IDEOLOGI. DN:s Björn Wiman bär ett kors runt halsen. En rad kristna intellektuella lägger ut texten på flera av landets stora kultursidor. Kristendom är hett. En undersökning av Ungdomsbarometern visar att religionen har blivit en trend bland unga. Orsaken till varför går isär. En del talar om vikten av mening, att det är cykliskt, en motreaktion mot sekulariseringens själlöshet och individualism. Jag tror delvis att det handlar om något annat, och jag är inte säker på att de unga nykristna vet vad de har gett sig in på.
Kristna skribenter framstår ofta som självklara och tydliga. Även om de kan reflektera, vrida och vända på saker finns det en mall för deras slutsatser. Så tacksamt det måste vara. Jag blir nästan avundsjuk. Det är det här med positioneringen. Att konsekvent kunna bottna i sin åsikt. Om föreställningen om en gud tidigare huvudsakligen haft syftet att ingjuta hopp och mening för utsatta människor verkar det i dag mer fungera som ett färdigt tankegods. En del tycker om att gå till kyrkan ibland men framför allt dras vissa till att lägga an ett kristet synsätt på att aktuellt problem.
I tider av polarisering, virrvarr av åsikter och wokekultur lockar tydlighet. Sverigedemokraterna och delar av högern har med stor framgång arbetat med en sådan utgångspunkt under lång tid. Kristendom kan säkert erbjuda mening och vara ett motgift mot ensamhet. Det kan innebandy också. Men den kristna trenden kan också ses som ett varumärkesbyggande av en identitet där en given värdegrund är en god förutsättning för att bli nästa Joel Halldorf. Men jag anar att ungdomarna snart kommer till slutsatsen att den riktiga frälsaren heter Ebba Busch, att det finns något som heter synd och att de alla måste förhålla sig till helvetet.
SVEN HOLMBERG
