VINYL. Äntligen fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström dammar av en platta med musik från Weimarrepublikens dagar.
När det gäller Weimartidens musikliv har närmast Kurt Weill haft en sådan dominerande roll att inget av det övriga nått oss. Särskilt synd är det att vi nog inte känner till Otto Reutter så väl i Sverige. Här i en DDR-utgåva på statliga Amiga-skivetiketten. Att det är musiken efter 1919 som utgivits av det östtyska skivbolaget kan vara ett medvetet val, eftersom dessa Reuttersånger ofta handlar om pengars flyktighet och att saker är “easy come easy go”.
Reutter blev en rik man genom sitt framgångsrika musikerskap och hade stora aktieportföljer och tillgångar. Men sedan kom första världskriget och han blev väl inte utfattig, men förlorade mycket pengar när inflationen i Tyskland tog fart. Därför tog han åter upp sina kupletter och sin stå-upp-komik. Då blev det också mer bett och mörker i hans texter och det är närmast på Karl Gerhard-nivå, med halsbrytande rim och udden riktad mot de som levde väl och profiterade på de dåliga tiderna. Gulaschbaronerna får sig ett nålstick, och likaså hela den fjolliga konst-, eller ska vi säga vernissagevärlden.
Temat i många sånger är som i Hasse Ekmans “En herre i frack” där det satts sprätt på pengarna och det gäller att ta det stoiskt och leva på minnen. Vad som är Otto Reutters verkliga signum är, enligt min åsikt, hans röst, som är ljus men ändå lite raspig av allt för många rökta cigaretter. Du kan lyssna till den här.
Som en naiv och storögd Gossen Ruda gick han genom livet och punkterade andras illusioner. Mer än en gång gav han ett nålstick åt den högerkonservativa borgerligheten.
jesper.nordstrom@opulens.se
