VINYL. Jesper Nordström berättar om ett album som gavs ut av Sveriges Radio. Den spräckliga vinylsivan kan ses som ett typiskt exempel på svensk 60-tals-avantgardism.
Ljudkonsten och den elektroniska musiken började på 50-talet göra sig gällande på bred front. Nåja, bred och bred, men produktionsformerna och själva infrastrukturen kring det hela byggdes upp med studioteknik och ett allmänt gillande från de inflytelserika personer som höll i pengarna. Kort sagt: detta var det nya ”smala” som kom på bred front och gav stipendier.
Detta sagt inte för att förringa den tidens ljudkonstnärer. Med tiden kom ju Beatles med sina trevande första konceptalbum i art rock-genren där vad som helst på rullband kunde utgöra material för musik.
Här har vi då Pistolteaterns första artefakt i form av en vit marmorerad vinylskiva. Nej det är inte bara Depeche Mode som – långt senare, för övrigt – ägnat sig åt detta för att förmå fansen att köpa ännu en tolvtummare. ”En pistolskiva” är försedd med texten ”Radioteatern presenterar” och består av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”. På omslaget står det också: ”Tre från Pistolteatern: P Lind, Staffan Olzon, Evan Storm.” Den vit-blå-svart-spräckliga 10”-vinylen utgavs 1966 av Sveriges Radio.
Låter Pistolteatern bra då? Frågan är fel ställd. Det här är bland det mest typiska i form av 60-tals-folkhemsavantgarde som jag har hört. Torrt och absurt som en Lasse O´Månsson-sketch (Lasse O’Månsson introducerade sjuk humor i Sverige och var en av de första stora humoristerna i radio och tv. Reds. anm.). Inspelningen är märkt av sin tid och väldigt teatralisk. Det här var tiden då en skådespelare verkligen pratade som en skååådespeeelare, och jag kan föreställa mig och visualisera hur den övre kulturella medelklassen satt och avnjöt detta bredvid sin fina skivspelare med lågt nåltryck.
Ni märker den lite syrliga ironin, va? Frågan är väl om kundkretsen för sådan här konstnärlig vinyl inte är den samma nu som då. En välavlönad 48-årig man vars stereo kostar lika mycket som vad du eller jag betalar för en bil. Den sortens man som propsar på att Bob Dylan ska höras på 180-grams vinyl och som nyss har bråkat med sin fru om att han köpte stereotillbehör för lika mycket pengar som en weekend i Paris kostar.
Behöver Pistolteatern och Staffan Olzon en presentation egentligen? Nej, men det kan väl nämnas att han tog en helt annan väg i sitt skapande efter det här experimentet. Centralt i sammanhanget är att han var elektronikkonstruktör och ljudtekniker på SR och nästan kan kallas vår egen Karlheinz Stockhausen i sitt pionjärarbete med nya ljud, överskridande former.
För mig personligen är detta en påminnelse om hur sällan man faktiskt hör radioteater eller hörspel nuförtiden, denna krävande gamla fina kulturform. Nu är det ju september och då känns det som läge för att citera Galenskaparnas Claes Eriksson ”Nu är hösten här, en härlig tid när man kan sitta inomhus med en kopp god buljong och höra nån fin gammal radiopjäs och andas luft som inte varit vädrad på 14 dar.”
jesper.nordstrom@opulens.se
