POLITIK. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har som bekant bananfobi. Därför ska bananer förbjudas på mingel, stora fester och möten på EU-nivå. Hennes assistenter får jobba på högvarv för att se till så att inte ministerns ”knäppa fobi” (som hon själv kallar det) drabbar henne. I en intervju säger Brandberg att hon hoppas att uppmärksamheten kan leda till att stigmat kring märkliga fobier kan minska. En vecka senare kommer S-toppen Teresa Carvalho ut och avslöjar att hon lider av samma fobi. Det verkar som om bananfobi är en psykisk åkomma som bara drabbar folk i den absoluta eliten.
Jag förstår att man kan ha märkliga fobier. Men är det rimligt att folk i Brandbergs stab ska mejla runt i förväg och filtrera bort varenda banan i sikte? Hur hade det sett ut om jämställdhetsministern jobbat i en fabrik eller i hemtjänsten? Hade arbetsgivaren, som redan pressar sina anställda efter ett strikt schema, sett till att absolut inga bananer får ligga i lunchrummet eller hemma hos någon? Jag tror inte att vetskapen om att en minister har samma fobi förändrar detta.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har ifrågasatt Expressens rapportering kring saken och skriver att ”precis som människor i allmänhet kan politiker brottas med rädslor, fobier och ångest”. Det är synd att Svantesson inte applicerar den inställningen på andra människor i samhället. Men hennes tips till en vanlig medborgare hade sannolikt varit att bita ihop, gå i terapi eller byta arbete. Detta är ett övergripande problem med Brandbergs uttalanden. Nämligen att Tidöregeringens reformer, med hårdare krav på sjukskrivna, i sig är en politik som kan öka stigmat kring psykisk ohälsa. Men i stället för att prata om detta, ser Brandberg bananer överallt.
SVEN HOLMBERG
