KLASSISKT. Den här veckan plockar Jesper Nordström fram ett klassiskt album med musik av Haydn och reflekterar över själva musiklyssnandet. Hur var det på Haydns tid och hur är det nu?
På konvolutet ser vi minsann att det är “Living Stereo”. Den mikroskopiska texten upplyser också om att skivan “…consists of the revolutionary new antistatic ingredient 317x, which helps keep the surface dust free and prevents surface noise”. Mitt exemplar har därtill en innerpåse med en lång text vigd åt nålteknik, hur tonarmen kalibreras… Det här är eran då det börjades lyssna allvarligt hemma i vardagsrummet. Ja tyvärr ett närmast felfinnande lyssnande inriktat mer på teknik än musik.
1960 är skivan utgiven och kanske nån Old-Spice-faderlig familjeförsörjare i ”higginskofta” la på den under lite mansplainande allvarligt prat och sa att “nu ska vi minsann lyssna”.
Jag undrar om det inte är mer ölmagade ungkarlar i skrynklig Ramones t-shirt som har denna attityd till musikkonsumtion numera.
Fast när det gäller klassisk musik – Haydn på denna skiva – är jag övertygad om att det uppmärksamma allvarliga lyssnandet är ett falsarium. Då som nu. Det är lätt att klassisk musik – denna närmast arketypiska finkultur – förknippas med intellekt, kunskap och konnässörattityd.
Men allvarligt tror jag det ofta är tvärtom.
Någon kommunalanställd kommer hem från en vecka med lite väl många traggliga möten, lysrörsflimmer och svagt kaffe i kantstötta koppar och sjunker bort i bubbelbad, rödvin och Mozart.
Att koppla bort snarare än koppla upp eller vara vässad i hörseln. Haydn var trött på denna attityd till musik. Hans publik bestod till stor del av aristokratiska goddagspiltar som ätit en tolvrätters-meny och sköljt ner den med minst en liter rödvin. Att efter det gå på konsert är ju lika dödsdömt som hålla sig vaken till “Café Norrköping“.
Så lät han då crescendot väcka dönickarna i vit peruk med vad som senare kommit kallats “överraskningssymfonin“.
Även utöver detta uppenbara exempel på att man inte skall sitta och sova till musik har jag ganska lekmannamässigt uppfattningen att Haydns musik kräver mer fokus och ger fler överraskningar än wienklassicismen i allmänhet.
Han fordrar ett slags mellanposition i lyssnarattityd, en “passiv aktivitet”.
Tillåt mig en pretentiös parallell: det är samma svårbemästrade balans som krävs för läsa Marcel Proust, att flyta med men ändå ha uppmärksamhet på detaljerna.
Så här passar det verkligen att konvolutet upplyser om hur fokuserad lyssning som tekniken möjliggör.
jesper.nordstrom@opulens.se
