FILM. Så har då skådespelaren och regissören, med mera Anders Lönnbro gått ur tiden. För mig är han dock förknippad med endast en sak, hans rollprestation (som renderade honom en guldbagge) i den gamla kalkonklassikerfilmen “Lyftet” från 1978. Man skulle också kunna kalla den för plakatfilm eller, lite snällare en debattfilm. Det är stundtals befriande när det målas med tydliga breda penseldrag och man slipper den irriterande recensionsklyschan “komplex”.
Lönnbro red på rollen länge och var bland annat typisk go’ jobbargubbe med Volvo 242 med dragkrok i reklamfilm för vitvaror. En rollfigur som blir “friställd av sin egen dotter” när det visar sig att hemleverans ingår i köpet av vitvaran. Med åren tenderar man att bli mindre ironisk och avvisande cool och vågar stå för att man gillar djupt emotionella saker och därför ser jag numera filmen ”Lyftet” som ett inlägg i debatten om vad vänstern och välfärdssamhället borde vara.
Dialogen i filmen om “reaktionens främsta skötebarn” skulle kunna vara ämne för ett universitetsseminarium och ja, den går också att koppla till “Weiron i ottan“. Det är alltför tidstypiskt att Killinggängets helt avsiktslösa och ytliga humorprogram NileCity 105,6 uppvisade en parodi på en äkta Göteborgssocialist. Men visst finns det humor i att på under en halv minut kunnat fånga den där mer sakta nötande, långharvande “fackföreningsvänstern” med lite gött götlaborgsstuk. Ja, ni märker att Anders Lönnbro bara fastnat i mitt kulturella medvetande på grund av en enda produktion. Att “Lyftet” är från 1978 kanske också talar sitt språk. Det var en tid då den socialdemokratiska dominansen redan hade börjat vittra.
Jesper Nordström
