MINNESORD. Gunnel Lindblom gick igår bort vid 89 års ålder. Ivo Holmqvist minns henne i Ingmar Bergmans film Tystnaden.
Upprördheten när Tystnaden hade haft premiär 1963 var stor, framför allt förstås för sexscenerna. Den äldre systern (Ingrid Thulin) masturberar i sin hotellsäng, den yngre (Gunnel Lindblom) tar med kyparen (Birger Malmsten) till sin. Långt senare kommenterade hon i en intervju de upprörda reaktionerna både hemma och utomlands när filmen var ny: ”Jag minns att jag blev helt tagen på sängen”. I tal är det entydigt, men inte i skrift: om man lägger lika vikt på verb och substantiv är det just det som händer på hennes rum.
En av många märkvärdigheter med denna mästerliga film är att de scenerna inte klipptes av censorn på Statens biografbyrå. När Lars Görlings 491 kom året därpå föll åtskilliga meter film för saxen (det är man tacksam för, filmen är tillräckligt rå dem förutan). Titeln Tystnaden är inte alldeles heltäckande, det sägs en del i den. Men filmens figurer talar oftast förbi varandra, inte bara för att systrarna inte förstår språket i landet som rustar sig till krig. Men den gänglige gamle uppassaren (Håkan Jahnberg, en fantastisk rollprestation) klarar av att uttrycka vad han vill, ord förutan. Den lille gossen (Jörgen Lindström, genomgående full av förvåning) som tar tåget genom det främmande landet samman med mamma och moster läser Lermontovs Vår tids hjälte, en boktitel som Bergman lät biobesökarna tolka.
Tre år senare kom ordlösheten tillbaka i Bergmans Persona, förstärkt.
Ivo Holmqvist
