IGENKÄNNING. På senaste tid har det uppstått en diskussion om huruvida ljudböcker skall läsas på rikssvenska . Mitt spontana svar är: nej. Möjligen, men bara möjligen, när det handlar om dialoger. Lydia Sandbergs uppmärksammade ”Samlade verk”, som tilltalade mig som urgöteborgare, hade exempelvis inte gjort mig på ännu bättre humör om den lästs upp av Weiron Holmberg. Boken står stadigt i egen rätt, skulle jag vilja påstå.
Å andra sidan. Kanske kan man se relationen mellan en tryckt roman och en dialektalt uppläst roman som en parallell till relationen mellan tryckt poesi och estradpoesi eller spoken word. Kanske? Så att vi har att göra med två olika genrer? Kanske – igen. Selma Lagerlöf på värmländska och Sara Lidman på västerbottniska? Vi får väl dock se. Anthony Burgess, som jag något litet är bekant med, talade, läste och skrev inte bara på ett dussin språk. Ju äldre han blev, desto mer intresserad blev han av dialekter. Italienska, manchuriska, ryska, påhittade. Och mer: han löpte linan ut, och lanserade begreppet idiolekter (eget språk i motsats till dialekter och sociolekter). En idé vore kanske att man medvetet skrev litteratur på andra språk än de gängse riksmålen?
Geografiska lekter skapar stark igenkänning och skall inte underskattas. Åtminstone har jag förstått, att man kan ha roligt när man läser också, inte bara fördjupa sig i komplikationer. Så det så.
Carsten Palmer Schale
