i onsdags skrev om en aktuell tv-film valde man, säkert medvetet och med avsikt, en bild ur den som kan tolkas på flera sätt. Till vänster om sverigedemokraten som filmen följer under ett år ser man ryggen på en odalman med höjd lie. En sådan håller han också själv, med fingrarna i farlig närhet av den skarpslipade eggen. Det är väl inte särskilt troligt att han dagligdags går fram över en slåtteräng. Redskapet är där mindre för vardagsbruk än för den emblematiska funktionen: här ska rakas rent och skäras jäms med marken.

En bok jag är säker på att Mattias Karlsson (det är om honom filmen handlar) varken läst eller känner till skulle jag gärna sätta i hans händer, om han har dem kvar efter att ha fingrat på lien: den lärde lundaprofessorn Carl Fehrmans studie ”Liemannen, Thanatos och Dödens ängel.” I den skulle han hitta en av de många bilddikterna från barocken där texten är satt som ett benrangel med höjd lie, en bild på döden som handfast påminnelse om livets ändlighet.

Det var kanske ett passande redskap som politikern på yttersta högerkanten valde. Alternativt kunde han haft i sin hand det spöknippe som var populärt i Italien på trettiotalet och som finns kvar på svenska polisers kasketter. Eller kanske en skära? Nej, den och hammaren är redan upptagen på yttersta vänsterkanten. Inte heller vet jag om han är beläst nog att känna igen ett par boktitlar, Olle Hedbergs ”Skära, skära havre” och Agneta Klingspors ”Inte skära, bara rispa” – en efterföljansvärd devis för alla arga politiker. Men helst skulle han förstås ha låtit sig fotograferas med ett järnrör i näven.

Ivo Holmqvist

***

VEGETARIANISM. Maten på Södermalms skolor i Stockholm kommer bli helt pescovegetarisk, det vill säga förutom vegetabilier innehålla mejeriprodukter, fisk och skaldjur men varken fågel eller kött, om det nya kommunala lagförslaget går igenom.

Vidare ska fläskdetektorer installeras för att komma till rätta med ett nytt slags ordningsproblem. Vissa av de etniska svenskar som går på dessa skolor har nämligen i provocerande syfte smugglat in skånska ekologiska gristassar i gelé för att väcka obehag hos muslimska eleverna.

Den holistiska kostkonsulten Stina Månfröjd-Stjärnglans berättar för Södermalmstidningen att ”varje kött har sin egen aura och tekniken för att avslöja insmugglat fläskkött i princip är den samma som används i metalldetektorer på exempelvis flygplatser och nattklubbar”

Jesper Nordström

***

NYA AKADEMILEDAMÖTERNA. Med de båda nyinvalda medlemmarna av Svenska Akademin har jag – se här en notering i marginalen – varit i kontakt på skilda vis: med Ellen Mattson när hon redigerade recensioner till Dagens bok på nätet, och med Anne Swärd för att hon svarade på en annons vi lagt ut, på en vacker vit skinnsoffa. Den hade hon tänkt sig i sitt arbetsrum i sitt hus på österlenska slätten. Men den var fem centimeter för lång, och hamnade i stället hos en annan intressent, i Vittsjö.

Ivo Holmqvist

 

BANKEN KL. KVART I TRE. Nutidens bankinteriörer utövar visuell judo. I sin nätta sterila pinnighet där minsann inga affärer längre görs upp i en gedigen jordad Chesterfieldfåtölj läggs tyngden på diiiiiiiig: det är du som småkund som utgör smutsen, tyngden, irritationen som helst borde vara utslängd av Securitas i går.

Eller är den kliniska estetiken ett led för att de högre nivåerna inom organisationen lättare ska kunna spola bort säden i sin dagliga kriminella onanistiska verksamhet? Pengatvätt går ju så mycket lättare i en byggnad som i all sin stålglittrande renhet inte bjuder in utan snarare avvisar.

På den ”gamla goda tiden” fanns det i alla fall värme i bankernas val av rosa marmor och tjocka tygmattor och stundtals faderliga doft av tobak. Nu möter man en slags kryptofascistisk ful-IKEA variant av effektivitet. Men det är inte effektivt, snarare skört och neurotiskt i hela sin flytande modernitet för att nu låna ett begrepp av Zygmunt Bauman. Om ditt mobila bank-id i all sin abstrakta blågrå brist på tilltro hänger sig är det DITT problem.

Du är problemet som ska förflyttas i den kalla logistiken. Det är flöden, siffror och flimmer och du är där bara en stund på nåder innan någon algoritm avskriver dig som icke-lönsam kund.

Jesper Nordström

***

FÖRNICKLAD VISSKATT. Tankeframgång kommer genom korskopplingar. A-ha upplevelsen kommer när tanketrådar kortsluts och frambringar en insikts gnistregn. Den första tråden denna gång var när jag vaknade 05.58 i söndags och för att jaga bort lägenhetens tysta blå knäppte på P2 och hamnade i public services mest penibla program; Andliga sånger. Andligt? Snarare andnöd!

Den andra tråden utgörs av Sven Stolpe. Min bild av honom är mest den charmigt vresiga gubben hos Hagge Geigert. Så jag läser hans mer mogna idéroman Lätt, snabb och öm från 1947, den bok där han ställer katolicism mot protestantism. I persongalleriet ställs den retoriskt briljanta munken inför tvivel om sin tro och predikogärning och får en skrapa av abboten: ”du är som förnicklad” Ja, här är det! Den svenska kristna visskatten är så polerad att den inte berör. Tryggt, putsat och salongsmässigt. Men vart tog extasen, mysteriet och den heliga dårskapen vägen?

Hur blev då den melankoliska söndagen? Om jag säger så här: det var inte Artur Johanssons Pärleporten utan nicaraguanska bondemässan som fick mig upp ur sängvärmen.

Jesper Nordström

***

TILL MAX WEBER. Den översta ledningen har få sett. Ett fåtal tror sig veta var vd:n, han som har aktiemajoritet och startade organisationen håller till. Själv tror jag det är ett exklusivt townhouse på Manhattan med en diskret sober mässingsplankett: ”Jehova Holding”.

Sen har vi ju den helige ande, eller i modernt språkbruk själva organisationens värdegrund.Den består såklart av en massa dimmiga begrepp utan direkt möjlighet att konkretisera till verkligheten men Dominikanerna, Birgittaorden och andra grupper av senior advisers har tydligen landat i samma anda som Wallenberg, fast tvärtom, nämligen att synas utan att verka, ett ideal som kontoret i Rom verkligen tagit fasta på.

Så kommer vi då till golvet, där det verkliga fotfolket jobbar. Som vanligt i stora aggressiva företag är personalstyrkan gravt slimmad och underbemannad, ja det fanns till och med en tid då kundservice och pr-avdelningen bestod av en enda skäggig dagdrivare i sandaler som tidigare jobbat som snickare fram till 30 års ålder. Han var ju tvungen att vandra lite i öknen och resa och känna efter först så att säga…

Jesper Nordström

***

SD-LOGIK. Sverigedemokrater pratar mycket om bidragsberoende invandrare. Får jag påminna herrskapet om att den största bidragsberoende invandrarfamilj vi har är Bernadotte. Den första kom hit 1810 och gick före i Stockholms bostadskö och fick en historisk och charmig 600-rummare i Gamla Stan på stört.

I de fina pöjkarnas värld heter det dock inte bidrag, det kallas apanage, ett vulgärlatinskt ord för ”till bröd” (jfr ”au pain”). Med tanke på att sverigedemokrater ofta vill att det ska skäras i bidrag och på den aktuella boken om Hans Majestäts affärer kanske det är dags att Gurra Sexton köper sina morgonfrallor – sitt pain – för egna pengar och slutar ta emot ett bidrag som inte ens är redovisningsskyldigt. Med andra ord ett bidrag som är slappare än de som går på socialbidrag och ibland får varje lunch på stan nagelfaren på det månatliga kontoutdraget.

Sverigedemokrater av den mer hårdföra falangen talar ibland om landsförrädare, men då vill jag återigen upplysa dessa deltagare i livets slappa skola att Jean Baptiste Bernadotte just var en sådan. I det tumult och snåriga situation som uppstod i Napoleons krigiska nationalchauvinism blev han, likt en avdankad svensk politiker som plötsligt blir landshövding i Glömlösa, regent i ett kallt barbariskt land i norr och han verkar inte varit villig att lära sig svenska så snabbt heller. Han svek sitt land och tackade ja till en sunkig reträttpost helt enkelt.

Jesper Nordström

***

SLUTET GOTT? Finlandssvenska poeten Tua Forsström intar stol nr. 18 i Svenska Akademien. Min glädje över detta besked vet inga gränser. Ungefär som när Sara Stridsberg valdes in för några år sedan, eller förra årets inval av Jila Mossaed.

Forsström efterträder således Katarina Frostenson som efter mycket om och men gått med på förlikning och utträde (aka. 12 875/mån + stöd för fortsatt boende i en av Akademiens lägenheter). Slutet gott allting gott? Knappast. Svenska Akademien är en apparat i akut behov av grundlig ombyggnad för att kunna resa en del av det förtroende de haft tidigare och det kommer ta sina år.

Dessutom är det en ytterligt patriarkal hegemoni Forsström träder in i (motbevisa mig gärna, jag är idel öra) så frågan är väl hur länge Forsström kommer stå ut i ett sådant sällskap om det fortsätter som hittills. Det återstår att se.

Helena Lie

***

REVANSCHISMENS SPÖKE. Det är i år hundra år sedan det formella slutet på första världskriget genom Versaillesfreden. Redan här såddes fröet till revanschism och hat som sen ledde till nytt världskrig. Tyskland förnedrades med hårda krigsskadestånd och fick bära hundhuvudet för ett krig som i ärlighetens namn inte bara var deras skuld.

Europa var en krutdurk av närmast ofattbar snårig problematik och exploderade på flera ställen samtidigt. Polen och Ungern har under århundraden behandlats som en tårta att dela upp efter eget behag, en lillebror att köra med och kaxa sig mot, för att ta en vardagsliknelse

Idag slår de tillbaka och uppvisar just den stingslighet och känslighet mot minsta kritik som en alltför länge kuschad individ gör. Deras utspel mot Västeuropa sammanfattas bäst med ”sköt er själva och skit i oss”. Samma hävdande av nationell särart, gamla fina traditioner som ska upplivas, profilerandet av det kristna gentemot andra religioner.

Kanske dags att börja se ett mönster och lära sig av historien?

Jesper Nordström

***

ORDKLURIGHETER. ”Varje år presenterar Institutet för språk och folkminnen en lista över nya ord och uttryck. På det viset fick vi nittonhundraåttiosex bekanta oss med ’havsdöd’, ’batteriholk’ och ’yuppie’.

Året därpå ’datavirus’ och ’fettsugning’; nittiotre alujobba’ och den nya myndigheten ’Barnombudsmannen’. Världen förändras och med den språket. I Expressen den tjugoåttonde augusti tjugohundrafem kunde vi för första gången läsa ’plusjobb’. Folk skulle hänga gardiner och lägga hår åt gamla. De nya orden innebär framtiden, men kan också bli ett steg tillbaka. När ’pigdebatten’ stormade nittonhundranittiotre efter ett förslag från KDS att ungdomar skulle få mellan femtiofem och sextio kronor i timmen för att utföra hushållsarbete anade vi inte att det med ’rutavdrag’ tjugohundrafyra skulle bli vardagstal. Hur är det då med de senaste orden? Tjugohundraarton ’flossar’ vi i ett stigande flåsande på arbetsplatserna, vi rundar måltalen genom ’självoptimering’ för att ständigt förbättras. Jag håller i räcket när jag går i ’kompetenstrappan’ och hör på när mina arbetskamrater ’flygskamt’ berättar om sina planerade resor. Vädrets makter påminner oss om att vi borde ’döstäda’ vårt ordförråd så att språket blir begripligt i en framtid som kräver tydliga beslut om klimatet, om jämställdhet och utveckling. Ett ord jag saknar i tjugohundraarton års lista är ’dilemmablankett’. Detta nyord som mycket väl kan komma att bli ett fungerande redskap för hur vi bör tänka innan vi kliver ut i ett ökat produktionsregn. Om det nu inte redan varit upptaget för ett annat ändamål. När vi är ont om folk ska jag med hjälp av dilemmablanketten genom fem snabba frågor se om jag inte kan kräma ur det sista av mig själv innan jag kontaktar min chef och säger att vi har svårt att hinna med.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

***

NYTÄNK? Enligt ett inslag i Svt-nyheter från juli förra året skulle då nystartade It-lit förlag, som bland annat givit ut Ludvig Köhlers Posten vilken vi recenserade på Opulens i förrgår, satsa på “lyxböcker”. Färre utgåvor och högre priser som kommer att ligga mellan 400-1600 kr.

“Boken är fantastisk och borde läsas av folk men vem fan har råd?” frågade sig litteraturkritikern Carl Michael Edenborg i inslaget och syftade på den unga amerikanskan Marie Calloways omtalade bok Vad tjänade jag för syfte med ditt liv? för 612 kronor. “Det är ju en helt vanlig bok. Tryckt på kritvitt papper som är svårt att läsa på, för det är som kopieringspapper. Vad är det som är så himla lyxigt med det?”.

Frågan är om förlaget under det gångna året kunnat hålla kvar konceptet. Nu har de på hemsidan sänkt priserna. Posten, till exempel: från 299 till 199 kronor. En helt vanlig bok med mjuka pärmar som i varje fall inte jag tycker kvalar in i “lyxboks”-klassen.

Carolina Thelin

 ***

DIKTAREN. ”Jag är på mitt tjugosjätte år i fabriken. Många av mina arbetskamrater har varit här lika länge. Jag har alltid trott att jag gör det som de andra gör: kör truck, väger upp råvaror, skopar och levererar till tillverkande avdelning, men arbetskamraterna ser att jag gör något helt annat. De tycks inte riktigt kunna förklara det. Vi utför samma arbetsuppgifter, men utöver rörelserna och vardagsjäkten lever jag ett annat liv. Det liv fantasin erbjuder. Jag skrattar när de tycker det är jobbigt. Ibland blir jag arg när de står ut. På det hela taget stöttar vi och kompletterar varandra. Men jag har det nog lite lättare. Åtminstone inbillar jag mig det.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall.)

