VINYL. Den här veckan reflekterar Jesper Nordström över skivsamlandet och hur lärorikt det kan vara. Vi får således lära oss något om den polske operasångaren Jan Kiepura.
Det skall erkännas; billiga loppisvinyler använder jag för bejaka min inre Ernst Kirchsteiger.Kombinerat med nån “Glasramen Åke” från Älmhultsföretaget och du har en oändlig variationsrikedom med tavlor. Här fastnade jag för den trähaltiga primitiva trähaltiga papperskvalitén, det blekgula mot det turkosa.
Just det estetiska kringplocket runt lp-skivor har skenat i väg till orimliga nivåer. Nu säljs skraltiga träbackar i dåligt virke för fantasisummor och tanken är att det skall vara “rustikt”.
Jo tack, men jag köper inte gamla uppskrämda “vintage-äppellådor”. För att inte tala om fåneriet att ha ett slags bordstaffli med med texten “Now playing” att ställa konvolutet på.
Kommer vi i framtiden se en genusvetenskaplig avhandling om hur vinylretrovågen fick män att våga köpa heminredning? Nå, lite var jag nu medskyldig till denna tendens för skivan var halvvägs in i ramen innan jag sa till mig själv: “äh jag måste ju lyssna på den i alla fall en gång innan den hamnar på väggen”.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, kanske någon form av schlager à la Burt Bacharach. Stora orkesterarrangemang och snärtiga trumpeter ni vet.
Men vad jag fick var…opera! Tenoren Jan Kiepura hade sin storhetstid under ljudfilmens genombrott och hade verkligen ingen beröringsskräck inför detta nya medium.
Han lät operasången vara del i handlingen och om mina svajiga källor i form av polska wikipedia och autotranslate inte bedrar mig blev den skarpa sången en del i handlingen på samma vis som när Jönssonligan börjar borra i Franz Jäger kassaskåpet först vid orkesterns crescendo.
Polen är en nation som varit ung många gånger. Knappast något annat europeiskt land har haft en lika tumultartad bakgrund med annekteringar och uppstyckningar och tragedier så det blev närmast ett psykologiskt imperativ att vilja hävda landets särart och autonomi. Kanske därför vi här hör Nessum Dorma översatt till egna språket?
Ni som följt ”Veckans vax” har säkert noterat att östeuropeiska vinylalbum varit min faiblesse och det har inte alltid handlat om själva musiken utan lika gärna hela epoken och historien som omgärdar skivorna. Jan Kiepura representerar verkligen en guldåder i det avseendet. Som det här med hans hotellinvestering. Jo, han tjänade bra på sin konst och startade ett hotell som arkitektoniskt är en fin balans mellan funkis och Art Deco.
När det europeiska politiska läget 1937 i Europa gjorde det tvunget att emigrera till USA stod verksamheten kvar och genererade en bra grundplåt för det nya livet.
Så mycket lärde vi oss alltså utifrån en lp från Myrornas billigaste back. Så mycket historiskt intressant damm lär knappast Spotifys sterila algoritmer kunna röra upp.
jesper.nordstrom@opulens.se
