JUBILEUM. Med Marcel Prousts frånfälle i november 1922 dog Europa. Eller mindre drastiskt i alla fall den stora litteraturen om det gamla Europa. Den långa episka berättelsen där inget var för litet för uppmärksamhet var på fallrepet liksom den samhällsklass som gav syre åt den. Romanen i mellankrigstiden började förhålla sig till filmen på samma vis som det figurativa måleriet till fotografiet, antagonistiskt och sökande sin egen raison d’être. Den slängde ut berättelsen till förmån för formexperimentet.
Vi talar om en inbilskt navelskådande och allt mer obsolet samhällsklass. Proust skildrade i På spaning efter den tid som flytt denna klass distanserat, men också kalejdoskopiskt. Först i sista bandet verkar han ta verklig ställning. Första världskriget kräver proviant av de parisiska bagerierna och överklassen klagar mest på att de gamla fina bakverken av den och den sorten är otillgängliga. Tanken om adelns “noblesse oblige”, att den bär upp något värt att bevara? Det punkteras i romansvitens avslutande band.Om den nu inte snarare lidit av pyspunka efter 4 000 sidor.
Första världskriget rev ner vår kontinent från sockeln. 1800-talets Europa föll på eget grepp. Detta sekels gasbelysning och tunnelbana blev nästa sekels senapsgas och stridsvagnar. Vår kontinent föll på eget grepp. Proust tecknar detta fall i solglittrande ultrarapid. Med Proust avslutades den stora kollektiva berättelsen. Din och min berättelse trädde in på arenan.
Jesper Nordström