***

LITEN DIVA. “Undrar om alla filmstjärnor är lika svåra som jag? Man har ju hört talas om stora skådespelare som inte tåler minsta regianvisning.Som är för stolta att ta råd. På ett sätt låter det småaktigt. Men även den minsta knegare kan ibland känna att steget dit inte är så långt. Jag har gått med på att skuggas. Dom får gärna anteckna och ställa frågor så besvarar jag efter bästa förmåga. Och jag kan ge tips och försöka tänka utanför boxen. Men när de vill filma mig när jag arbetar och sedan ber mig sitta ner tillsammans med effektiviseringsgruppen och diskutera hur jag rör mig i bilden… Om jag kan gå en kortare sträcka eller utföra mina arbetsuppgifter utan repliker känner jag mig besvärad av det.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg. Teckning: Tony Bergvall).

***

YRKESSTOLTHET. Beatles tröttsammaste och bästa låt finns på samma skiva, Magical Mystery Tour från 1967. Den tidsmärkta klichén All you need is love och den idylliska Penny Lane. Tyvärr är det idag det fluffiga och till intet förpliktande som tagit överhanden. Den sörja som stavas New Age rör sig bara med stora fina begrepp utan markkontakt. Kärlek. Energier. Ljus. Vibrationer.

”In Penny Lane there is a barber showing photographs of every head he´s had the pleasure to know”. Här är frisören frisör, brandmannen brandman och det är som barnteckningens idyll där allt visas i idealtyper. Ändå är det detta som verkar vara det mest utopiska numera: ett sammanhang att bottna i och en kontinuitet som föder yrkesstolthet.

Vi behöver inte fagert tal om energier och vibrationer. Vi behöver fast anställning och rimlig a-kassa. Vi vill ha det Penny Lane tillbaka som urholkad arbetsrätt och visstidsanställningar tagit från oss. Vi vill inte ha det kryptofascistiska talet om vår egen inre kraft, en retorik som i det dolda går nyliberalismens ärenden.

Jesper Nordström

***

NOBELPRISET. Under det senaste året har det varit uppenbart att man ska misstro Svenska Akademin. Misstro är en grundinställning man bör ha till alla institutioner som besitter makt. Speciellt när insynen i deras löpande verksamhet är starkt begränsad. Det finns ytterligare ett skäl till misstro. Och det skälet kan bäst uttryckas i dessa namn: Émile Zola, Lev Tolstoj, August Strindberg, Henrik Ibsen, Anton Tjechov, Marcel Proust, Virginia Woolf, James Joyce och Jorge Luis Borges. Namnlistan över litterära genier som inte erhöll nobelpriset kan göras längre.

Melker Garay

***

 

NÖDVÄNDIGHETER. ”Lagom till när hösten började meddelade Pensionsmyndigheten att vi behöver jobba tills vi blir sjuttio år. Jag hoppas att det inte blir i onödan. Idag på lagret har vi haft besök av en tidsstudieman. Av allt vi gör har vi fått veta att sjuttio procent är ’waste’. Flyttning av pallar och lagerhållning är alltså inte värdeskapande för kunden. Värdet ligger i själva tillverkningen och i ögonblicket de lastas i trailern. Så är det med det. All annan hantering är nödvändigt ont. Det är nödvändigt ont att jag går här tills jag blir sjuttio år. Hur ska det annars gå med pensionen?

En tanke jag får är att dela på förlusten. Om jag gör det viktigaste kanske jag kan gå lite tidigare. Om sedan en annan ersätter mig när jag är runt sextio och gör sitt allra yttersta blir det kanske lite mer meningsfullt för oss båda. Några ska ju gå sysslolösa för att hålla inflationen nere. För den som aldrig lastat en trailer blir det lite arbetslivserfarenhet och för mig som annars ska vara här 25 år till kanske det blir lite pension.

Den uppmärksamma lyssnaren kan förstås säga att min teori inte håller ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. Det är inte nödvändigt. Det räcker att komma ihåg att allt som är värdeskapande ryms inte i ett företags organisation. Det finns ett värde i att möta vårmorgonens ljus tillsammans med din livskamrat eller i sällskap av en vän. Att sätta sig på huk och låta fingrarna belysas av en snödroppes självklara lyster. Dessa gatlyktsliknande små klockor bryr sig inte ett dugg om tidens jäkt. Ändå är de värdefulla tecken på att det blir en ny vår, en ny sommar – och kanske orkar vi streta på ett litet tag till.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg. Teckning: Tony Bergvall.)

***

TIGERJAKT.  ”Att göra sig ’anställningsbar’ är inte någon enkel uppgift. Det handlar om att ständigt stå på tå, vara på hugget, ’ser jag nåt så gör jag nåt’. Det är nästan som att gå på tigerjakt.Jag måste vara uppmärksam, flyttbar och spänstig. Hela cirkusnumret ska dessutom utföras på tid och det får inte vara farligt. Vi går runt hela dagarna och hoppas att det inte ska komma någon tiger.

När det dök upp ett nytt jobb i fabriken blev jag intresserad. Mest för att göra något nytt. Men när jag inför mig själv skulle formulera mina kvalitéer märkte jag att språket föll platt till marken. Det gick inte att på ett säljbart sätt berätta vem jag är.

Jag har ingen lust att presentera mig som användarvänlig, som om jag vore en bruksmaskin: tystgående, smidig och lätthanterlig. Med uppsamlare och fem olika klipphöjder. Med löfte om att hålla dubbelt så länge som en konkurrerande kollega. Nej, då vill jag hellre berätta att jag är vänligt inställd till anställningen. Anställningsbar borde heta anställningsvänlig. Jag ser fram emot att lära känna arbetskamraterna och hantverket, och är villig att påbörja arbetet så fort som möjligt. Jag har några år på nacken vilket kan betecknas som att jag är pålitlig, jämn i humöret och hyfsat underhållsfri.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

***

MANIFESTATION FÖR YTTRANDEFRIHET.  Efter mordet på den regimkritiske saudiske journalisten Jamal Khashoggi på Saudiarabiens konsulat i Istanbul har flera människorätts- och pressorganisationer begärt en oberoende FN-utredning om fallet.  Svenska PEN, Journalistförbundet och Amnesty International är några av dem och de kallar nu till manifestation imorgon fredag utanför Saudiarabiens ambassad i Stockholm.

I Saudiarabien har yttrande- och pressfriheten krympt senaste året. I årets Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar landet på bottenplatsen 169 och runt 30 journalister i landet befaras vara frihetsberövade för närvarande, skriver de arrangerande organisationerna i ett pressmeddelande. Manifestationen kräver frihet för samtliga yttrandefrihetsfångar i Saudiarabien och begär en oberoende FN-utredning om Khashoggis öde.

Tid: Fredagen den 26 oktober, kl. 11.00
Plats: Utanför Saudiarabiens ambassad, Sköldungagatan 5, Stockholm (T-bana Tekniska Högskolan)

Medverkande:
Jesper Bengtsson, ordförande Svenska PEN
Hana Al-Khamri, Mellanöstern-analytiker, uppvuxen och tidigare verksam som journalist i Saudiarabien.
Helena Giertta, chefredaktör tidningen Journalisten
Cecilia Enquist, kampanjledare på Svenska Amnesty
Kurdo Baksi, journalist, författare
med flera.

***

SOLIG FRAMTID. Solpaneler har nu blivit en del av stadsbilden i Tjernobyl och det alldeles i närheten av den gamla reaktorn. Mer än 30 år efter kärnkraftskatastrofen 1986 vill den ukrainska staden bli en symbol för solkraft.

Sedan fredagen den 4 oktober produceras el i Tjernobyl för första gången detta århundrade. Solkraftanläggningen blir en del av Ukrainas elförsörjning som inledningsvis kommer tillverka tillräckligt med energi för att försörja runt 2 000 hushåll. Energiomställningen till klimatvänligare alternativ anses i Ukraina också som viktigt av säkerhetspolitiska skäl för att minska landets energiberoende av kol och gas från Ryssland.

På grund av uraniums långsamma halveringstid kommer det dock enligt kärnforskare att ta 24 000 år innan människor kan leva i hela Tjernobyl,

Vladan Lausevic

***

SKAMLIGA SPEKTAKEL. ”Have you no decency, sir?” – Den frågan blev snabbt bevingad sedan Joseph Nye Welch som företrädde amerikanska armén ställt den i ett utskottsförhör 1954. Svarande den gången var Wisconsin-senatorn Joseph McCarthy som tagit på entreprenad att spåra upp alla som hade den allra minsta vänstersympati. Nej, McCarthy som satt igång hetsjakten på kommunister och drivit den bortom all sans och måtta var för en gångs skull svarslös, och så brakade hans bygge samman som ett korthus.

Man kan hålla i minnet att hans handgångne man var advokaten Roy Cohn som USA:s sittande president lärt sig en användbar strategi av: gå ständigt till attack, be aldrig om ursäkt. Vid sin installation ordade presidenten att han skulle ena Amerika – aldrig har USA varit mera splittrat än just nu. Det framgick med pinsam tydlighet under förhören med den tilltänkte nye domaren i högsta domstolen och den doktor i psykologi från Kalifornien som under ed försäkrade att hon var hundraprocentiskt säkert på att han försökt våldta henne. Han var lika säker på att han inte gjort det.

Ord står mot ord, en av dem talar sanning, en ljuger. Hon höll en lågmäld och sansad ton, han tog tillfället i akt att ömsom vara gråtmild och ömka sig själv, ömsom anfalla obalanserat och partiskt, bortom rim och reson. Honom hade jag inte velat bli utsatt för. Och de folkvalda politikerna tävlade om att kasta paj och svärta ner varandra. Mest hackade man på panelens äldsta kvinnliga medlem. Ett bedrövligt skådespel av ingrott manligt översitteri. Måtte vinden snart vända…

Ivo Holmqvist

***

NYA FLYGTIDER. Bland viktigare nyheter de senaste dagarna har en trivialitet smugit sig in: en 23-årig irländsk yngling som kom för sent till incheckningen för sitt Ryanairplan från Dublin till Amsterdam sprang ut på plattan och försökte ta sig ombord på planet som taxade ut. Förgäves förstås, säkerhetsvakterna brottade snabbt ner honom på cementen. Planet lyfte, han själv blev kvar.

Han tog det inte med jämnmod utan protesterade genom att hasa ner brallorna och visa ändan. Men det hade han förstås ingenting för, han har böter att vänta. Vilket får mig att plocka fram två episoder ur mitt minnes skafferi. Under den gråa forntid när Ryanair ännu inte fanns kunde studenter flyga ut i Europa nästan lika billigt. Vi tog ett plan fullt av likasinnade lundensare, vart det gick har jag glömt. Just när det skulle ta fart ut på startbanan bankade någon kraftigt utanpå den stängda flygplansdörren. Flygvärdinnan öppnade och en senfärdig student med ryggsäck släpptes ombord, med andan i halsen. Och alla klappade händerna. Så kunde det gå till, långt före alla rigorösa säkerhetsspärrar.

Jag undrar om ynglingen som visade ändan skulle till Holland för att fylla på sitt knarklager. En gång tog jag tåget ut till en av Dublins förorter. Jag var ensam i vagnen förutom en ung man som gav mig en ny erfarenhet: trankilt lade han upp en sträng kokain på fönsterbordet och drog in den i näsan. Undrar om det var tjugotreåringen…

Ivo Holmqvist

***

KETCHUPPRESIDENTEN. Donald Trump är den förste internetpresidenten. Med detta sagt inte bara genom att han använder sig av nätet som kommunikationsmedel utan i en mer mystisk-metafysisk mening; han inkarnerar nätet : korthuggen, syntetisk (hur mycket hårspray använder han egentligen?), i brist på resning och riktning.

För nätet är också i brist på resning; det är ett rum utan riktning och hållning, likt ett medvetet labyrintiskt designat casino avsett att hålla oss fast i en slags evig reptilhjärneloop.

Att kittla reptilhjärnan är att ge folk vad folk vill ha, och det har man gjort länge i staterna. Trump är en måltid i form av extra large fries, en liter cola och en ketchupslabbig burgare som aldrig höjer den sofistikerade nivån genom att utmana tankens smaklökar.

Jesper Nordström

***

BLÅTOMTAR. Att vara subjektiv är att vara idiosynkratisk numera. Subjektivitet har en underton av egensinne, att ställa sig utanför. Språkhistoriskt sett är det tvärtom. Den som är subjekt underkastar sig. Sub=under. Jacere=kasta. Denna beydelse finns kvar i engelskans ”My lojal subjects”, mina trogna undersåtar.

De tröttsamma blåtomtarna beskyller ofta den etablerade pressen för att inte vara objektiv, och det är kanske i sin rätt. Den etablerade pressen underkastar sig nämligen fakta, analys och statistik, dvs är subjektiva i ordets nu glömda mening.

Foliehattarna är däremot objekt(iva) De är tröttsamma tunga lerklossar som aldrig låter sig röras eller underkastas av något större.

Jesper Nordström

***

GENTLEMANNASPORT. På vandring med skinnryggsäck och kaffetermos mellan Båstad och Norrvikens trädgårdar hör jag får bräka och det typiska ljudet av en boll mot ett tennisrack.

”Bä”…”Fjock”…”Bä”….”Fjock”…

Det pastorala i ett fårs bräkande. Det ryggradsstarka sakliga ljudet av en boll mot ett väl spänt rack. Det här är upplysningsgentlemannasport ursprungligen.

Den framgångsrike som begav sig till lands från stadens smuts. En saklig sport som nästan verkar befriad från svett och möda.

