Veckans vax: Syntpionjärerna Kraftwerk

VINYL. Det är dax för veckans vax igen! Denna fredag skriver Jesper Nordström om syntpionjärerna Kraftwerk, den nyligen avlidne bandmedlemmen Florian Schneider och vad som gjorde den här tyska gruppen unik.

Så hände då det som vi inom Kraftwerk-kulten inte trodde skulle hända: att Florian Schneider dog. Med sin legendariska medieskygghet är det signifikativt att han som medlem i denna grupp höll sin cancer hemlig och att Wikipedia inte visste vilken dag de skulle ange som dödsdag. 30 April blev det slutligen.

Jag ska undvika att säga något mer generellt om gruppen, eftersom risken då är att jag går upp i ett slags exalterat tungomålstalande med något glasartat i blicken.

Dessutom är varenda liten vrå genomlyst kring dem, även om det är uppseendeväckande lite att bara tre böcker värda att läsa har skrivits om dessa musikaliska nyskapare.

Som minne över Florian Schneider passar det bäst att med vita vantar ta fram den tyska originalutgåvan av Ralf & Florian, där kärnmedlemmarna framstår exakt så som de var: oskiljaktiga bästisar som trivdes ihop och verkligen såg ut att ha kul under sina tidiga ljud- och musikexperiment

Florian bär kostym och slips och var den förste att ta ett steg mot den strama ingenjörsimage gemene man identifierar dem med. Det är ganska svårt att tänka sig Kraftwerkmedlemmar med långt stripigt hår, skrynkliga Hawaiiskjortor och elgitarrer, men så var framtoningen 1969-1973…

På Ralf & Florian tar de sitt första steg framåt mot det minimalistiskt elektroniska och lämnar såväl freeformrocken som den dåtida innedrogen lsd bakom sig. Istället går de in för en disciplinerad ljudbild, men samtidigt tar de också ett steg tillbaka i musiktraditionen.

Det blir alltmer tydligt vilken gedigen musikutbildning de skaffat sig, tvärt emot gängse fördomar om att de mest var grabbnördiga ljudfreaks. Musikaliskt uppvisar de ett större arv från Schubert än samtidens instrumentala art rock. De var de facto bland de första att efter andra världskriget våga visa upp något genuint tyskt igen.

Vill man vara djärv i sina kulturhistoriska jämförelser går det som Kraftwerk att jämföra med hur Josephine Baker dansar i sin bananklänning under parollen negritude. De tar helt enkelt, och därtill på ett sofistikerat sätt, ett grepp som exploaterar publikens fördomar. Tyskar ska ju enligt fördomen vara vattenkammade och stela och akademiska. Kraftwerk håller upp en spegelbild av denna fördom.

I den här utgåvan av Ralf & Florian följer det även med en självironisk plansch gjord av Emil Schult, den halvt inofficielle medlemmen som stod för mycket av det visuella och skrev en och annan text.

Schult är numera verksam som gallerist, grafisk formgivare och inspiratör på kulturskolor i Düsseldorf. Egentligen borde han ses som en fullvärdig medlem, kan jag tycka, då det visuella är lika viktigt som musiken i detta tyska unika Gesamtkunstwerk.

Slutligen bör det nämnas att Kraftwerk var närmast unika i det avseendet att dessa vita musiker kom att influera den afrikanamerikanska musikscenen. Det brukar ju oftast gå i den andra riktningen.

Tonerna från Ruhrområdets miljöförstörda landskap landade väldigt lätt och rätt i Bronx och Detroits graffittidränkta slumkvarter med en illegal klubbvärld.  Hiphoppionjären Afrika Bambaataa sa i en intervju att han var djupt fascinerad av “these funky white dudes from Germany”.