RETROKULTUR. Torsdag & dax för ärtor & punsch. Och kanske ett bräddfullt dricksglas vodka? I dag tar Jesper Norström en titt i sin samling med vinyl från Sovjetunionen och Ryssland.
När det gäller sovjetiska LP-skivor kan man nästan se dem som ett tecken på var nationen befann sig politiskt och ekonomiskt. Vad som gick att ge ut. Hur man såg på sig själv, all sortering styrdes av Kreml.
Några nedslag i mina backar följer här. Se på omslaget till Stravinskijs våroffer. Här har sovjetiska statsorkestern framhävt det folkloristiska och nationella och designern av omslaget drämt till rejält med färger.
Vad Stravinskij själv tyckte om detta brydde man sig föga om. Exilryssar fick finna sig i att få sina verk kapade och presenterade som nationalklenoder. Bakom järnridån var det inte direkt tal om upphovsrätt eller royalties.
Hoppar vi sedan fram till 80-talet lyser krisen igenom.
Tjaikovskij har paketerats i ett feltryckt Wagnerkonvolut som vänts ut och in och så genomgått en ny tryckning. Pappret är syrahaltigt, tunt och sladdrigt så det nästan trillar sönder.
Men detta decennium bjöd också på en öppnare attityd till väst.
Ta till exempel utgåvan av Gershwins svala orkestrala jazz. Den sågs vid den här tidpunkten som ofarlig och därmed opolitisk musik. Vi vet alla vad som hände 1989 och den ryska skivmarknaden på 90-talet blev en vetenskap i sig, det piratkopierades västmusik hejdlöst och det har blivit en samlarmarknad i sig.
Mest därför – som en udda kuriositet – köpte jag en Bob Marley-skiva utgiven av ett kloster i St Petersburg.
Reggae är definitivt inte min tekopp men för en billig peng i rysk, lite corny pressning så var det bara att slå till.
jesper.nordstrom@opulens.se
