GIFTIGHET. Min gräsmatta är full av stora vackra vita svampar, förvillande lika champinjoner. Men det är de nog inte. För några år sedan plockade jag och stuvade dem, det lovade att bli en läcker rätt. Någon i familjen var klok nog att äta bara sparsamt, men inte jag. Vi körde sedan iväg men hann knappt bortom byn innan jag tvangs hålla in vid vägkanten där jag spydde som en katt, det var otrevligt. Jag var sjuk någon dag, men repade mig utan att levern tog skada. I fortsättningen håller jag mig till kantareller (även om där också finns en giftig variant).
Min morfar bodde i Tyringe, mellan Hässleholm och Helsingborg, där det finns en f d vattenkuranstalt och ozonrika skogar. Han var fenomenal på att spåra upp kantareller, rörde runt med sin käpp i mattan av boklöv, och så plockade min bror och jag upp dem och stekte på kvällen – goda matminnen… Varför nu allt detta? Jo, i Stockholm pågår utställningen ”Fungi”, bland annat med ett väldigt träd från de colombianska regnskogarna, översållat med intressanta svampar. Och nyss kablade BBC ut en nyhet från Australien där en försmådd och frånskild kvinna bjudit in sina före detta svärföräldrar på svampmiddag. Svärmor dog, svärfar klarade sig med nöd och näppe.
För övrigt handlar ett par kapitel i kemiprofessorn Olle Mattssons heltäckande “En dos stryknin, om gifter och giftmord i litteraturen” (2012) om olika tillvägagångssätt när man vill ta någon av daga med svamp.
IVO HOLMQVIST
