DÖDSRYCKNINGAR. Så är det idag 35 år sedan Tjernobyl, tidernas värsta kärnkraftsolycka. Det blev snarast synonymt och arketypiskt för härdsmälta och på Youtube lägger jag märke till formuleringen i Rapport: “Sånt klarspråk är inte vanligt i Sovjet”. Det gick inte att hålla masken. Västs geigermätare tickade fram torra fakta. Kanske som en telexremsa som knattrade fram dödsrunan över ett samhällssystem? Var det sista spiken i Sovjets kista? Det är en märklig paradox att diktaturer både föder kadaverdisciplin och initiativlös ansvarslöshet.
Händelsen blev också startskottet för en en hätsk debatt om kärnkraft och vad som glömdes var den oerhörda skillnaden i säkerhetsnivå mellan öst och västs reaktorer. Den som verkligen vill sjunka ner i teknikaliteter kan läsa vidare om positiv voidkoifficient. Att använda Tjernobyl som slagträ i kärnkraftsdebatten är att referera till en rosa cadillac från 1956, med krocksäkerhet som en papperspåse och två liter milen i förbrukning, om man pratar om bilism. Så vi bör kanske både minnas och glömma? Minnas hur det blev ett emblem för ett samhälles kollaps. Glömma det som representativt tekniskt exempel.
För oss svartklädda tonårssynthare på 80-talet utvecklades ett slags postapokalyptisk skräckromantik kring det hela. Hur många demokassetter med low-fi synth med kyrilliska bokstäver och gråa raserade betongbyggnader har man inte sett? Den okänsliga smaklösheten kanske förlåts av ungdomligt oförstånd men det skräckromantiska består. Som vodkan Atomik, gjord just i regionen, med en känsla för balansgång; vinsten går till uppbyggnad av samhället runt omkring.
Jesper Nordström
