SPRÅK. Den här gången plockar Jesper Nordström fram en vinylplatta med finska tolkningar av internationella hitlåtar. Det handlar med andra ord om språk och känsla.
Det finns några få verkligt lyckliga stunder när språkets klanger och former är kongeniala med dess innehåll.
Runt påsk förra året läste jag en parallelltextutgåva av den belgiske och nederländskspråkige poeten Hugo Claus som skildrar just den torrhet, dager som råder i våren. Ljudet av torra löv och kvistar som brister på skogsstigen. Och så det nederländska språket som i sig låter som ett enda stort knastrande, prasslande, grenar som bryts…
En aspekt av litteratur som kanske främst märks om man inte förstår språket utan ljudet blir det enda.
Så hoppar vi till melodikrysset, detta radioprogram som väl bara seniorer och ironiker som jag lyssnar på och som då och då tar och spelar en finsk variant av en internationell hit.
Ofta krockar språket med ens förkunskap eller grundkänsla om hur originalversionen är. För låt oss vara allvarliga, Bill Haleys “Rock around the clock” ska inte sjungas på finska, färdigdiskuterat, punkt slut.
Men precis som med Hugo Claus så kommer det då ett tillfälle där grundkänslan i materialet så väl passar med det aktuella språket.
Som när Lasse Mårtenson tar sig an Lou Reeds släpiga “Take a walk on the wild side“, här på samlings-lp:n “Huipulla 5” (i svensk översättning: ”På toppen, volym 5”) där även David Bowies låtar fungerar i sin nya språkdräkt. Det är väl, för övrigt, något med Bowies fylliga röst som så väl låter sig överföras till vårt grannlands mörka mustighet.
Fast när Lasse Mårtenson sjunger något i stil med “disco sisko päse” brister ändå fasaden på mig och jag garvar till lite distanserat ironiskt i alla fall.
Till syvende och sist är det nog ändå främst det här landets tangotradition jag gillar eftersom språket mer genuint gifter sig med musiken och det inte uppstår något skavande glapp.
jesper.nordstrom@opulens.se