Akademikerman mot akademikerman. En strid lika sval som en löneförhandling på luftkonditionerat kontor. Här grupparbetas det inte minsann.

Det är den mycket europeiske Robinson Crusoes kamp med enkelt elegant redskap i trä och nät, i lagom naturlig miljö. Den öde utmanande ön har bytts ut mot vältrimmade frasiga gräsmattor.

”Bä”…”fjock”…”bä”…”Fjock”…

Jesper Nordström

***

FRANSKA VANOR. Tvångsmatad med analytisk, anglosaxisk filosofi en termin i Lund beger jag mig in i fiendelandet fransk 1900-tals filosofi, likt ett barn i ett sommarsvalt skafferi fyllt av saft och kakor. Henri Bergson, Maurice Merleau-Ponty, Gilles Deleueze… Begrepp som intuitionsflöde, kroppens blick, immanens…

Det går inte att förstå fullt ut, men just därför behåller det filosofins särart, som ett alternativ till det naturvetenskapliga. Bertrand Russell ville i sin filosofi närma sig naturvetenskapen. Gilles Deleuze skriver fram en filosofi som ställer sig brevid naturvetenskapen, utan att bli religiös.

Det slår mig att denna tradition är den kulturellt accepterade highbrowvarianten av Deepak Chokra, och om du liksom jag inte riktigt kan välja mellan krass naturvetenskap och New Age: Go french!

Jesper Nordström

***

DEDIKATIONER. Häromdagen skrev Freke Räihä i Opulens att han kommit över Elsa Graves diktsamling Lufthavet, med dedikation till hennes danske författarkollega Klaus Rifbjerg som inte läst boken, den var fortfarande ouppsprättad: ”Jag funderar under läsningen på hur en kollega kan vara så respektlös.” Nå, Freke Räihä behöver kanske inte harmas alltför mycket å Elsa Graves vägnar, av flera skäl.

Dels kan han tänka på vad Selma Lagerlöf säger till den unge Sidner, i Göran Tunströms roman Juloratoriet när hon ser på raderna av dedikationsexemplar som förhoppningsfulla debutanter skickat till henne på Mårbacka. Där samlar de damm på hyllorna: ”Sprätta åtminstone en bit in i boken, det skulle se för illa ut efter min död om de inte alls öppnats.”

Och dels kan jag av självsyn berätta följande: Medan Björck och Börjessons antikvariat ännu höll till högt upp i ett hus på Kungsgatan i Stockholm köpte jag en hel drös av just Klaus Rifbjergs diktsamlingar, alla med dedikation till chefredaktören Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Jag lät dem med god förtjänst gå vidare till ett danskt antikvariat: alla var osprättade … Rifbjerg var rundhänt med sina egna böcker, jag har själv flera som han gav mig, med dedikation. Alla är sprättade, kan jag försäkra.

Ivo Holmqvist

***

PHILIP ROTH 1933-2018. För ett drygt halvår sedan rapporterade jag här på sidan om hur misslynt Garrison Keillor var för att Philip Roth inte heller då fick Nobelpriset i litteratur. Det var lite surt och gnälligt, men viss hade han en poäng: Roth var i allra högsta grad förtjänt av ett pris, nog snäppet mer än kollegan John Updike. Roth som avled häromdagem vid åttiofem års ålder hör till den långa raden av illustra icke-pristagare, alltifrån Tolstoj och Ibsen via Borges till Karen Blixen, Inger Christensen och Janet Frame.

Svenska Akademin får gärna bättra på sitt just nu lite skamfilade rykte genom att låta årets pris, eller nästa års, gå till den danska poeten Pia Tafdrup, väl Nordens just nu främsta lyriker.

Philip Roth var produktiv och raden av böcker som översatts till svenska är imponerande lång. Det började redan 1960 när hans novell Judarnas omvändelse trycktes i Bonniers Litterära Magasin, bara ett år efter att den kommit i hans debutbok Farewell, Columbus. Sedan dess överflyttades nästan varje år något nytt av honom. Till de riktigt läsvärda hör The Plot Against America som är en kontrafaktiskt historia om hur högerextrema nynazistiska krafter tar över den politiska makten i USA. Den grundar sig delvis på fakta om Louisiana-guvernören Huey Long men ännu mer om Charles Lindbergh som sedan han flugit ensam över Atlanten 1927 uttryckte sina sympatier för en extrem amerikansk isolationism.

Den romanen liksom It Can´t Happen Here av Sinclair Lewis (som fick Nobelpriset) varnar för vad som kan hända om högervindar antar stormstyrka. Dessvärre har båda böckerna bara blivit alltför sannspådda, som man ser om man läser dem mot facit av det senaste dryga årets politiska utveckling i USA. (Hur nära Roth låg Lindberghs verklighet kan man kontrollera i Lennart Pehrsons utmärkt läsvärda och avslöjande bok om flygaresset från i fjol).

Ivo Holmqvist

***

MOTGIFT. Att möta världen slagordslös, utan dogmer och doktriner. Att stå fri från alla ismer, ideologier och trosriktningar. Att vila i det zen kallar nybörjarens tillstånd. Att röra sig i öppen terräng, i stället för på snitslade banor. Att sluta följa John. Att i stället för i en SUV på den upplysta autostradan, färdas barfota i din egen pannlampas sken. Att vara fanatiskt ofanatisk. Att vägra ta diktamen. Att slå dövörat till när sufflören vill få dig att hålla dig till manus. Att be såväl yttre som inre regissörer, dirigenter, demagoger, pekpinneviftare, gudar och gurus att flyga och fara. Att tillämpa andemeningen i Winston Churchills ord: Den nyttigaste läxan livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt. Vad tror du om det som motgift mot den oförsonlighet och polarisering som mer än något annat förorenar vår tid?

Patrik Stigsson

***

MJUKFASCISM. Det senaste inom kvasivetenskapligt pellejönseri är tydligen att klassificera människor utifrån färg. Om du är en blå person har vi här det ”vetenskapliga” beviset för att du inte vill tjöta för mycket i fikarummet klockan 15.18 en novemberfredag. Man tar sig för pannan.

Det är i blodfattiga tider den strama formalismen och klassificeringsivern visar sitt mjukfascistiska tryne, eller som Charles Bukowski sa i en av sina få aforismer: ”As the spirit wanes the form appears”.

Vi ska tydligen sluta irritera oss på våra kollegor om vi vet att pratkvarnen Olle är röd, medan tysta Siv är grå? Här är en vild tanke: om arbetslivet inte redan hade varit stressat och slimmat ner till det konstanta ubränningshotets rand hade vi kunnat fördra ett brokigt arbetslag utan ytterligare en samling svammel presenterat av någon äppelkindad managementkonsult på powerpoint.

Men bäst formulerade ändå Hans Magnus Enzerberger det: ”Var vaksam, tiden kommer när de återigen målar spetsiga tecken på nejsägarnas bröst”.

Jesper Nordström

***

AKADEMIEN. Borges var en postmodern författare med… milt samhällsengagemang. Hans texter har hållit litteraturvetare och allsköns akademiker upptagna varje sekund i snart en mansålder.

Italo Calvino var en postmodern författare som skrev fantastiskt sensuellt lekfulla romaner och noveller, men de har knappast störtat några regeringar eller fått generationer att bli berörda till tårar.

Peter Handke är en metalitterär surbgubbe som verkar tycka illa om det mesta sittandes i sin avskilda parisvilla och mest intresserade sig för att skriva texter som visar hur svårt det är att skriva.

Horace Engdahl är en akademiledamot insnöad på Derrida som inte verkat fatta att vad som hänt verkligen har hänt.

Är jag nått på spåren? Hemska tanke om det faktiskt finns en viss litterär attityd och smak som inte alls befrämjar alla de begrepp som den fiiiina stooora litteraturen yvs över, såsom medmänsklighet, solidaritet, sanning?

Jesper Nordström

***

LYCKTA DÖRRAR. Ett antal allvarliga män och kvinnor runt ett bord i ett stängt rum. De tunga draperierna fördragna, luften unken.

”Det var länge sedan vi såg solen”, säger någon. ”Ja, hur vore det om vi släppte in lite frisk luft, jag har faktiskt svårt att andas”, säger en annan. ”Det verkar finnas levande människor där ute, säger en tredje, har vi tur kanske vi får en skymt av dem?” ”Ja, vi kan väl åtminstone glänta lite på draperierna”, säger en knytblusklädd kvinna.

En herre med högt hårfäste, fyrkantigt ansikte och ofantligt stora glasögon reser sig och spänner ögonen i de som talat. ”Kommer inte på fråga”, ryter han. “Vi ska göra som vi alltid gjort. Tills Den Höge Beskyddaren ger order om något annat ska draperierna vara fördragna! Den där solen finns förresten inte. Den är en myt, en skröna. Det finns inga människor heller, för den delen.”

Plötsligt hörs oroande ljud från rummet intill. Högljudda skrik och rop på hjälp. ”Ska vi inte gå in och titta vad det kan vara”, säger knytbluskvinnan. Det låter som att någon far illa. ”Det där är ingenting att fästa sig vid”, säger mannen med det höga hårfästet. ”Jag känner personen som bor i rummet. Han är en gentleman.” ”Jag står inte ut längre! ropar en man. Jag struntat i vad Den Höge Beskyddaren säger. Jag måste ut, uppleva våren, fiska öring, vad fan som helst, bara inte detta.” Han reser sig och rusar ut genom dörren, flera andra följer efter. Rummet är plötsligt halvtomt.

Mannen med det höga hårfästet öppnar sin portfölj och delar ut varsin konservburk med soldatens ärtsoppa till de kvarvarande. Vi ska vara tillsammans här för alltid, säger han, öppnar burken och börjar äta.

Patrik Stigsson

***

MOBILFRIA MINNEN. En av Tranströmers formuleringar lyder ”anteckna och glöm”. Nu när Instagram närmast är en kantiansk kategori för vårt tolkande av världen kan vi också säga ”fotografera och glöm”.

Alla mina verkligt starka visuella minnen har skapats ur en situation där mobilen inte ens var med. För att minnas glittret över en husfasad, den bärnstensfärgade ölen i Köpenhamn, den päronglassgröna dagern över Öresund satt jag kvar lite längre, lät min hjärnas kopparplåt etsa sig in dessa bilder. De ligger i hjärnbanken med mer mustiga och levande färger än något instagramfilter någonsin kan ge.

Dessutom när jag sitter här bredbandslös och med blyertspenna raspar fram tankar om minnet underhåller och putsar jag på de visuella hörnstenarna i mitt liv.

Jesper Nordström

***

TEFLON-STURE. Om en annan makthavare i Sverige gång efter annan öppet uttryckte förakt för pressen, påstod att svenska journalister ljuger, att de hittar på nyheter och har en dold agenda, som syftar till att underminera hans organisation. Om makthavaren kallade journalisterna idioter. Då skulle väl journalistkåren resa sig och ryta ifrån? Då skulle väl publicistklubbens ordförande rasa?

Faktum är att akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Sture Allén obemärkt kommit undan med just detta. I P1-morgon 9 april säger han: ”Pressen har sin egen bild av vad som skett och det är den som man visar i tidningarna / … / En stor del av pressen önskar att det ska gå åt skogen helt och hållet.”

Samme man i Expressen 16 april: ”Det är bara dumbommarna i tidningarna som drar fram
det och knyter blusen som Sara gjorde.” Expressen: “När du säger dumbommarna, vilka tänker du på då?” Allén: “De som hittar på saker som de skriver. Som inte har med verkligheten att göra.”

Om någon så kallad högerpopulist påstått att journalister hittar på saker som inte har med verkligheten att göra, så hade han hudflängts. Sture kommer undan utan en skråma. Man kan fråga sig varför.

Patrik Stigsson

***

WELTSCHMERZ. Jag röstar vänster för att jag är en oengagerad arbetsskygg misantrop. Låter det som en motsättning? Jag vill ha rätten att vara lat och skita i folk. Jag vill ha ett samhälle där inte 60 timmar om veckan åtgår till att fysiskt eller mentalt vara på jobbet.

I en fungerande välfärd har du rätt att bryta. Bryta med hopplösa psykopatföretag. Bryta med vänner och släktingar som du inte kan rädda eller hjälpa. Mår du dåligt? Ring psyk! Kommer du att ha problem att betala hyran? Kontakta soc.

I en tid av alltmer obefintligt skyddsnät förväntas vi i våra mellanmänskliga relationer vara stöd, hjälp, skyddnät och hobbyterapeut. Men ta inte era problem till mitt cafébord tack. Vänd er till samhällets ändå mycket mer professionella och konstruktiva hjälp. Mitt hjärta vill jag delegera via skattsedeln så att mina vänner blir mina vänner, inte mina trasiga ”patienter”.

Jag röstar vänster för att slippa ha med folk att göra, inte för att engagera mig i människors problem. Jag vill inte ha det som i USA, där skenheliga miljardärer dricker för dyra drinkar under den vidriga beteckningen charity.

Jesper Nordström

***

BILDAD DUMHET. Första april passerade påfallande odramatiskt i år. Men i dessa tider av alternativa fakta och amerikanska Natural News är det kanske inget att förvåna sig över.

Det finns de som på fullt allvar tror att Vatikanstaten undanhåller fakta om en nyupptäckt planet i solsystemet, och för ett tag sedan avslöjades att en rehabinriktad handläggare på Försäkringskassan tog till tarotkortleken för att utreda vilken väg framåt en långtidssjukskriven skulle klara.

Aprilskämt är ett fenomen som kräver en viss fond av vett, sans och samförstånd för att ens fungera, även på så sätt att man lite småskrattande kan avslöja det relativt enkelt. För att förstå att det var ett skämt att Sten Broman tillsammans med Pioneer uppfunnit ett dragspelsfilter till bilstereon måste man ju faktiskt veta vem Sten Broman var.

