FILM. Ivo Holmqvist har sett den flerfaldigt prisbelönade filmen ”Brutalisten” och reflekterar över fiktionens relation till verkligheten.
Efter att ha sett ”Brutalisten” vacklar jag lätt utmattad ut från den fullsatta biosalongen. Filmen, i regi av Brady Corbet, vann priser på Bafta och har fått tio Oscarsnomineringar. Den är dubbelt så lång som vanliga långfilmer, med en välbehövlig paus i mitten. Titeln syftar på huvudpersonen, en ungersk-judisk arkitekt vid namn Laszlo Tóth (spelad av Adrien Brody) som lyckas fly från nazisternas folkmord och ta sig till USA. På båten över får han sin näsa knäckt och ges morfin mot smärtan. Laszlo Tóth blir missbrukare utan att det tycks inverka på hans skapande förmåga. Han hjälper en kusin som har en möbelaffär, men hans modernistiska stålrörsmöbler i Marcel Breuers eller Mies van der Rohes stil är alltför avancerade.
De skiljs åt – men så får Tóth av en slump uppdraget av en miljonärsson att modernisera pappas bibliotek. Pappan, Harrison Van Buren, blir ursinnig men ändrar sig sedan han hittat bilder på de modernistiska byggnader som Tóth åstadkommit i Europa. Följaktligen släpps han lös att rita ett mastodontverk som trots lokal skepsis blir uppfört. Tóth blir med tiden en av sin tids ledande modernister i en anda så långt från det dekorativa man kan komma, därav filmtiteln.
Man kan undra hur nära verkligheten filmens berättelse ligger. Särskilt fantasifull har man i alla fall inte varit vad gäller namnen på de båda huvudrollerna: Laszlo Tóth låter nästan som Bruno Taut, en av de ledande tyska arkitekterna med anknytning till Bauhaus i Weimar. Och Van Buren är en välkänd släkt, så hette USA:s åttonde president, och så heter en familj i Newport, Rhode Island, som hör till de mycket välbärgade och generösa.
IVO HOLMQVIST
