DANSBANDSMUSIK. Jesper Nordström inleder Opulenshösten med att plocka fram en gammal dansbandsskiva med Sten Carlsson & Salta Mandlar. Vi får också en kort introduktion till fenomenet “svenska dansband”.
Svenska dansband är en världsunik företeelse, inte tu tal om annat. I Facebookgruppen “Ugly Record Covers” är det en egen storögt “älskad” kategori och att det var så spektakulära gräsliga kläder var en skatteteknisk finess; om man kunde bevisa att kläderna bara var för scenbruk och inte bars till vardags så var det möjligt att göra avdrag för arbetskläder. Så vad göra? Skaffa sig så spektakulära fula kläder att ingen vettig människa skulle gå på stan med sådana plagg eller använda dessa någon annanstans än på scen.
Därav följde att det mest framgångsrika dansbandet “Vikingarna” var först med imageändringen från ”fåniga” scenkläder till seriösa sobra smokingar som bekostades utan trix med deklarationen. “Vi kan betala ur egen ficka” var budskapet.
Men hela dansbandgenren får en också att undra om vad det egentligen gick ut på att spela i ett sådant band? Ville man uttrycka något djupare eller var det mest en kul grej att åka runt och lira och vara framgångsrik med det? Inte för att det alltid måste finnas en motsättning däremellan.
När folkparkernas guldålder var på fallrepet och fick konkurrens av discomusiken gällde det att vinna eller försvinna och dansant musik med hjärta och smärta kunde finna en väg framåt medan många beat-band – Beatleskopior i långa rader – la ner verksamheten.
Mitt i allt detta tumult och denna ovan beskrivna övergångstid är Sten Carlsson och Salta Mandlar lite av en främmande fågel i de flesta läger, en gränsgångare kanske till och med. För det första: ingen enhetlig klädsel. För det andra: en viss självironisk humorattityd inom en genre vars utövare märkligt nog verkat missa att dansbandsmusiken ofta var en driftkucku. Lägg därtill den rätt charmiga amatörismen runt det hela. Hustrun till en av bandmedlemmarna utgör hela pr-avdelningen och till hennes vanliga hyreslägenhetsadress kunde man skicka pengar i kuvert i utbyte mot planscher och klistermärken. Därigenom erbjöds fansen att bli en “äkta salt mandel”.
Jag hoppar gärna över att säga något om det rent musikaliska men noterar att det här var det första lp-albumet med ett svenskt dansband där en minimoog letat sig in som instrument. Ett djärvt drag i en annars rätt förutsägbar och konservativ genre.
Lyssna här på låten ”Min lediga dag” från albumet ”Vår lediga dag” från 1976.
jesper.nordstrom@opulens.se