Nu finns inget samförstånd, ingen samlande sanning, så hur ska man då hitta fonden där det roande hittepået upptäcks och sticker ut? Skulle man helt enkelt kunna säga att första aprils hela existens vilar på en bildningsgrund? Att man faktiskt måste vara smart för att en dag om året njuta av att vara dum?

Jesper Nordström

***

ÖVERTRAMPSBANKEN. Ring så tipsar vi.

”Behovet av snabba och enkla avhyvlingar har ökat de senaste åren. I takt med att allt fler företag ansluter sig till populära management-trender har mängden bra tillsägelser nästan uttömts inom vissa branscher. ’Det handlar om att hänga med’, ’Så går det till överallt’, ’Vi måste vara konkurrenskraftiga och kunna mäta oss med andra företag runt om i världen’, ’Ni måste tillåta mig att göra de här förändringarna, det handlar om min personliga utveckling.’ Nödtorftiga bortförklaringar och tillrättavisningar istället för slagkraftiga och inspirerande bidrag till den allmänna kulturskatten. Därför hör vi idag inom både offentlig och privat sektor ett ökat antal svaga tillmälen med försämrad effekt. Småchefer sprider skräck och förvåning när de utbrister: ’Ni kör ju bara truck och behöver väl knappast sitta på rasten också?’ Eller: ’Så länge det är många som har det så, så är det väl normalt’. Det är av största vikt att vi bibehåller kvalitén och säkerställer uppfinningsrikedomen på området. Därför har vi på skiftet på kvällstid i sann entreprenörsanda öppnat telefonlinjen ’Övertrampsbanken’ dit chefer och privatpersoner kan höra av sig och få värdefulla förslag och rådgivning. Mellan klockan nitton och tjugo (vi har förlängt rasten något för att klara av den stora inströmningen av samtal) svarar vi på frågor och ger tips på smarta och kännbara näsbrännor till underställda. Våra inkännande och professionella säljare har många års erfarenhet från fabriksgolvet. Vi svarar på högt och lågt och lägger inga fingrar emellan. Behöver du trycka till en familjemedlem eller en granne har vi orden för dig. Du kan få vilken truckförare eller sjuksköterska som helst att göra som du säger, och samtidigt imponeras av din träffsäkerhet och otrevliga ton. Vi som jobbar med Övertrampsbanken får betalt från vår ordinarie arbetsgivare och kan därför erbjuda telefonlinjen som en gratistjänst. Välkommen med ditt samtal.”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

TRAPPKAKOR. Nu fikar vi i farten.

 

“Runda och nätta sötsaker. Lagom stora att hålla i handen och avnjutas på tjugofem trappsteg. Det slimmade arbetsschemat har tillsammans med en oförutsedd händelse ändrat våra kakvanor. De vanligtvis så goda semlorna, äppelkakan med vaniljvisp, kladdkakan och lemoncurd-tårtan är ett minne blott. Vi tar oss inte längre tid på rasten att hänge oss åt sådana böjelser. En snabb sockertopp som kvickt rinner ur kroppen är en ovana för en arbetare, precis som för vem som helst. Vi får inte längre äta i fikarummet, så enkelt är det. Vid den senaste inspektionen fann inspektörerna att lokalen ligger för nära öppen produkt och det rimmar dåligt med god tillverkningssed. Renlighet är princip. Något vi är stolta över att kunna upprätthålla. Efter upptäckten får vi enbart inta dryck i vårt pausrum. Som kompensation har vi erbjudits att hålla rast i det nybyggda köket på lagret. Fräscht och fint på alla vis. Inget att klaga på. Men promenaden dit och den ovana miljön dämpar helhetsupplevelsen. Vi måste även hinna med kortspel, sms, Facebook, skitsnack och toalettbesök på rasten, så någon Prinsesstårta blir det inte fråga om. Nej, en kaka måste kunna ätas upp på kort tid, på de tjugofem trappstegen ner till källaren. Det är det senaste. Det nya är också att det hamnar pärlsocker och kokosflingor på trappstegen och det är något som städpersonalen uppmärksammat. Det blev extra pinsamt för oss förra veckan när vi ertappades på bar gärning, utspridda i det svagt rundade trapphuset med ena handen på räcket. Kenneth med en dammsugare, Petri med en chokladboll, Susanne med sin dröm och Torbjörn – Tipparen – med en biskvi. Som om vi höll på med något förbjudet.”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

PRESTATIONER. Ett medaljlöfte efter tjugofem år i fabrik.

 ”Prestationer hör idrottsvärlden till. Arbetskamrater emellan talar man mycket hellre om ett gott arbete, om arbetsinsatser och dagsverk, om gärningar. Kraftprov, bedrifter, bragder och prestationer är något annat. Det handlar om värdighet och respekt. Jag är den förste att gratulera en skidåkare, stafettlöpare, Tre Kronor och fotbollslandslaget. Men jag har svårt att förlika mig med bragder knutna till resultat på industrigolvet. Det är inte ett passande språk. Jag är ett medaljlöfte. Tjugofem år i fabrik. Jag har arbetskamrater som varit här i fyrtio. På ett kroppsarbete utdelas vinsterna annorlunda.”

 

 

 

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

SKRUVDRAGARE. Orden är våra verktyg.

”De i ledningen letar bland floskler för att hitta rätt bland verktygen. Orden är våra verktyg. Vi vet var vi står.”  

 

 

 

 

 

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

CV. Möjlighetsorienterad lagspelare som ser till helheten.

 

”Jag hjälper en arbetskamrat att skriva ett CV. På några rader ska han berätta om sig själv. Det är smärtsamt att se honom tyna bort vid försöken. Så lätt att snubbla över de nya modeorden: ägandeskap, värdeskapande, anställningsbar och lösningsorienterad. En snabbagerande och möjlighetsorienterad småbarnspappa från Östra Ljungby. Inledningen är svårast. Vi provar runt ett slag. En vinnarskalle som sett det mesta. Anställningsbar kille på femtio vintrar och med båda fötterna på jorden. Han nästan kvävs. Allt för att passa in. Allt för maskineriet. Så att han kan avläsas med en streckkodläsare. Produkten innehåller armkraft och är kvalitetssäkrad. Uthållig, lätthanterlig och flexibel. Kan användas inom alla områden. ’Det hade varit enklare om det var människor de sökte till tjänsten’, klagar arbetskamraten. När han är helt och hållet tillintetgjord sitter inledningen som en smäck: En möjlighetsorienterad lagspelare som ser till helheten snarare än delheten med starkt egendriv och engagemang. Noggrann och resultatinriktad är två ord som min arbetsgivare brukar beskriva mig med. Nu vill jag sätta in dessa egenskaper i arbetet som operatör hos Er!”

Skopan  (Text Andreas Svanberg, illustration Tony Bergvall)

***

TIPPAREN. 

”På alla jobb finns dom: originalen. Vi har en här på skiftet: ’Tipparen’. Han spelar på stryktipset, lotto och Eurojackpot. Varje fredag går han runt på avdelningen och tar farväl av alla sina arbetskamrater övertygad om att han kommer att vinna storvinsten. ’Det har varit roligt att lära känna er.’ ’Tack för de här åren.’ ’Då var det färdigt.’ På måndagen träffar vi honom till morgonkaffet i fikarummet och på fredagen börjar det om på nytt. ’Får ni vara rädda om er.’”

Skopan  (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Döstäda bland digitala lämningar.

Begreppet ”döstäda” etablerades brett under 2017 (också utanför tvångsneurotikernas skara). Margareta Magnussons uppmärksammade debutbok gav ordet innebörd, och en given plats på Språkrådets nyordslista. Idén är enkel: Det åtrådda målet är själsfrid. Några tag med kvasten kan bespara eftervärlden både osämja och känslomässigt rabalder.

Samtidigt diskuteras också digitala lämningar. Vad händer på nätet efter vår död? Vem röjer bland kvarlåtenskapen? Marknaden för publika molntjänster växer stadigt, och med den all världens serverhallar. Lagrade data har blivit en betydande utsläppskälla. Snart större än flyget, menar bedömare. Det arbetas febrilt på problemet och hoppet står, som så ofta, till tekniken. För vem vill väl ändra beteende?

Det svindlar. Miljarder plutmunnar och stenansikten, dicpics, suddiga semesterbilder, barnbarnets första stapplande steg (den oklippta versionen), oräkneliga Excelark och Wordfiler som öppnats för sista gången – tunga moln drar över himlen. Hög tid för nya städvanor.

Andreas Kittel

***

NOTERAT. Temlor och ostburgare.

Åke Holmbergs Ture Sventon är som bekant begiven på semlor, inte bara vid den här tiden på året. När han far till öknen har han till sin hjälp ett finurligt kylskåp som uppfinnaren lånat ut till honom, under största sekretess. Han fyller det med läckra temlor från Rotas konditori – en av hans egenheter är en lätt läspning. Men kylskåpet Polar är inte vilken dussinvitvara som helst. Det inte bara kyler det som ställs in, utan samtidigt krymps maten (frystorkning fanns ännu inte när boken skrevs). Semlor som flödar över av vispgrädde ställs i skåpet, dörren stängs, och efter en stund har de reducerats till nästan ingenting. Minst en månadsranson får plats på det viset. När tallriken med temlor tas ut syns bara något som är förvillande likt råttlort. Men efter en stund har de återtagit sin första läckra form.

Man kunde önska att den överviktige konsumenten av Cheeseburgers i Vita Huset investerade i kylskåpet Polar. Men i stället lägger han, det vill säga de stackars amerikanska skattebetalarna, 24 miljoner dollar på två nya mastodontskåp på två kubikmeter vardera, i Air Force One och ett annat plan där han färdas. Omräknat i svenskt mynt blir summan än mera astronomisk: 190 miljoner kronor för att hålla statschefen och hans entourage vid liv när de befinner sig i luften. Vi har efter hand trubbats av när vi läst om de barocka excesserna hos den nya ledningen i USA. Men nästan tvåhundra miljoner hade räddat mängder av Jemens svältande och döende barn, och summan hade kunnat bekosta ett betydande antal ögonoperationer bland vissa av Afrikas länder. Det sparas varken på ostburgare eller cynism däröver.

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Bortom gränser och tid.

Musik utvecklas, fördjupas och ändrar karaktär, av flera skäl. Det sker ändringar i sättningen, det kommer influenser från skilda håll, samtidigt växer ett djup och en mognad hos de enskilda musikerna. Tryggheten i det egna växer och tilliten till det egna språket blir starkare. Allt detta gäller i högsta grad Bobo Stenson trios skiva Contra la Indecisión (ECM), med Bobo Stenson på piano, Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor. De två första har spelat ihop länge, slagverkaren är förhållandevis ny, men de tre förefaller ha växt upp tillsammans; det finns en intuitiv förståelse och en lyhörd följsamhet, som är både fascinerande och full av respekt för varandra. Den senaste skivan Indicum kom 2012 och på den nya skivan finns det egenskrivna spår, liksom verk av Erik Satie och Bela Bartók. Den senare är inte en tillfällighet, han var i sitt musikskapande öppen och generös för olika påverkanskällor, dessutom hade han en stor kärlek till folkmusiken. Allt finns i den här framförda brudvalsen.

Titelspåret kommer från den kubanske singer– and songwriter Silvio Rodríguez, namnet Sång mot obeslutsamheten har självfallet politiska undertoner, men den har framför allt vilsamma och suggestiva klangbilder. På albumet finns en bedövande mångfald, i klanger, rytmer och stämningar; det är som att följa med och få inblick i en musikalisk verkstad. Tillsammans med en briljant teknik, en smittande experimentlusta, så finns det en enhetlig flow, en stor och jordnära närvaro i alla elva spåren. Världsklass!

Bo Bjelvehammar

***

NOTERAT. Det stolta bygget.

”Gra’nula är latin för små korn. Penicillinet binds samman med hjälp av sprit genom granulering och bildar små kulor med sprit som bindemedel. Min lärare Jan-Erik kunde med blotta ögat se om granulatet var lagom fuktigt att slå tabletter av. Var det för fuktigt hällde vi i mer pulverblandning. ’Krama granulatet till en snöboll och stick pekfingret i pulvret’, sa Jan-Erik. ’Om snöbollen inte går sönder är granulatet lagom fuktigt.’ Det var ett hantverk som lärdes ut. Jag var nitton år när jag började i penicillinfabriken. Nu står vi många av oss erfarna vilsna i den mätbara verkligheten. Bland KPI: er, processtyrning och Excel-lösningar. En tillverkningssats som hamnar utanför kravspecifikationerna kasseras.

I en processtyrd tillverkning talar programmet om för oss om någonting inte stämmer. Att hälla i mer pulverblandning är otänkbart. Allt inom ramen för Right the First Time. Gott nog. Spritgranulering är borta sedan tio år. Nu handlar det om direktkomprimering. Genom att byta ut en råvara kunde vi i stället pressa pulver med olika kornstorlek till en tablett. Ett steg rationaliserades bort samtidigt som miljöpåverkan blev mindre av att inte använda lösningsmedel. Effektivisering går hand i hand med förbättringar, sägs det ofta. Någonstans på vägen förlorar vi fotfästet. Inför all schemaläggning och de hårda mätetalen, den alltmer styrda processen tjocknar tystnaden inom oss. Blicken förändras. Vad det är som är fel syns inte på dashboarden. Mätetalen som ska fylla oss med glädje faller platt till golvet framför våra fötter. Griper inte tag i oss på samma sätt som pulvret – det vita skimrande.

Penicillinet var en aning fuktigt. Den skarpa, lite fräna doften fyller mina sinnen. Jag minns hur solljuset från de breda fönstren i lokalen bröt in mellan granulatplåtarna när vi rullade vagnarna bort mot ugnen ’Jodå, det är granulat’, sa Jan-Erik innan vi stängde de tunga dörrarna. Torkning i ugn över natten. ’I morgon river vi granulatet och slutblandar i konblandaren. Det ska låta som knäckebröd när du bryter granulatet till rivningsmaskinen. Då är bet bra.’ Jodå, det är fortfarande granulat. En processtyrd tillverkning slår tabletter med beundransvärd precision. I en globaliserad värld mäts vi och jämförs ständigt med andra fabriker inom koncernen. Vilken fabrik producerar mest, i vilken fabrik mår personalen bäst, var någonstans i världen är vi stoltast? Den noggranna mätningen av allt mellan himmel och jord är ett utslag av vinstmaximering men även ett uttryck för ängslan. De vill att vi ska känna stolthet och att fabriken ska vara framgångsrik för lång tid framåt. Det vill jag gärna bidra till.

