VINYL. Jesper Nordström inventerar vinylsamlingen och plockar fram en verklig raritet från Etiopien.
Det finns epoker och företeelser i musikhistorien som man kan spinna hela nationers politiska historia kring. Som bebopens födelse på femtioandra gatan på Manhattan.
Ta till exempel etiopiska Amha Records, ett skivbolag som var aktivt mellan 1969 och 1975, med endast tolv lp-album i katalogen. Det grundades av Amha Eshete och hade en egen skivbutik i ett gathörn i Addis Abeba, där högtalare ställdes ut om aftonen och festerna pågick till dess att polisen löste upp det för att det störde trafiken.
Där uppstod ett den afrikanska kontinentens eget swinging sixties. Så kan man undra varför det blommade upp just i Etiopien? Kanske för att landet inte lidit under kolonialismen. Etiopien är det enda landet i Afrika, förutom Liberia, som aldrig varit under kolonialt styre. Från 1936 till 1941 var landet visserligen ockuperat av Italien, men etiopierna lyckades med stöd av Storbritannien driva bort den italienska ockupationsmakten.
Den västerländska populärkulturen hade inte någon sur bismak av övergrepp och våld utan togs för vad den var. Så spelades musik, som nu anses vara crème de la crème av soul och funk, in på limiterade utgåvor och detta med uppmuntring och samförstånd av kejsaren Haile Selassie. Som till exempel Seifu Yohanes – Mela Mela.
Det fanns en stolthet och kaxighet och ett slags variant av negritude. Etiopien var både ett land som stod på egna ben och var med i svängen och ”fick leka med de stora grabbarna”.
Det tyska skivbolaget Philips var först med att teckna kontrakt med soul och jazzstjärnor i Etiopien.
Sedan tog festen slut abrupt. Den marxistiska militärjuntan störtade kejsaren 1975, stängde allt som luktade ”västerländsk dekadens” och Amha Eshete flydde till USA, där han i Washington startade restaurang och klubb med andra exilmusiker och även gav ut samlingskassetter med hemgjorda omslag.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Ni har nog förstått mellan raderna att de här etiopiska vinylplattorna är något man ytterst sällan hittar i femkronorsbacken på en idrottsförenings loppis. De byter oftast ägare för ibland femsiffriga belopp och även ospelbart repiga exemplar betingar summor som kan ge en hjärtstillestånd.
Men så har man då tur ibland. Nånstans mellan Flamingokvintetten och Pelle Karlsson på Emmaus Björkå står ett väldigt fint exemplar av gospelfamiljen Arayas enda album på det etiopiska skivbolaget. Så jag lägger på en nolla på priset under flaggen att ”ni gör ju så mycket för världen och så…”
The Araya Family Singers utgjorde det mer traditionella inslaget i Amha Records stall. Det gjorde de med sin rätt sköra och lite rörande gospel med rötter i den kristna missionen från tidigt 1900-tal. Här är det inte någon cool streetwise funk utan snarare bjuds på samma känsla som utmärker den kristna musik där stora familjer kommer ihop i en slags härlig gemenskap. Men jag väljer alla gånger det här i stället för den penibla musiken som strömmar ur gängse radioprogram med ”andliga sånger”. Det hela verkar vara mer på riktigt här.
Det mesta finns ju numera på Spotify och Youtube i digitaliserad form. Men jag måste erkänna det känns väldigt skönt att äga en skivraritet som verkligen aldrig sett internets ljus, så ni får hålla tillgodo med en liten snutt inspelad av undertecknad.
För övrigt skall jag i veckan föra över lp:ns innehåll till digitalt format så det känns lugnare att njuta av detta intressanta musikfenomen. Sedan kommer albumet att få stå kvar inplastat på skivhyllan som ett slags lp-skivornas framtida Fabergéägg.
jesper.nordstrom@opulens.se
