ARKITEKTUR. Järnvägen skär av stadskärnan i Ystad från hamnen och havet, liksom den skiljer Jönköping från Vättern. Sedan länge diskuterar man hur den stora hamnarealen bäst ska utnyttjas. Nu senast i en tänkvärd insändare i Ystads Allehanda den 28 juni där oppositionen framför en anläggningsplan för den stora sockersilon som finns där. Den kan inrättas till en “black box” för konserter, konferenser, utställningar, cirkus… Inte minst av industrihistoriska skäl borde den bevaras. I Ystad har man inte varit överdrivet noga med det arvet, en stor mängd fabriker har försvunnit i olika rivningsvågor.
Silon för råsocker som ritades av Malmöingenjören Nils Weibull är inte unik, men bra nära. Några finns kvar i USA, men bara två är bevarade i Sverige – den andra finns i Visby. Det var också ett huvudargument när det höga lagerhuset i Eslöv bevarades, efter en mångårig och het debatt och invecklade politiska turer. I fråga om den byggnaden fanns för all del ännu tyngre vägande skäl mot en rivning: det är ett tidigt verk av Gunnar Asplund, vår världsberömde funktionalist.
Nu är lagerhuset i Eslöv omvandlat till Sveriges högsta hyreshus i trä, på 31 meter. Silon i Ystad är nog lika hög och minst lika dominerande. Om man skulle förvandla den till bostäder skulle lägenheterna få en utsikt som slår det allra mesta. Å andra sidan: om silon skulle rivas och platsen lämnas öppen slipper det snickarglada Varmbadhuset konkurrens om uppmärksamheten och Peter Boisens många byggnader på andra sidan spåren kommer bättre till sin rätt. Eller också låter man uppföra luftigt lätta hyreshus i glas på den lediga marken samtidigt som man ser till att det blir gott om plats för parker. Förebilder finns i flera städer längs västkusten.
IVO HOLMQVIST