Men stoltheten följer hantverkets känsliga lagar, det yrkesmässiga, långsamhetens lov. Vill de att vi ska känna stolthet behöver vi tid i schemat att känna efter, finna en väg runt det hårda mot det mjuka och ömtåliga. Penicillinet framställdes ur mögelsvampar. Vi duschade vid varje entré och sorti´. På morgonen och på kvällen. För kontamineringsrisken. En av gångerna vi duschade lade jag märke till att en sträng av granulat hade fastnat i hårväxten på Jan-Eriks ena arm. Han bar det torkade pulvret som en del av sin kropp. Någonting han kände lika väl som sitt språk, sina egna händer.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Albert Camus och macken.

En plötslig tanke slår mig, jag åker till biblioteket för att låna en bok av en mina stora favoriter, Albert Camus; jag frågar efter Brev till en tysk vän, bibliotekarien frågar vänligt, hur stavas det namnet, jag svarar vänligt med en bokstav i taget. Och säger förnumstigt, han var samtida med J P Sartre och dog tragiskt i en bilolycka 1960. Hon svarar det var mer än jag visste. Det fanns ingen anledning för mig att göra mig märkvärdig, men det blev bara så! Väl hemma tar jag fram ett boksmycke från 2011, Julie Otsukas Vi kom över havet om japanska kvinnor som kom till Kalifornien som ”postorderbrudar” på 1920-talet. Där är det ett inledande citat, som jag tittar på varje gång jag öppnar boken:

”Ladan har bränts ner –
nu
kan jag se månen.”

Och nu ska detta splittrade knytas samman: det är stor trängsel i allas vardag, särskilt unga har mycket att stöka med, det blir inte tid till läsning så värst ofta. I skolan är det ju annat som ska ombesörjas, som spelteorier, marscher för världens barn och insamlingar till hotade fågelarter samt en hemmatillverkad musikal, då får ju annat vänta! Som läsning av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa.

***

NOTERAT. Politik.

I amerikansk politik används ofta ”administration” som synonym för ”government”. Som i ”during the Reagan administration”. Det är signifikativt. I dollarn och businessens land är politik främst administration, inte ideologi. Det är i opposition mot detta som Trump kommit till makten, en slags urban Zeb MacCahan som inte bryr sig om Exceldokument. Eller klimatforskningens diagram heller för den delen.

När nu Oprah leker med tanken att ställa upp som presidentkandidat är det bara på ytan ett alternativ men på djupet samma reaktion mot hårda fakta och tråkiga papper. I decennier har hon varit en slags mental mecenat åt allsköns kvasivetenskap. Hållit Deepak Chopra om ryggen, minglat med scientologer och byggt sin framgångssaga kring New Age och yvigt svammel om positiva energier. Det verkat långt till att en krass grå eminens med naturvetenskapliga fakta och i alla fall lite klass- och strukturtänkande kommer bli president. Men eh, vänta nu, det låter ju som Barack Obama.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Bernie Sanders stödjer cannabislegalisering.

Från och med nyår får fler amerikaner lagligt konsumera cannabis. Den senaste utvecklingen sker i den folkrikaste delstaten Kalifornien. En av de främsta supportrarna för legaliseringspolicyn är den socialistiske senatorn Bernie Sanders.

Sanders stöd för cannabislegalisering handlar delvis om hans kritik av de restriktiva narkotikalagarna som tecken på social orättvisa och rasdiskriminering. Afroamerikaner riskerar oftare att hamna i fängelser på grund av narkotikabrott.

Cannabisfrågan handlar även om synen på federalismen. Nyligen kritiserade Sanders statsåklagaren Jeff Sessions genom sitt uttalande att marijuana inte är samma sak som heroin. Sanders argumenterar för att delstaterna ska få legalisera eller avkriminalisera cannabisbruk. I de delstater där cannabisbruk är lagligt eller avkriminaliserat finns regleringar i form av åldersgränser, beskattning och tillverkning. Den nuvarande utvecklingen visar på attitydsförändringar i det amerikanska samhället där fler amerikaner stödjer legalisering eller avkriminalisering av cannabis.

Vladan Lausevic

***

NOTERAT. Nyårslöfte.

”Right First Time är ett känt begrepp inom produktionsindustrin. Det är viktigt att det blir rätt första gången. Rätt från början. För att minimera kostnaderna. Rätt direkt, som vi säger lite vardagligt. ’Rätt direkt’ låter mer ’macho’ och ligger bättre i munnen när det handlar om måltal och träffsäkerhet. Något att fundera över i dessa tider när det nästan dagligen avslöjas kränkningar och övergrepp i spåren efter #metoo eller när kärnvapenhotet vilar över världen. I mycket är det en fråga om maktstrukturer och kontroll. Får jag säga min mening tycker jag att begreppet ’Rätt direkt’ är en mycket klok idé. Men för att göra rätt från början krävs ett visst mått av eftertanke. I dagens samhälle förväntas allting gå i hundratio procent och då ges inte mycket utrymme för klokhet och ansvarstagande. Låt oss ta tillfället i akt denna första vecka på det nya året att göra saker ordentligt. Stanna upp ett slag så vi får en chans att göra rätt första gången. Sansa oss och låta eftertanken bestämma valen. Så att vi kan ta rätt beslut, uppträda respektfullt gentemot varandra och hålla huvudet kallt. Efter mer än tjugo år i fabrik vet jag vilka förödande konsekvenser det kan få med ett slarvigt beteende, maktfullkomlighet, av att blanda ihop fel ingredienser eller trycka på fel knapp.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Ordning och reda.

 

”Varje fredag gör vi Housekeeping och fem S:ar, som det heter. Varje sak har sin uppmärkta plats. Tejprullar, pennor, knivar, buntband, linjal, skopor, hårnät, engångsärmmuddar, 3M-masker. I checklistan som vi kryssar i står det ‘Pärmar på utmärkt plats’. Bättre blir det inte.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Nyhippieideal.

Dagens restaurangmenyer av det finare slaget är skrivna som Hemingways noveller eller Majakovskijs poesi. Substantiven får tala för sig själv. Kolja. Majrova. Basilika. Kocken har blivit vår tids barnmorska och förmedlare av ”naturliga och härliga” produkter, ja, han serverar barn av sol och vind.

För vem är väl han – denne upplyste guru – att STEKA eller ingripa i den blomkålsstrålning som flödar genom honom, denna underarmstatuerade guru. Det är sannerligen ett nyhippieideal, men skillnaden är att den strimlade rädisan lagd på tallrik enligt gyllene snittets princip inte ätes på landet i ”Moder Jord-Kollektivet” utan innanför tullarna där gästen åkt silverfärgad Porsche till platsen. Det är nåt som skorrar väldigt fel i våra miljömedvetna luncher till fantasipriser, våra giftfria kläder från dyraste gatan i Milano… För gud förbjude om någon bara tänkte att det är dags att sluta konsumera.

Jesper Nordström.

***

NOTERAT. Inspirationens lättja.

1878 satt den tyske fysikern Friedrich August Kekule von Stradonitz och somnade ifrån sin kvällstoddy framför brasan. Plötsligt dök en hjulorm upp som bild i tillståndet mellan vaket och dröm, och dagen efter tecknade han ner molekylstrukturen för Bensen. Detta har näst efter Newtons bula i huvudet efter ett fallande äpple varit ett standardexempel inom vetenskapsteori att inspiration i form av trött flum, dagdrömmar och för all del den fiktive Sherlocks morfin har löst stora centrala problem och gett nya perspektiv.

Inspiration har idag blivit att vara så jagande, dynamisk och presterande att tankens molekylstrukturer brister i takt med att golvet brister och vi faller handlöst ner i apati. Nytänkandet är bytt mot en slags heroisk blick i horisonten likt en stalinistisk affisch, och vi vet att den sovjetiska armen ibland körde slut på bensin innan den nått sitt mål. Nästa gång du maskar lite med en kopp blaskigt nescafé, tänk på tysken med bensenringen och behåll ditt goda samvete.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Språk.

Ett enkelt sätt att stärka självkänslan – fler språkligheter Svenska Dagbladet kör nästan dagligen med är olika frågesporter, fast det kallas quiz, det låter ju lite mindre mossigt. Jag ser av den senaste att jag smäller en av partiledarna på fingrarna genom att klara 25 rätt av 25 eftersom jag vet vem som skrev klassikerna. Det visste inte hon men fick som tack för det 500 kilo böcker från ett förlag – på min gamladammiga tid fick man bokpremier som ett bevis för att man kunde något. 25 av 25 har bara 2209 klarat, av totalt 10 666 som svarat på quizzet. Därmed är jag bättre än 79 procent av de andra. Inte så illa, men i en motsvarande som testade kunskaper i engelska fixade jag också alla rätt och hamnade därmed bland de översta tre procenten.

Det är kanske inte så mycket att yvas över, särskilt inte för en pensionerad litteraturprofessor som bott bortåt tjugo år i ett engelskspråkigt land. På samma SvD-websida uppmanas man att göra en aktiv insats: ”Var med och påverka framtidens journalistik. Vi söker dig som vill vara med och påverka hur nyheter i mobilen ska se ut. Som tack får du ett superpresentkort.” Jag påverkar gärna redan dagens tidningsskriverier, inte minst i de båda största dagstidningarna i vår huvudstad där man utan att blygas skriver allt sämre, och börjar raskt med något som står några rader längre upp på sidan när jag läser den på min platta padda. Under en bild på en fiskare i brandgult gummiställ som kollar att fångsten är ordentligt iskyld står: ”Experter: Politikerna måste våga stoppa fisket. Havet är vare sig fiskarnas, experternas eller förvaltarnas enskilda angelägenhet…” och så får man klicka sig vidare för att läsa denna debattartikel.

Jag drar genast på mig språkpolisuniformen: det finns en logisk finess i att skilja på vare sig – eller, och varken – eller. Det första anger i mitt språkbruk och för mitt språköra möjliga alternativ, det andra två omöjliga. Vare sig jag vill det eller ej förändrar sig språket, men det varken vill eller kan jag acceptera med jämnmod, säger Professor Stofil som inte heller kan med att det svärs så förbannat i tidningarna numera. När kommer superpresentkoret?

Ivo Holmqvist

 

***

NOTERAT. Bra betalt för Tintin och Milou. 

Georges Rémi, född den 22 maj 1907 i brysselförstaden Etterbeek, var klen i skolan utom i teckning. Där var han redan från början en baddare och blev bara bättre. I tolvårsåldern ritade han scouter – han var själv en av dem – men kom sedan på sitt lyckokast, den unge reportern med golfbyxor, bångstyrigt hår och terrier: Tintin (på flamländska heter han Kuifje, tofsen). Första serien handlade om Tintin i Sovjetunionen och var i svartvitt, också vad gällde åsikterna om kommunismen. Då hade Georges Rémi hunnit kasta om sina initialer, skrivit ut dem på franska och fått fram sitt nya namn: Hergé.

Under tyskarnas ockupation av Belgien fortsatte han att rita sina serier i den samarbetsvänliga Le Soir i Bryssel, en dunkel punkt i karriären, men det har inte hindrat Tintins framfart: han ritade tjugotre album om honom mellan 1929 och 1976 som blivit översatta till sextio språk och tryckta i ett par hundra miljoner. Hergé dog 1983, men änkan lade för tio år sedan grundstenen till det stora museum som sedan byggdes nära det nya universitetet i Louvain-la-Neuve. En ny Hergé-biografi kom lagom till hundraårsdagen, Tintin-teckningarna i tunnelbanan i Stokkel i Bryssel restaurerades, seriemuseet inne i Bryssel var sprängfyllt (änkan höll annars hårt i alla skisser) och är det fortfarande, och invid Gare Centrale visades hans scouter.

Och så lät Steven Spielberg och Peter Jackson oss möta Tintin och hans hund Milou, kapten Haddock, professor Kalkyl och de klantiga Dupond & Dupont på en fartfylld film som man blev lätt vimmelkantig av. I lördags auktionerade man i Paris Hergés omslag till den åttonde boken om Tintin, ”Kung Ottokars spira” som han ritade 1939. Det blev inte helt billigt, hammarens slutslag hamnade på 505 000 euro, i runda slängar fem miljoner kronor.

Ivo Holmqvist

***

NOTERAT. Upp till kamp för en avkönad föräldradag!

Någon sällsynt gång kan rubrikerna i den annars lika nyktra och välbalanserade Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet förleda läsaren att tro att de saxats ur den förträffliga pressgrannen väster om Bottenhavet, Grönköpings Veckoblad. ”Fars dag blir könsneutral på daghem i Helsingfors” står att läsa ovan en artikel från den andra november, om en innovation som man nu genomför på ett dagis i stadsdelen Brändö (för oss rikssvenskar mest känd från Henrik Tikkanens självavslöjande så kallade adresserie där en av delarna heter ”Brändövägen 8, Brändö, tel. 35”). Det är, tycker föreståndaren på denna barnkrubba, djupt orättvist att Fars dag som infaller i Finland den 12 november ska vara förbehållen enbart fäder.

