VERKLIGHETENS BÖRDOR. Det är förvisso sant att mänsklig strävan har danat vår historia men så är inte längre fallet därför att vi idag vet hur det förhåller sig med strävan: den är en defekt till följd av en kompensation eller ett uttryck för en upplevd brist. Behovet av att avancera ligger som en rest av vår organisms grund, då vi var tvungen att leva med ögon i nacken för att överhuvudtaget överleva.
Så förhåller det sig inte längre. I själva verket är vi medvetna om att det bottnar i en krävande eller frånvarande förmyndare, social utsatthet under framför allt skoltiden eller liknande upplevelser som alstrar känslan av brist och som river och sliter i den enkla folkhemskänslan. Individens känsla av säregenhet blåses upp till absurda proportioner som i hela samhällskedjan har genomgått en normaliseringsprocess – idag kallar vi det helt enkelt verkligheten.
Men det ska inte glömmas bort att lagen mot barnaga är en ung lag och som individer i friheten bortom förmyndarens järnband befinner vi oss fortfarande i ett slags pubertalt, nyvaket tillstånd, en smula nedslagna av rotlöshet och ensamhet. Det är först när varje individ ensam kan råda över sin känsla av brist som solen till slut skall stiga på horisonten.
Christoffer Andersson