DRYCKESKULTUR. ”Du Perikles, hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!” Storm P:s reklamaffisch för danskt öl är lika klassisk som Albert Engströms arga nuna vid snapsglaset ovanför den allittererande texten ”Kräftor kräva dessa drycker!”, inför folkomröstningen 1922 om ett rusdrycksförbud.
I vårt grannland bortom Bron finns ”en drukkultur der gennemvæder hele vores samfund og nationale identitet” påstår Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik i ett skåltal till Thomas Vinterbergs Oscar för filmen Druk, med Mads Mikkelsen i huvudrollen: ”filmen er et subtilt portræt ikke af alkohol som sådan, men af en særlig dansk forståelse af alkohol.”
Och han hävdar att danskarna är ”Europas mest fordrukne folkefærd”. Det ligger nog ett uns av sanning i det: på armstöden i danska tågkupéer drar man ut en stålställning för en håndbajer, och den som varit med om en dansk julefrokost vet att det är en våt tillställning. Danskar liksom svenskar söp sig redlösa på brännvin. Bryggare Jacobsen på Carlsberg såg som sin uppgift att rädda dem över till öl. Det gjorde han framgångsrikt, men det hindrar inte att man också tar ”en genstand” eller ”en lille en”. Två genomträngande lukter lägrar sig över Ålborg på Jylland: av cement och sprit (fast det senare gäller kanske också för Åhus).
Ivo Holmqvist
