Veckans vax: Folkmusik från Azerbajdzjan

VINYL. Denna fredag berättar Jesper Nordström om en LP-skiva från det forna Sovjetunionen.

Runt Norra Grängesbergsgatan i Malmö finns inte mycket av äktsvenskt. Port efter port med arabiska kulturföreningar, somaliska religiösa sällskap, x antal kurslokaler för lika många sorters yoga. Så egentligen blir jag inte förvånad när jag i en dammig secondhandbutik hittar en LP som jag först tror innehåller en slags dixiejazz. På omslaget är det fullt med kyrilliska, och för mig okända, bokstäver.

Det visar sig verkligen vara en rejäl uppförsbacke i motvind att sätta namn på vad det är jag har funnit. Först får jag namnet på artisten som, via lite hjälp från min kusin som är Rysslandskännare, visar sig vara Vagif Mirzeyev, född 1953 and still going strong, med en uppsjö framträdanden tillgängliga på Youtube.

Men sedan blir det stopp. Det enda som kommer upp på Wikipedia är hur många filmer Mirzeyev har varit med i och vilka musikmedaljer han har erhållit. Jag tänker att information om forna Sovjetimperiets kulturhjältar ska tas med en nypa salt.

Det redigeras och överdrivs rätt rejält  i propagandasyfte på dessa sidor, men såvitt jag förstår är det en av de få skivor som spelats in av denna renodlade konsertartist, och detta i samband med 70-års jubileet för Oktoberrevolutionen. Att man då lät en musiker, som förvaltar den azerbajdzjanska folkmusiktraditionen, delta i hyllningarna är ju anmärkningsvärt. Min spontana tanke är att det skulle vara något mera mustigt och typiskt ryskt som önskades av makthavarna.

Däremot är Vagif Mirzeyevs musik inte särskilt mustig eller vidare typiskt rysk. Det är en minst sagt intensiv, för att inte säga gällt nasal, och påfrestande folkmusik som man nog måste vara uppvuxen med för att kunna njuta av skillnader och nyanser.

Att han i Azerbajdzjan mer betraktas som skådespelare än musiker förklaras av att det här finns en tradition av färgsprakande musikaler, liknande bollywoodstilen.

Fastän att skivan visade sig inte vara jazz ställer jag den bredvid Charlie Parker, för flödet och intensiteten i musiken har på sätt och vis likheter.