KVARGLÖMSKAN. Stina Olow bor i det lilla huset, där granskogen börjar, hon tycker måttligt om granar, bäst tycker hon om luktärter och pioner. Hon bor i ett litet hus med en liten trädgård. Allt är litet, även Stina Olow själv.
När vi rör oss bort från huset, berättar hon gärna om sina resor, främst i Italien, i Kalabrien, hon kan berätta så, att man befinner sig där på platsen, insekterna kan flyga runt huvudet, kackerlackorna kan krafsa på diskbänken, överallt finns det dofter, träden skimrar, det darrar i luften. Vi slår oss ner på ett kullfallet träd, då sluter sig hennes ansikte, hon gräver i kvarglömskan. Kring Stinas mors sista dagar på avdelning 8, hon söker orden och ljuden, hon tar sats gång på gång, återkommer, försvinner igen, fläktens surrande, väggklockans envishet, de klösta kinderna, blodfläckarna på lakanet och markeringarna för strålningskanonen, så allt det vita. Vissa dagar är hon närvarande, andra dagar är hon borta, som gräsen, som böjer sig och reser sig igen.
Jag känner igen platsen, någon har berättat det för mig, en gång tidigare. Stina Olow och jag andas tillsammans. Stinas mor fick plötsligt slippa allt, befrias, få vila. Av ont kommer gott – dal male il bene. På vägen tillbaka lubbar en grävling över vägen, rinner ner i dikeskanten. I backen mot Konsum, fladdrar en flock gråsiskor med sina blodfläckar. Solen rullar över åskammen, Stina Olow vilar i släpljuset.
Bo Bjelvehammar
