VINYL. Den här torsdagen berättar Jesper Nordström om sin relation till klassisk musik och hur det hela började.
När det gäller den klassiska musiken så kom den in i mitt liv som jag tyvärr tror den gör i mångas liv. Det vill säga som något att fly stressen och vardagen med. “En Mozart, ett glas rött och ett skumbad tack!” Det analytiska lyssnandet med spetsade öron och känsla för historisk kontext, nyanser, kunskap kom långt senare.
Jag kom dock in i den från ett håll där jag verkligen bottnade; den instrumentala elektroniska musiken från 1970-talet med namn som Klaus Schultze, Vangelis, Neuronium. Så det örat tog jag med och det synes mig att det under 1800-talet skedde en långsam rockad inom orkestreringarna, stråkarna som förr bar melodi blev rytmskapande, och slagverk blev klangfärg och melodi.
I Carl Nielsens femte symfoni når detta sin verkliga höjdpunkt. Nielsen som kanske mest är känd för sitt idylliska stycke “Dimman lättar” med sin känsla av gröna akvareller och friskt regn dundrar här på med sin mäktigaste symfoni. Stråkarna hugger fram rytmen, och i likhet med Stravinskijs våroffer håller de sig ändå till melodier. I mina öron blev det för atonalt och teoretiskt efter mellankrigstiden. Hit men inte längre.
På skivan “Von Bach bis Cage” bubblar slagverken på lugnt i rätt traditionella melodier, och det är väl… intressant. Det är väldigt brunt, väldigt gråhårigt, mycket manchesterkavaj, tyskt och 70-tal. Den skivan köpte jag utifrån den attityd som Killinggänget hade när de gjorde “Absolut Kroumata“.
Det är så fnissframkallande parodiskt högkulturellt i sin utstrålning att det kan vara värt att utforska. Som här till exempel i ett Youtubeklipp med Siegfried Finks “Ritmo“.
jesper.nordstrom@opulens.se
