VINYL. Jesper Nordström dammar av en platta med en folkkär artist som i år skulle ha fyllt 100 om han ännu varit i livet. Men särskilt förtjust i denna artist eller skiva är dock inte vår Opulensmedarbetare.
Povel Ramel skulle ha fyllt hundra i år och det kommer såklart firas runt i varenda buske och amatörsällskap. Allvarligt talat är jag rätt skeptisk till att framlidna kulturpersonligheter skall firas bara för de råkat födas för 100 eller 200 eller 300 år sedan.
Men låt gå, det ger mig incitament att ta fram den enda skiva jag har med honom, en EP under pseudonymen Bunny Blom som han likt en postmodern Fernando Pessoa gick in i när han ville grotta ner sig i mellankrigstidens hurtiga schlagers. Ni vet sådana som bara måste spelas på stenkaka och med ett glas punsch till. EP-skivorna med Bunny Blom spelades in 1957-1958. Han ackompanjerades av Zigge Zackarin och hans Zockerpullor (i själva verket Sigurd Ågren med orkester). Det glada fjuttitalet, EP utkom 1957, följd av Det glada fjuttitalet II och Kvinnorna Kring Bunny året därpå.
Det glada fjuttitalet, var också titeln på en samlings-LP som gavs ut 1973 och 1994 utkom Hela Mej, en samlings-cd med EP-skivorna och extramaterial.
Det finns de som hävdat att den tidens ljudteknik styrde det musikaliska under mellankrigstiden. “Sjung snabbt och kvillrande och med mycket diskant som bryter igenom knastret!”
Nej jag tycker inte Povel Ramels musikaliska pastischer är bra, det kan jag inte med bästa vilja säga. Hör här hur det låter!
Skivan hamnade i min ägo genom ett “ta allt eller inget”-köp på loppis tillsammans med mycket intressantare HasseåTage-album.
Men den är väldigt signifiktiv för hur jag ser på Povel som artist. Han framstår som ett slags buljongkokare. Han tar ett fenomen och reducerar det så att det blir absurt. Framför allt tycker jag att den här hurtfriskheten egentligen inte är så rolig. Lite som när Povel överdrev ett jazzbands coolhet och det därför inte alls blev coolt, bara stelt.