,
RETROKULTUR. Torsdag & dax för ärtor & punsch. Och kanske en nationalromantisk sup? Med utgångspunkt i förra veckans friande dom där Svenska Akademien förlorade striden om äldre svenska diktverk mot Nordiska motståndsrörelsen och Nordfront, skriver Jesper Nordström om landsbygdsromantik och politik.
När Sverigedemokraterna ville associera sig med Astrid Lindgren och Bullerby-romantiken visade det på något mycket typiskt: att det småskaliga, hjärtliga och romantiskt lite sentimentala kan approprieras av såväl högern som vänstern. Både Nazityskland och Sovjetunionen hade sin beskärda del av landsbygdsromantik och frodigt bondeideal.
När det gäller denna ideologiska tvetydighet passar Gösta “Snoddas” Nordgrens “Barndomshemmet” utmärkt som exempel. Mitt i folkhemmets svala rationalisering och effektivisering kom han med visor om mors mat och rader som dessa ur låten “Skogsflanören”: “Jag vill ej bli fabrikör, fast det är nog en favör. Kan ej heller bli frisör, nej jag är en skogsflanör. “
Nå, djupare satt nu inte landsbygdsromantiken att han efter sina royalties sjöng hela vägen till banken och byggde upp en rätt imponerande samling Porsche 356 i olika årsmodeller.
Just “Barndomshemmet” har gjort en rejäl resa genom olika epoker. Med en början 1897 med “On the banks of Wabash” som blev mottagen av “folket” som både samlande kraft- och antikrigssång.
“Oh, the moonlight’s fair tonight along the Wabash
From the fields there comes the breath of new mown hay
Through the sycamore the candle lights are gleaming
On the banks of the Wabash, far away”
Men både bäst och mest historiskt intressant tycker jag den är i danske Bror Kalles Kapells variant “Skamlingsbanken” där han både ger en känga åt Tyskland efter ockupationsåren och samtidigt genom att kalla visan Skamlingsbanken ger den en nationell touch, då Skamlingbanken varit monumentet över konflikten med Tyskland om Schleswig-Holstein.
Wikipedia förtäljer att: “Skamlingsbanken är en 113 meter hög ändmorän, söder om Koldingfjorden, 7 kilometer från Kolding, i den del av Slesvig, som vid provinsens avträdande införlivades med den danska delen av Jylland. På Skamlingsbanken hölls 1843–1847 varje år vid sommartiden och fortfarande ett par gånger senare en stor folkfest, där de danska nordslesvigarna samlades tillika med landsmän från kungariket (inalles 7–10 tusen) för att stärka sina nationella förhoppningar och sina minnen. År 1863 restes där en 15 meter hög granitpelare med namn på arton slesvigska patrioter; den sprängdes i mars 1864 av preussarna, men restes åter 1866. År 1884 restes där av danska och svenska folkhögskolemän en minnessten över N.F.S. Grundtvig, och senare har liknande minnesmärken uppförts över Laurids Skau, Theodor August Jes Regenburg och Mouritz Mørk Hansen. År 1902 uppsattes en talarstol av granit, och flera folkmöten har senare ägt rum.”
Den här höjden med sin obelisk har således blivit en samlingspunkt för politiska manifestationer av olika art, från rumsrena tal av Anders Fogh Rasmussen till oroligheter från vit makt-rörelsen. Skamlingsbanken blev en tid nynazismens svar på new age-flummarnas Stonehenge.
Vad det hela mynnar ut i tycks mig vara en insikt om att inte det mest idylliskt varma och sockersöta är det som man bör vara mest betänksam kring, även om nu Bror Kalles variant träffar rakt i hjärtat och hjärncentrat med kapacitet för att uppskatta söta rävungar och glassbägare med tomtebloss.
jesper.nordstrom@opulens.se
