VARDAGSNÖJE. Priset på en papperstidning och en finare kaffe med dopp å lokal ligger numera i nivå med en biobiljett. Svenska Dagbladet och en “Ristretto”. Man undrar om det är en död renässansmästare från Florens eller kaffe man har i koppen.
Nå, till allvar. Om nu vardagsnöjet att ensamfika med papperstidning och gå på bio har samma prislapp vad för likheter ser vi? Kanske allvaret hur vi tar det till oss. “Har vi nu ändå betalt så ger vi det en chans.” Så jag läser den mörkblåa ledaren lika kritiskt som intresserat. Liksom fångad i biolokalen är jag förankrad i tidningen. Debatten. Blåljusjournalistiken. De mer ljusblåa businesskjortorna man anar mellan raderna när Svenskt Näringsliv tar till orda. Sedan liksom när man kommer in i andra andningen i en film så kommer de njutbara hybridtexterna. Understreckaren och personporträtten. Sedan nekrologerna om nån bister gubbe som både varit i Afrika och blivit fil lic. Ja, nekrologerna, dessa små delikata miniromaner. Ett skelett att hänga sin fantasis kött på.
Ja, man skulle kunna bläddra förstrött fram och tillbaka men med en prislapp på 47 vill man baske mig krama ur allt. Eller ska vi vara lite highbrow i stället och säga att den tryckta dagstidningen liksom filmen har en linjär berättarstruktur? Till skillnad från nätets totalt irriterande flimrande hyperlänksvärld.
Jesper Nordström
