RETRO. Övergången mellan Joy Division och New Order är en utgångspunkt för att fundera kring detta om mognad och att gå vidare, skriver Jesper Nordström.
“Visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye. Visst gör det ont när husgudar faller skrev jag nu. Som rödvinspimplande svartklädd yngling på gymnasiet och några år in på universitetet så var det säkert som amen i kyrkan att man skulle avguda Joy Division och romantisera om Ian Curtis självmord.
Han hann inte ens komma med i “Club 27”, den krets av kulturfolk som just dött i denna ålder. “In a lonely place” är avgjort deras mest pubertalt deppiga låt och den figurerar på både en av deras singlar och hos New Order, som de blev efter Ians bortgång.
När det gäller de här två gruppernas skivomslag så är det en historia om stram anonym formgivning som till slut fick till och med skivhandlarna i London att reagera och protestera mot hur svårt det blev att handha det, och såklart blev provokationen att det blev ännu mer lågmält, till slut ett konvolut i form av en 5.2″ diskett, om nån nu kommer ihåg det lagringsmediet från stenåldern.
Det var någon form av ekorre/nörd/komplettist i mig som ändå köpte båda singlarna, de med katalognummer Fac 23 och Fac 33. Ja, vad ska jag säga? Det är något vissa inte förstår, att liksom köpa mer än en eftersom de hör ihop.
Men om jag nu får dra något slags intellektualiserad efterhandskonstruktion kring detta trots allt så är dessa två alster den tydligaste övergången. De visar hur bandet utvecklades till ett slags universitetsångest i stället, soundet av vuxna män i skjortor, kanske skrynkliga sådana men likväl skjortor. Jag har alltid känt att New Order var bandet som både i sound och attityd förebådade britpopen, tesörplande slynglar som i alla fall övervägde att söka in på universitetet.
Kanske är min syn på dem färgad av att jag var ung vuxen i Lund på 90-talet och klamrar mig fast vid att jag i alla fall varit del i en cool musiktrend en gång i livet. Jag var för ung för att vara syntare på 80-talet.
Eller rakt på sak sagt, det var mamma som bestämde vilka kläder som jag fick ha. Så här har ni någon lam ursäkt för att skivmässigt ha snöat in på den enda musikgenre som var cool när jag var ung vuxen och inte som nu är en person som tycker att musiken är för hög på puben, har begynnande ledvärk och faktiskt följt med mormor på bilbingo vid i alla fall ett tillfälle.
En skivsamling som utvecklat sig över lång tid är inte bara en samling musik; den är som ett fotoalbum över epoker i ens liv och övergången mellan Joy Division och New Order är en utgångspunkt så god som någon för att fundera kring detta om mognad och att gå vidare.
jesper.nordstrom@opulens.se
