ELEKTRONISK MUSIK. Måste man ha svart polotröja och en examen i musikteori för att ta till sig Karlheinz Stockhausens elektroniska musik? Jesper Nordström besvarar frågan här.
Jag erkänner att jag nog skrivit minst en artikel för mycket här i Opulens om tyskt 50-tal.
Ofta utifrån vinkeln att det var en lite överslätande förljugen tid när det skapades åtskillig banal och överromantiskt idealiserad musik. Men vem kan döma om detta? Såklart ville man komma tillbaka till något slags normalitet och klamra sig fast vid ett hopp om en framtid.
Fast bland det mest tunga och finkulturellt pretentiösa som tänkas kan finns det likväl tyska exempel även från denna tid. Den high brow-musiken kan faktiskt också kopplas till kriget. När det gäller dagens exempel på detta talar vi om Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge från 1956, här på vit tiotumsvinyl.
Kopplingen till kriget bestod i att segermakterna ville decentralisera etermedia i Tyskland så att en stor propagandacentral inte kunde växa fram igen för att piska upp revanschstämningar och detta ledde till små ofta experimentella radiostationer som hade utrustningen för denna nya ur-elektroniska musik. Ja, elektronisk och elektronisk, det rörde sig lika ofta om processade akustiska ljud och med radiostationernas rullband, filter och den tidens högteknologi blev det ett mecka för de som var intresserade av ljudexperiment. Så byggdes en helt ny avantgardistisk skola upp, Darmstadtskolan och det är väl så långt man kan komma när det gäller att sträcka på musikbegreppet.
Fast måste man ha svart polotröja och en examen i musikteori för att ta till sig det? Ja och nej. Utan att ens leta upp en källa vågar jag lova att det skrivits fler akademiska texter om detta än Janne Lucas eller Pernilla Wahlgrens 80-tals hits.
Samtidigt är det musik som man inte behöver koncentrera sig för att lyssna på. Om man bara låter musiken komma till en på samma vis som man ligger kvar i sängen en sommarsöndag och gonar sig till fågelsång och nån som rasslar förbi nere på gatan på en cykel så ger det en ganska avslappnad tripp.
Runt millennieskiftet när det var lättare och inte så snävt och reglerat av Skolverket vad en vikarie som jag skulle göra på lektionerna i en mellanstadieskola så öste jag en mängd roliga lektioner ur det här stycket.
De ”coola killarna” som tyckte allt var kasst, trist, tråkigt satt och ömsom skrattade och diggade till det. På bildlektionen fick vi till en rejäl mängd abstrakta bilder när vi alla var trötta på att bara harva om perspektiv och anatomi och skuggningar. Några knattar undrade hur instrumenten såg ut och jag minns ännu kommentaren ”wow det ser ut som nån rysk farlig superdator”.
Det är gott så utifrån ett musikstycke som nästan blivit en driftkucku när det gäller häcklandet av ”svår modernism”.
När verket uppfördes på Polar Music Awards satt kungen och log lite fånigt och anletsdragen liksom veckades på ett svårtydbart sätt. Jag tror det var helt rätt reaktion.
Det här kan till och med vara ganska vild och livfull musik i sommarnatten när ni tagit några rackabajsare och fernissan trillar av, med den fördelen att kulturfernissan är stabilt ohotad. Så testa att lyssna till Stockhausen och Gesang der Jünglinge på midsommarafton!
jesper.nordstrom@opulens.se
