RETROKULTUR. Jesper Nordström känner att det är vår i luften och plockar fram en maxisingel i 80-tals-genren “Italo space disco” med Koto.
Så är det äntligen vår igen. Man vill göra allt samtidigt. Nytt liv, ny frisyr, ny kost, godare viner och fler räksmörgåsar och mer glamour. Fast man fastnar väl lätt i något slags kvillrande melankoli och ett inte alltför trängande behov att putsa fönster. Fast vill man ändå kittla reptilhjärnan och känna att det går majonnäs och paraplydrinkar rakt in i cerebrum är det bara att lägga på Kotos maxisingel “Visitors“. Om det liksom luftgitarr kommer anordnas luftsynt hoppas jag denna låt blir den officiella VM-låten.
Mer än en gång har jag stått på dansgolvet på 80-tals-retrofester och haft snötvättade jeans och laxrosa spencerkavaj och trott att jag är bandet och följt melodislingan med fingrarna i luften till denna låt som är lika 1980-tal som en vit Ferrari Testarossa och kokain.
Tillhörande genren “Italo space disco” är Koto min främsta guilty pleasure.
Det finns kännare av genren som sen delar in det i Milanoskolan eller stilen från Rom men låt oss tala klarspråk, det här är inte en musik som skall in på universitetet och analyseras.
Fast jag läser ändå lite on gruppen och förvånas över att de fanns in på 2000-talet. För mig är de så mycket 80-tal att jag trodde de automatiskt löstes upp i atomer en minut i midnatt 1989.
Skickliga exploatörer av den episka rymdiga synt som Vangelis och Jean-Michel Jarre excellerade i på 70-talet passar de väl in i yuppiens era.
jesper.nordstrom@opulens.se