Nutida familjebildningar uppvisar fler mönster än den traditionella mamma-pappa-barn kombinationen. Så varför fortsätta begränsa dagen till far? I stället döper man om den till ”närståendedag” (denna barnkrubba/kindergarten i Brändö är finskspråkig, ska sägas). Vad man tänker kalla Mors dag framgår inte, det får vi se i slutet av maj. De tjugofem kommentarer som hittills fogats till nyhetsnotisen i Hbl pendlar mellan det försiktigt neutrala och det satiriskt-sarkastiska. Efter att ha funderat på denna knäckfråga föreslår jag följande: slå samman mors och fars dag och kalla den något engelskt, det är ju så tjusigt, fast inte mum and dad. För att alla ska bli nöjda stjäl vi i stället alla uppgivna tonåringarnas suck över dammiga och mossiga föräldrar: Dumb and Mad-day.

Ivo Holmqvist

***

NOTERAT. Feltänkt.

Ett stort försäkringsbolag skickade en invitation till mig: ”Vi bjuder på bio! Vi har nöjet att bjuda in dig och en vän på bio då vi visar filmen Vilken jävla cirkus.” Försäkringsbolaget ”kommer vara på plats och informera om möjliga investeringar i dagens låga ränteklimat, med exempel på en populär lågriskplacering som i skrivande stund avkastar 6 % i återbäringsränta.”

Vad var det då för produkt jag lockades med till denna sälj- och investeringskväll? DN:s recensent betecknar filmen som ett ”kulört gytter av klichéer”. Ja, inte en enda tidning, pappersburen eller på nätet, inte en enda radio- eller tv-recension, begåvade filmen Vilken jävla cirkus med annat betyg än två långfingrar, eller lika många slag i ansiktet.

Jag vet att detta bolags primära syssla inte är film. Men vilken aktör som helst som är ute efter att förleda mig att satsa mina besparingar tänker fel om de försöker locka mig med fuktiga, mögelangripna skorpor eller en film som smakar och uppvisar samma diskutabla egenskaper. En bjudning är med ganska så stor sannolikhet tänkt att direkt och även genom association skapa goodwill och förtroende och jag är inte helt säker på hur Vilken jävla cirkus skulle kunna mobilisera någondera av detta.

Vladimir Oravsky

***

 

NOTERAT. Identitetskris.

”Jag har konfliktförlopp grön – blå – röd i det Motiverande Värdesystemet. Mitt SDI-resultat är ‘Blå’. SDI står för Strengths Deployment Inventory och är en egen kartläggning utifrån vad som driver människor och vad som ger dem en känsla av egenvärde. Inom Core Strengths som vi har kört här på jobbet har jag alltså MVS ‘Blå’. Det betyder att jag är angelägen om andras välbefinnande, skydd och utveckling. Jag har en stark önskan att hjälpa andra på ett sätt som verkligen gör nytta. Det är inte så dumt att veta var man befinner sig i denna färgskala i samarbetet med andra människor. Det hjälper mig att ta rätt beslut och gör mig till en mer uppmärksam medarbetare. Nu fick jag höra på omvägar att det tillkommit ett nytt stjärntecken – ‘Ormbäraren’ – som förskjutit alla datumen. Nu är jag inte längre Jungfru utan Lejon. Sånt får man ju skicka hem ett brev om?!”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Bevarade lugnet när det stormade som värst.

“Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Man ska välja århundradets finlandssvensk ser jag i en artikel i Hufvudstadsbladet, den utmärkta avisan från Helsingfors som alltid lyckats balansera inhemska nyheter med utländska begivenheter och som rapporterar både från världens oroshärdar och om vad som sig tilldrar i Kyrkslätt, Esbo och andra kranskommuner till Finlands huvudstad. Tidningens förre chefredaktör Jens Berg som ingår i juryn föreslår en radda namn på lämpliga kandidater, alltifrån republikens tillkomst 1917: förstås marskalken Mannerheim vars ryttarstaty finns på den boulevard som är uppkallad efter honom, vidare kompositören Sibelius och konstnären Helene Schjerfbeck, författaren Edith Södergran och vetenskapsmannen Ragnar Granit.

Ett namn saknar jag i hans uppräkning, filosofen Georg Henrik von Wright som var Wittgensteins vän i Cambridge och som gav ut hans efterlämnade manuskript. Men det är nog troligare att det blir författaren till paradoxen i rubriken ovan som utses. Den återfinns i ”Trollvinter” av Tove Jansson som lät sina personager, mest Mumintrollet, bevara lugnet när det stormade som värst. Det är en inställning till livet som behövs nu mer än någonsin när mycket rasar samman, i en tid som visar allt fler skrämmande likheter med andra hälften av 1930-talet då nedräkningen började ticka på till den kommande världsbrand som snart blev oåterkallelig. På Svenska Dagen den 6 november som firas samma dag som göteborgarna äter Gustav Adolfs-bakelser får vi veta vem som blir århundradets finlandssvensk.

Ivo Holmqvist

***

NOTERAT. Kebnekaise, handlar om myterna.

”Den längsta resan är resan inåt”, står det inhugget i klippblocket vid Kebnekaise.

Citatet är hämtat från diktverket Vägmärken av FN:s tidigare generalsekreterare, Dag Hammarskjöld.

Det sägs att Hammarskjöld gjorde långa vandringar kring Kebnekaise inför svåra beslut i generalförsamlingen. Han var starkt religiös och Kungsledens sträckning mellan Nikkaluokta och Abisko har förärats titeln pilgrimsled, av Svenska kyrkan. På utvalda platser längs med leden finns citat från Vägmärken. Tanken är att stanna till vid meditationsorden och bära med under pilgrimsvandringen.

Vägmärken är en av de mest märkliga böcker som skrivits av en politisk ledare. Hammarskjöld beskrev Vägmärken som en förhandling med gud. En vitbok, där döden och ensamheten är påtagligt närvarande.

Det sägs att Hammarskjöld förutsåg sin egen död. Efter att hans flygplan kraschat under en fredsmäkling för FN, hittades manuskriptet till Vägmärken i hans lägenhet. Bredvid manuskriptet låg ett brev. Brevet innehöll instruktionen att, vid hans frånfälle, publicera Vägmärken.

 

Anders Hermansson

***

 

NOTERAT. De fridlysta.

 

”’Nu får det räcka.’ En granne till mig har uttryckt sig främlingsfientligt. ’Den här människoförflyttningen världen över är inte naturlig.’ Jag påminde honom om att i klimatförändringarnas spår riskerar våra svenska landskapsblommor att förflytta sig norrut. Det kan inte jämföras, sa han. ’Blommor är fria.’ Jag tror inte att han själv hörde hur dumt det lät.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Var rädd om vinnarskallen.

”Av säkerhetsskäl har vi nu fått lära oss hur man går i trappor. Man ska hålla i räcket. Vi blev visade en kort filmsnutt och fick sedan skriva på en deltagarlista allihop. Det kan man förstås skratta åt och skoja om, men det är rätt att fokus ligger på säkerhetsfrågor. Vid byggandet av Citybanan dog sex arbetare. Det är oacceptabelt. Vi måste ha nollvision på arbetsskador. Genom att arbeta med riskrapportering håller vi ett vakande öga på farorna. För några år sedan låg fokus mer på viljan att vinna. Hur är det med din vinnarpassion? Förenklat: Hur är det med vinnarskallen? Då förstår ni hur vettigt och riktigt det är att sätta säkerheten först. Idag skulle svaret ha blivit: Tackar som frågar. Jodå, jag håller i räcket. Än så länge har jag huvudet i behåll.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skörd.

Elva björnbär blev första skörden från den magra plantan, alla sura. Den har stått i söderläge under flera år utan att ge frukt. Från trädet med Göteborgs Diamant har det rasat fullmogna päron. Under en vecka i september invaderades trakten av 2500 militärfordon, och en hygienbarack för soldater sattes upp intill kyrkogårdsmuren. Jag åkte till Norrköping för att tala om värnplikt och besökte ett vackert antikvariat, med mycken okänd utgivning på borden. Lagar nu får i kål. Ett stråk av lättsamhet genomkorsar mitt vemod. Just som kabeln till batteriladdaren går av!

 

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Civilkurage.

I en av sina böcker berättar Hannah Arendt – skriver Sven Lindqvist i sin tänkebok Myten om Wu Tao-Tzu – hur ett gäng råskinn från nazistiska SA i början av trettiotalet stormade in i ett hyreshus någonstans i Nordtyskland, larmade uppför trapporna, slog in en dörr till en lägenhet där en judisk familj bodde, och släpade ut dem så skändligt som möjligt och under så stort oväsen som de kunde åstadkomma. Det var ett experiment: man ville kolla om man kunde fara fram ostört eller om någon i huset skulle ingripa till familjens försvar. Men alla grannar höll tyst, stängde och låste sina dörrar. Då visste man att det var fritt fram att trappa upp våldet, allt eftersom.

Den amerikanske författaren Harlan Ellison har en liknande faktabaserad episod i en av sina riktigt otäcka noveller, om hur en kvinna blir misshandlad och mördad på öppen gatan på Manhattan medan mängder av ögonvittnen hänger i fönstren utan att avbryta våldet och hindra döden. Civilkurage lyste med sin frånvaro de gångerna, som så många andra. Måtte det inte göra det i Göteborg när nynazistiska huliganer nu testar tålamodet. Ordningsmakten där har redan visat sig handfallen när den tolererat en otillåten demonstration, en absurd situation. Man önskar att den arga tanten i Växjö som dängde sin handväska på nynazistiska skinnskallar har medsystrar på västkusten. Ännu är det inte för sent att sätta fälleben för råskinn som trampar i tropp – läs de kloka inläggen av Anita Goldman och Heidi Fried i Dagens Nyheter.

 

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Väsenskärnan. 

Upprepning är kunskapens moder. Men här vill man gärna skilja på själva forskningsprocessen – där upprepning och omtagning är givna metoder, experimentets väsenskärna – och framställningskonsten – som trots allt fordrar ett större mått av variation, för att inte säga elegans. Det enda som inte går att upprepa, alltså att experimentera med, är födelsen och döden. Men frågan är också om dessa händelser alls går att framställa på ett sätt som ger oss insikt eller förståelse. I dessa sammanhang blir allt så – definitivt, platt närmast.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Dags för nordiska musikdagar i London.

Nästa år fyller FST, Föreningen för svenska tonsättare, hundra år. Redan nu tar sig många av de fyrahundra medlemmarna ton, under fyra dagar i London: från 28 september till första oktober går storsatsningen Nordic Music Days av stapeln på Southbank Centre längs Themsen, platsen för den legendariska Festival of Britain 1953. Tre organisationer står bakom, förutom FST också Nordiska Komponistrådet och Nordiska Ministerrådet via deras ”Nordic Matters” som är en finurlig benämning; andra ordet kan läsas både som ett substantiv och ett verb. Den årliga nordiska musikfestivalen är av gammalt datum då man började redan 1888, men detta är första gången den hålls i London.

Ett fyrtiotal nordiska komponister kommer att presenteras, man ordnar konserter (dirigenten Esa-Pekka Salonen är på plats), workshops och seminarier, och det kommer att sjungas på färöiska och jojkas – säkert mycket exotiskt för engelska åhörare fast inte riktigt lika mycket som innan Sameblod gick på export. Svensk konstnärlig ledare är Martin Q. Nilsson som kanske är den femte i föräldrarnas barnaskara om Q står för Quintus (q-et hos den en gång mycket kända stumfilmsstjärnan Anna Q. Nilsson från Ystad, hon som spelar kort med Buster Keaton i slutscenen av Billy Wilders film Sunset Boulevard, stod för Quirentia). Alltså hög tid att ta sig till Themsen – eller vänta till nästa år. I april 2018 möts man i Helsingborg.

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Språkpolisen.

“Med ett bra språk undviker du en del konflikter. I tillverkningsföreskriften för en av våra brustabletter beskrivs arbetsmomenten när vi väger upp de ingående råvarorna: ‘Uppvägning sker i plomberade fat på plastpall inlåsta i nätbur’. Inte underligt att vi klagar på arbetsmiljön.”

 

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

 

NOTERAT. Korparna.

Thomas Bannerheds roman Korparna, som utspelas på ett småländskt småbruk, hyllades av kritikerna och renderade författaren Augustpriset. Nu har Jens Assur bearbetat verket och gjort en film, med biopremiär i oktober.

Med stålaktigt klingande monoton musik och med panoreringar där jord och himmel möts i långa tagningar har resultatet blivit en primitivistisk brygd om basal överlevnad och om sammanbiten kamp; ett landsbygdsdokument med dystopisk grundton. Man påminns om van Goghs Potatisätarna och om Jan Troells utvandrarsvit om det tuffa livet i Korpamoen: samma tunga stenar att baxa undan, mörk, mager och fårad jord, utbredda tystnader mellan människorna, ändlöst slit…

Berättelsen om en far som under tyngden av plikter drivs in i psykisk sjukdom och med en son som hellre leker ornitolog än ser en framtid i pappans fotspår (han vill inte, likt korparna, fastna i fågelnäten) vevas fram i tunga, långa sekvenser. Dialogerna är fåtaliga, dramaturgin emellanåt obefintlig. Reine Brynolfsson och Maria Heiskanen är fantastiska som föräldraparet, och känslan av 1978 väl levandegjord, men interiörerna påminner snarast om Sune Jonsons småbrukarbilder från 50-talet.

Björn Gustavsson

***

 

NOTERAT. Helheten och delheten. 

 

”Alla dessa nymodigheter inom arbetslivet: Lean Production och spaghettidiagram. Vikten av att kunna se helheten snarare än delheten. Vad är det? Är det att kunna se hela problemet snarare än bara en del av det? Är det att se hela vansinnet eller bara hur halvtokigt det är? Jag tycker att det är helt vansinnigt, men vi får ofta höra: ’Så ser världen ut.’ Så har världen bestämts att se ut av en mycket liten del av befolkningen.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Mosaikskärvan.

Nog är gångarten en långt viktigare karaktärsegenskap än ansiktsuttrycket. Därför att den inte kan förfalskas. Och den ger ju så många fler indikationer än blotta utseendet. Den är ärlig, varken yta eller sken. Den involverar hela kroppen. Den syns på långt håll. Den har inte bara med humöret att göra utan också med väderleken. Du småspringer, du stannar till, stödjer dig på en käpp. Alla dessa rörelser är individuella, så gott som aldrig föreskrivna eller inövade. Den som ramlar ramlar på sitt sätt. Man förstår om en människa är munter eller dyster. Tavelseende!

