Roland Barthes. Denne arketypiska, (över)tolkande, elegant sirliga, franska akademiker, som hade förmågan att både skriva om holländska matstilleben och Citroën DS när den lanserades, på samma underfundigt djärva sätt. Så märkligt då att han också uppehöll sig länge kring “det givna”. Det som inte går att tolka.
Det kan vara på en promenad i en försommarkväll när allt är doft, tankeflykt och fladder… Så plötsligt ett träd med för denna årstiden typiska gräddigheten i koloriten. Tanken bromsas. Sinnet snörps ihop i en lasso i en slags fakticitetens extas. “Det är just DETTA”. Men vi behöver inte de yviga teoretiska perspektiven från Paris upp i det blå. Vi har det varje dag i P1 några minuter i fyra på eftermiddagen. Jag talar om sjöväderrapporten. Klockslaget är optimalt. Det är tiden när kollegor börjar tröttna både på jobbet och varandra, trots bullfika och bakschema. Jag ser vägen till ett nytt slags mindfullness och vara jordad i ett tidevarv när allt är perspektiv, narrativ, åsikt, diskussion.
Då tar vi alla varandras händer och andas in djupt sedan, i en lång mantraaktig utandning landar vi i det objektiva genom att meditera över ramsan “doooooggers baaaaankar nord tio kuling femton”. Radions utsändning blir som en fyr som svänger i natten. Den berättar om landet. Om det vi gemensamt färdas på. Om vind och vatten och det universellt mänskliga.
Jesper Nordström