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Företagshatten.

”Företagshatten! Jag har ofta funderat på hur den ser ut. En blå badbollsformad plastmössa med ventilen i pannan så att det blir lätt att släppa ut luften. Eller en triangelformad keps gjord av flätade buntband. En svart trollkarlshatt med hål i toppen som rymmer allehanda uppfinningar och verktyg. Det är bara fantasin som sätter gränser. Vid ett hastigt omslag i körplanerna eller vid en oförutsedd uppgift som plötsligt blivit bråttom eller viktig börjar vi att prata om företagshatten. ‘Vi får ta på oss företagshatten’. Denna symbol för att lägga manken till. ‘Bara för denna gången. Vi får ta på oss företagshatten och springa det där extra varvet’.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

 

NOTERAT. Om Loffe.

Att skriva kort är en konst. Att skriva kort om Janne ”Loffe” Carlsson är närmast omöjligt. Få stämmer in på etiketten mångsysslare som han, och låt oss nu vid hans frånfälle vara generösa och se det som något positivt.

Att spela torrt är också en konst, och det var vad han gjorde som jazzbatterist, hans kanske mest bortglömda sträng på lyran. Under proggens glansperiod, när musiker ägnade sig åt ekvilibristik instrumentonani, spelade han stram återhållen artrock med Bo Hansson på Hammondorgel.

Han spelade också torrt i filmen ”Vem älskar Yngve Frej”, och visade här igen sin förmåga att vara återhållsam. Det är synd att han mest kommer minnas för Göta Kanal och andra spexiga lättviktare, när det fanns ett sådant djup i honom. Jag minns jag såg honom ta en hamburgare i förköpet på en factory outlet i Göinge, och att han bodde här sina sista decennier kan man dra en del växlar på. Det (skånska) gemytet parat med granskogsvemod ringar in personligheten hos en av våra stora seriösa clowner.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Geniet.

“Jag är lösningsorienterad, snabbagerande, möjlighetsorienterad och känner stort ägandeskap. Skriver risker och störningar och lämnar in förslag på ständiga förbättringar. Jag har ett starkt egendriv, är flexibel och anpassningsbar.Ser jag nåt så gör jag nåt. Lagspelare, tävlingsinriktad och service-minded. Jag har en eldig ’Passion to Win’ och ser helheten snarare än delheten. Kort sagt: jag är komplett galen.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Att tolka.

Någon sa att någon visste. Någon tolkade tecknen på att något inte stod rätt till. Någon tolkade och förvrängde så någon delade att någons syster förts bort till Mars. Många ”Någon” tillhörde ett Folk som inte läste för många böcker utan hade sunda, friska, insikter liksom i själva inälvorna om hur det verkligen förhöll sig. Någon av dessa någon visste att dessa enkla sunda människor dagligen drogades av gas från flygplan för att inte se kopplingen mellan satanism och Obamas leende…

De mjuka humanvetenskapernas tolkningskaraktär och öppenhet för perspektiv har börjat blandas ihop med naturvetenskapernas absoluta krav på bevisbarhet. Känslan och åsikten om att vaccin skapar autism tas på allvar och skördar liv. Från naturvetenskaplig von-oben-arrogans till postmodernt dravel på internet, denna kunskapskollapsens teknologiska inkarnation.

Putins lögnfabriker och Gwyneth Paltrows humbug. Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barnen ändå får sitt vaccin.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Arter.

Och alla våra invasiva arter! Rosenspireahäck, kirskål, hallonen, både de äkta och prydnadshallonbusken som blommar nu. De är motsatsen till vänner som försvinner och lämnar blott frågetecken efter sig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Läsning.

Radioföljetongen: Torgny Lindgren läser enkelt, okonstlat. Men pauserar där det inte ska vara pauser. Man sitter och väntar på när nästa kommer. Han styckar sönder. Också viktigt: binda samman (även där skiljetecken står).

Anders Björnsson

 

***

NOTERAT. Förorten och byn.

Den moderna förortens släktskap med byn. Ja, som trädgårdsstaden Kista, med ett centralt torg/centrum som bygatans förlängning. Mixen ruralt-urbant. Också vissa samhällen på landsbygden gavs stadskaraktär. Där jag bodde i Skåne: till exempel Harlösa, Löberöd, Lövestad, Vollsjö. Samtidigt miljonprogrammets släktskap med 1920-talets arbetarborgar i Wien – ett slags konkurrenter till de aristokratiska palatsen. De senare hade inte heller småkommers i gatuplanet.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Då och nu.

För två generationer sedan sade man att värdet på en ny flygel var beständigt, medan värdet på en nytillverkad bil sjönk till hälften redan andra dagen efter försäljningen. Idag har flyglar inget andrahandsvärde alls. Och en lackering med sju strykningar kostar dig 50 000 kronor, minst.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Gallerian.

 

“Ingenstans går vi fria från industrisamhällets påverkan. Effektiviseringsmodellerna och det hårda klimatet genomsyrar snart allt vardagsliv. Igår var jag på Väla. I tidsspannet mellan larmbågarnas pipande glitterljud när ett klädesplagg – bricklarmat eller etikettlarmat – dras i en påse genom spärren och en kvinnas skamsna röst: ”Oj, var det jag som pep? Ursäkta!” blottas en hård och slipad värld. Under den korta stunden utkristalliseras köpkraftens obarmhärtiga dom. Hon småspringer fram till disken, upp med påsen till butiksbiträdet, larma av, och så tack och adjö.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Om tröghet. 

Efter den stora branden i höghuset i London så har man fortfarande inte lyckats fastställa ett exakt dödsantal.  Det man däremot vet är att många nya byggnader rests utan att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtagits. I Sverige vill politiker och byggherrar lätta på de regler som har omgett byggandet. Det får inte vara så krångligt att uppföra bostäder. Behoven är skriande i stora städer. Planbyråkratin och möjligheter att överklaga utgör hämskor. Och fastighetsexploatörer drar sig för de dryga kostnader som är förbundna därmed. Men man bygger väl för människor: bostäder, arbetsplatser, skolor? Det borde vara säkra och vackra lokaler, där vi vistas under så stor del av vårt liv. Vi skulle inte behöva känna ängslan för detta yttre, när människokroppen i sig rymmer så många fallgropar, så mycken skröplighet. Höghusbranden illustrerar behovet av goda institutioner, offentliga kontroller, medborgarmedverkan, en sorts tröghet i ord och handling.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Man får vad man förtjänar. 

När Trump blev president för ett drygt halvår sedan gick det nog ett förskräckt sus genom världen. Men är det så förvånande egentligen? Det sägs i cyniska sammanhang att varje land får de ledare de förtjänar. USA lider knappast brist på handlingsmän med dubiös moral. Både i verkligheten och i fiktionen. Nationalpoeten Walt Whitmans essäer om demokrati rymmer tämligen osmakliga passager med hyllande av handling och förakt för svaghet.

Hollywood har en uppsjö av myter om män som ger sig ut i natten eller på prärien för att ”rensa upp”. Repliken ”Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets” i Taxidriver har en slående likhet med Trumps avsikt att rensa upp i träsket. Trump är det första “twitterpresidenten”, och Twitter är det värsta av det värsta i en mediakultur där allt över 4000 tecken är såååå booring. Hans arena har med andra ord grundlagts under lång tid. Trump är framburen av en anti-intellektuell brölkultur, så är hans presidentskap så förvånande egentligen?

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Plan med planer. 

1853 tvingar USA Japan att öppna upp sitt land. Hamnar får besökas av västerländska handelsfartyg och ett starkt feodalt auktoritärt samhälle börjar ge vika för meritokrati och liberalism. Men snart växer motstånd mot den ”västerländska dekadensen” och på 1930-talet blir Japans politik snarlik den tyska: en reaktionär revanschistisk högerdiktatur. Som en blixt från klar himmel attackerar ett flygplan Pearl Harbor.

Efter 1945 bedriver USA ett geopolitiskt schackspel och kör sitt fagra tal om demokrati och västerländska värderingar, och ser gärna att mellanöstern förblir instabilt och eftersatt, för gud förbjude att någon stat blir kaxig nog att ta mer betalt för olja. Som en blixt från klar himmel flyger ett Boeingplan in i World Trade Center 2001.

Man frågar sig när Amerika ska börja se ett mönster och börja med självrannsakan…

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Hundraprocentaren.

 

“Min arbetskamrat Nenad är tillbaka på hundra procent efter en lång tids sjukskrivning. Fredag idag, och som alltid om fredagar på vårt Daily Management-möte ska vi lyfta fram en ‘Success of the Week’. Vi står knäpptysta. Det är krystat. Men chefen har förberett: Nenad är ju tillbaka på hundra procent. Det tycker jag är veckans framgång. Men det är ju för fan bara för att Försäkringskassan krånglar, utbrister Nenad. Min läkare vill att jag ska vara hemma. Det blir stort jubel. Nenad är med oss till hundra procent hela dagen och går hem med ett leende på läpparna.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Adolf hade namnsdag, och SVT2 visade Diktatorn.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazistfilm The Great Dictator visas nu på Svt Play. Där  spelar Chaplin en dubbelroll, dels som den judiska barberaren Harü Tondadoz men även som diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler. Den premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde.

Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Nazistemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Vladimir Oravsky

***

Noterat med 1000 tecken.

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs kan man bland annat  läsa att när John Ford filmade Mogambo med Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, så klagade filmens producent Sam Zimbalist över att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We’re on schedule”.

Jag drog mig till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer när jag fick ett mejl från Opulens redaktör apropå min födelsedagshyllning till Hans Alfredson igår. ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar (är liksom Hans Alfredson anarkist) men mina antiauktoritära fobier ska kanske inte helt styra vår publicistisk 🙂 Och den här födelsedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken.”

Jag redigerade omgående texten och svarade redaktören: ”Var så god: Nedkortad från 5 323 till 1 860 tecken. Vill du ha det ännu kortare, deleta samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen vid samma tid i Västeuropa.

Men bakom Mathnavis liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder “romaren” eftersom han verkade i trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Levinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem emot Levinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger dock ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting.

Carsten Schale Palmer

***

NOTERAT. Den röda bollen.

 

“I personalmatsalen har företagsledningen ställt en stor genomskinlig plastkub. I den finns bollar i olika färger. Varje avdelning har en färg och för varje förbättring vi lämnar in som en ‘ständig förbättring’ till förslagslådan får vi en boll i vår färg. Vi kunde inte komma överens på skiftet om vilken färg vi skulle ha. Nu lyser den röda plastbollen i havet som en påminnelse om hur oense vi är. Det blev inte så bra.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Filmregissören och producenten John G. Avildsen, som bland annat  gjort Rocky och Karate Kid, dog igår, den 16 juni, 82 år ung.

Avildsen höll på att förbereda sin trettionde film, Nate & Al med Richard Dreyfuss och Martin Landau i huvudrollerna. Avildsen, som ofta skrev, fotograferade, klippte och till och med producerade sina filmer själv, blev mest känd för sina allegoriska filmer om USA,  exempelvis Rocky (Rocky, 1976), Joe (Joe – Skjut varenda jävla hippie!, 1970), Save the Tiger (Save the Tiger, 1973) och W. W and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975) och The Karate Kid (Karate Kid – Sanningens ögonblick, 1984).

“You see, fear is a fighter’s best friend. You know, but it ain’t nothing to be ashamed of. See, fear keeps you sharp, it keeps you awake, you know, it makes you want to survive. You know what I mean? But the thing is, you gotta learn how to control it. All right? ‘Cause fear is like this fire, all right? And it’s burning deep inside. Now, if you control it, Tommy, it’s gonna make you hot. But, you see, if this thing here, it controls you, it’s gonna burn you and everything else around you up. That’s right, you know?”, lär Rocky ut i Rocky V. Det är ingen kortlivad lärdom.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT.  Carsten Palmer Schale eftersöker mångdimensionella mediaanalyser.

Media föddes som organ för de bildade, förvandlades till folkbildande institutioner, transformerades till massmedia för att slutligen övergå i ytmedia. I ytmedias programmerade strategi ingår att allt skall vara enkelt, kortfattat och ytligt. Ytmedia är dagens form för gladiatorspelen i Rom.

Dagens svenska ytmedia är fast förankrad inom stockholmsfamiljens trygga urval och kombinationer av från högre ort proklamerade sanningar om världen, Sverige och den enskilda människan. Ytmedias journalister, när de inte enbart är kändisar eller tyckar-krönikörer, är ofta måttligt bildade barn och äkta hälfter till andra av samma sort. Inaveln är legio. Tanken är inavlad. Texten är inavlad. Budskapet är egentligen internt: vi ger ”dem” vad ”de” tror att ”de” vill ha. Men det är inte detta som jag vill ha. Jag vill ha djupa och mångdimensionella analyser av allt från svensk segregation till situationen i Sudan.

Utöver detta håller Sverige på att utvecklas till en representantokrati, där representanterna har mer gemensamt med varandra än med dem de påstår sig representera. Tyvärr tycks ytmedia och representantokraterna också vara invecklade i varandra. Ibland vet innefolket därför inte riktigt på vilket av sina ben de skall stå. Brorsan är ju dessutom hög direktör.

Carsten Palmer Schale

***

NOTERAT. Idag är det 16 år sedan det som gått till historien som Göteborgskravallerna inleddes.

Den 14 maj 1931 förlorade den 19 år unge Sture Larsson, den 22 år unge Evert Nygren, den 31 år unge Erik Bergström och den 35 år unge Viktor Eriksson livet. De sköts till döds av militärer, som ansåg sig ha rätt att skjuta skarpt på demonstranter under tidningsmannen och den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekmans era. Även den 20-åriga Eira Söderberg miste livet vid detta tillfälle, fast hon inte ens demonstrerade, utan var åskådare och träffades av en rikoschett.

Under det som kallas Göteborgskravallerna 14-16 juni 2001, då socialdemokraten Göran Persson styrde konungariket, EU höll toppmöte i Göteborg och USA:s president George W. Bush kom på ett kort besök, blev ”bara” en enda person skjuten, den stenkastande 19-åringen Hannes Westberg. Han förlorade visserligen ena njuren och mjälten samt en massa upproriskt blod, men han överlevde. Och dömdes till fängelse för våldsamt upplopp. Både ljudet och händelseutvecklingen i myndigheternas filmbevismaterial mot honom var kraftigt manipulerade skulle det visa sig.

Förundersökningen beträffande bevisningsförfalskningen lades dock ner, eftersom man menade att det inte var görligt att komma fram till vem hos polis eller åklagare som förvanskat bevismaterialet. Hannes Westberg avstod då att överklaga domen till högre instans. Vi glömmer varken Ådalen 31 eller Göteborg 2001.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Glad eller inte-knappen

”Happy or not? Två såna tryckknappar skulle man haft på bröstkorgen. Vill företagsledningen att jag ska gå runt och se glad ut på jobbet trycker dom på den gröna knappen. Är dom inte intresserade av att höra vad jag har att säga trycker dom på den röda. Tänk att det sista man ska få se om dagarna innan man går ut genom grinden är ett kösystem. Istället för nummerlappar är det två tryckknappar. En grön och en röd. Glad eller inte? Det är en rimlig fråga. Jag är en glad prick, men inte går jag runt och trycker på knappar för det. Vill dom veta hur jag haft det idag får dom minsann fråga.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skopan om alltings värde.

 

”Idag i uppvägningen fick vi höra att det inte är värdeskapande att köra truck. Vi ska bara väga upp råvaror. På Atlet i Mölnlycke får dom höra att det är värdeskapande att tillverka truckar. Produktionssamhället!”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Om Heidenstam och distans.

”Jag längtar marken där barn jag lekt”. En rad ur den svenska diktskatten som slitit sig loss ur helheten och står ensam stark. Det är ett exempel på hur ett grammatiskt brott ger en djupare och större innebörd. Det går på tvärsren mot den dualistiska tanken att medvetandet står på distans och längtar till.

Heidenstams längtan konstruerar marken och ger en vinkning till den tidens kunskapsteori; att medvetandet inte registrerar likt en Daguerreotyp utan medskapar.

Det finns en parallell i den samiska kulturen. Man jojkar inte om någon, man bara jojkar henne.

I vårt helt digitalt uppkopplade samhälle där vi närmast är transcendent förbundna med molnet måste vi lära oss lägga till ett till som nerkylande distans och igen förstärka vår förmåga att lida Tantali bitterljuva kval.

Här sitter jag utan Spotify och längtar till skivbacken där ungdom jag lyssnat. Den som är helt uppkopplad med världen kommer att ätas av den

Prepositionen till bär både värdighet, distans och riktning inom sig.

Jesper Nordström

***

 

NOTERAT. En bedrövlig dag i Björns liv.

Björn orkade inte mer.
Han var trött på allt.
Hela morgonen hade han legat
och funderat över sitt liv,
som inte blivit riktigt som han hade tänkt sig.
Saken blev inte heller bättre av
att han tyckte att han blivit gammal och utsliten.
Nä, idag kände han sig riktigt vissen.

Och inte kunde han få ordning på alla sina tankar
som snurrade runt i huvudet.
I ett försök att sluta tänka bestämde han sig för att ligga helt stilla
och bara stirra i taket.
Han lyckades delvis,
för han låg verkligen helt orörlig med blicken stadigt fäst i taket.
Däremot kunde han inte hindra tankarna
från att fara omkring i sitt huvud.
Ja, idag var det verkligen en bedrövlig dag i Björns liv.

Melker Garay

***

NOTERAT. Ett resebrev från Peloponnesos.

Taxichauffören som tar oss från Mykene är mycket talför. Jag har prutat på hans fasta taxa till Korinth, men det gör mig ont när jag förstår att han måste betala vägtullar för beloppet, fram och åter. Ett lätt eftermiddagsregn faller under färden; det behövs för olivträdens skull. Från motorvägen pekar chauffören ut berget där man högg sten till fästningen för närmare tvåtusen femhundra år sedan.

Men var år fåren? En stor del av stammen såldes av till utlandet i början av seklet, säger han. Nu måste fyrtio procent av mjölken som behövs för fetaosten importeras, främst från Holland och Tyskland. Chauffören blir skrapig på rösten. Järnvägsstationerna är nedlagda på sträckan Korinth–Aten, och nu ska ett italienskt bolag köpa upp järnvägsnätet för en struntsumma. Människor förargas, romarna är på bettet igen.

På krogen i Mykene satt en vacker grekinna och försökte tilltala oss på franska. Hennes ansikte var en berättelse från sagatiden. I utställningspaviljongen i Korinths antika centrum, med de fortfarande pågående utgrävningarna runt om, fanns ett ”porträttlikt” huvud av Julius Caesar. Jag gick in till slaktaren och frågade om han hade lamm. Han styckade ett, med yxa och krok i taket som enda redskap. Två fulla kotlettrader kostade 30 euro.

Vår villa ligger vid vad som först tycktes vara en bygata. Det var huvudleden mellan Korinth och Aten fram till 2004, Olympiska spelens år. ”Överallt hittar man saker i marken”, säger vår taxichaufför. ”Om jag ska plantera ett nytt olivträd, måste jag ha godkännande från den arkeologiska myndigheten.” Det fläktar från Medelhavsviken. Snart börjar klockringningen.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Anders Björnsson om skönhetsvärden. 

Jag måste skaffa en glasburk med bläck härute. Det japanska mörkbruna bläcket, så att jag kan fylla på reservoarpennan vid behov, också när vi är på uppländska landsbygden. För mina handskrivna dagboksanteckningar använder jag numer bara den pennan. Det har inget egenvärde men ett skönhetsvärde.

I Sundsvall gick jag strax före min avresa in på en italiensk restaurang, som just hade öppnat sina dörrar och ännu inte hade fått några gäster, för att be om att få låna en telefon (jag hade glömt min i Giresta föregående helg) och beställa något att dricka som tack för besväret. Det var en mycket vacker lokal, sinnrikt inredd. Där såldes också charkuterier, ostar, olivolja med mera över disk. I en nisch exponerades otaliga sorters grappa, ljusa som mörka. Möbler och väggar befann sig i en oavbruten dialog med varandra. Jag bestämde mig omedelbart för att snarast återvända till staden och inta en måltid där.

På tågresan läser jag ur Heinrich Manns roman Die grosse Sache (1930) – i den kommer det filmiska i hans berättarstil så tydligt fram. Det är den ”nya saklighetens” kulminationsfas. Om hörnet väntar den nationalfascistiska reaktionen som gör HM till en huvudmåltavla. Hans säregna novell från 1897, Das Wunderbare, ser jag också framför mig som filmatiserad. Brodern Thomas tycks mig ha kalkerat den när han femton år senare skrev sin kortroman Der Tod in Venedig. Även här kan man tala om skönhetsvärden. Det italienska är direkt närvarande, liksom i HM:s Die kleine Stadt (1909) och TM:s Königliche Hoheit (1909).

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Bob Dylans minst sagt experimentella roman Tarantula från 1965 föreligger nu i en utmärkt nyutgåva av Bakhåll förlag, med engelska originaltexten på vänstersidan och översättningen till höger (Görgen Antonsson har gjort ett styvt jobb!).

 

NOTERAT.  Anders Björnsson om författarskap och bilder som aldrig lämnat honom. 

I Trieste drack vi torrt vitt vin till alla måltider. Vi for i Rilkes och James Joyces fotspår. Det föll mig aldrig in att det äventyret skulle kunna intressera någon annan. Besöket på Café San Marco där Claudio Magris brukar sitta – strax innan jag bytte artigheter med honom i dörren till en bokhandel. Jag fick skrivkramp där.

Annat kom – nya tider, sällsamheter, också lågheter, av ett slag som de där övervintrade österrikarna inte kunnat drömma om. Jag undrar om Joseph Roth var här. Troligen inte. Men Magris gav mig nycklar till hans författarskap. Hur många författarskap dör varje dag? Den vackra övergivna stationen som förde oss österut var också död, pinad dessförinnan.

I byarna utanför staden stod skyltarna på två språk, italienska och slovenska, men inte på tyska. Vi läste Italo Svevo då, men först senare kom jag att stifta bekantskap med den korta romanen om den ensamme herrn och den kvinnliga spårvagnskonduktören. Jag minns dimmorna, de branta bergväggarna. Vi tänjde på begreppen. Och så slocknade jag.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Anders Björnsson skriver om förflyttningar.

Jag förflyttar mig nästan aldrig utan min svarta olinjerade mollskinnsbok. I den antecknar jag närhelst det faller sig, med samma skrivstil som jag lärde mig i skolans första klasser, snirklar och allt. Fort går det inte, och det är uträkningen. (Konservatism, för bövelen!) Nästan alla mina mosaikskärvor har tillkommit så – mellan två anhalter, på ett kafé, uppe i luften. Före min operation gjorde jag mig av med allt detta tidigare material. Under uppvaknandet, efteråt, sade jag: ”Låt mig vara litet till. Jag vill gräla färdigt med Carl Bildt först.” Tyvärr hade jag glömt att ta med mig anteckningsboken då.

Man står på busstationen, på väg till Arlanda flygplats, en av dessa tråkiga lokaler som vi aldrig kommer att känna förlusten av. Bussen tar bara fem minuter längre tid än taxin ditut, till terminal fem. De ledade åkdonen kryper fram som myror. På motorvägen är trafiken tidigt strid. Vi reser för mycket; det har blivit överkomligt att vara överallt. Detta är inte emancipation, det är illusionism. Demokrati kräver rotfasthet. Men man vårdar numera inte det nära, det allmänna. (Vem är man – jag?) Så har våra städer blivit skräptunnor. Skräp, bestående skräp, inte sopor. Skönhetsvärden som elimineras. Skönhet kan vara nog så grym (tänk på barockkonsten i Nikolaikyrkan i Prag!) och samtidigt systemneutral. Jag menar märkvärdigt nog också: hälsobringande. När du uppsöker en hamam, mosaikerna där, ljusreflexerna, klappret av trätofflor, slamret av drickspengar.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Om musik och vänskap. 

Min pianostämmare Lennart Norrman kommer endera dagen. Han tycker om en god kopp kaffe. Vi pratar om allt annat än musik. Hans rörelser över flygeln är väl inövade, han liksom svävar. Jag borde nu skaffa något nytt att öva in, kanske Nielsen. Musiken, den finns också i talet, i själva andningen. Lilla hunden Sissis skäll är musik, i mina öron. Lennart har hund. Jag behövde bli nästan sextiofem år innan vi skaffade hund. Vi talar om hundar, han och jag. Lennart har en väsande röst, men också en röst som ler. Haydn ler. Jag lyssnar gärna till hans pianotrios, rondosatserna är genomgående förnämliga, de preussiska, de ungerska! Också fönstren måste putsas. Lennart och jag talar om vår pensionärstillvaro. Den är inte sällan hektisk.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om privat och offentligt i en föränderlig tid.

Inom sociologin talar man om begreppsparet On Stage – Off stage för att ringa in den psykologiska skillnaden mellan privat och offentligt. Det visade sig fruktbart för att ringa in mycket av 1800-talslitteraturens problematik. Han tar på strama kostymen, Hon stannar kvar hemma som docka.

Rummet vi lever i idag har utsatts för en rockad. I det offentliga rummet är vi privata, ängsliga och reserverade bakom RayBan, Urban Ears och blicken i telefonen. Väl hemma hinner vi knappt sparka av oss mellangröna stadsvandringsskorna innan vi ska fläka ut våra maträtter, vintagekoppar och skryta med vår fiffiga tvättsortering på Instagram.

Det är signifikativt att en smartphone döljer allt bakom glas. Som en teknologisk inkarnation av beröringsskräck glimrar den melankoliskt blått på våra nattduksbord och visar likt MacDonalds menyskyltar en färdigtuggad värld helt fri från spännande friktion.

Det är såklart ingen slump att Sverige är världens mest uppkopplade land och samtidigt har Europas största andel singelhushåll. Var och en i sin bostadsbubbla. Var och en i sin elektroniska tankebubbla. En perfekt tystnad för fördomar att gro i.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Anders Björnsson om Folke Nibelius död.

Han arbetade inte längre som lärare när vi träffades första gången. Då passade han på att doktorera, och sedan skrev han en tjock bok om Montesquieu (den första på svenska), som kom ut ett par månader innan han avled. Hans röst var spröd, han tog tid på sig – omständlig är väl ett bra, icke-förklenande ord. FN sökte gärna råd, inte strid. Jag fann honom blyg – men hellre blyg än framfusig. Korrekt klädd. En gång gjorde vi oplanerat sällskap till Berlin, han skulle gå på museer. (Det underbara Neue Gemäldegalerie, vid Tiergarten!) Det slår mig att han ofta hade någonting att säga om individer – då var han generös – sällan om idéer. Det kan ha handlat om respekt för den som tyckte annorlunda. Icke-snorkig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om framtidens vara eller icke vara vad gäller reklamavbrott i televisionen. Här en spekulation om hur vår litterära kanon framöver kommer te sig i framtiden.

Så går beslutsamhetens friska hy (med hjälp av L´oreal)
I eftertankens kranka blekhet över (vi rekommenderar Max Factors concealer)
Och företag av märg och eftertryck (I Stael Von Holsteins inkubator)
Vid denna tanke slinta ur sin bana (Missa ej Svenskt Sportvagnsmeeting på Ring Knutstorp)
Och mista namnet handling (So stay sharp and alert with Pro Active Turbo Vitamin)

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Gud bevare oss för fundamentalister

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Erik J Rudvall

***