VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Trots rådande restriktioner styr vi kosan mot Italien. Jesper Nordström har letat fram en lp från landet ifråga och undrar om det egentligen är musik han hör… Du kan testa själv!
På en regnig loppis i djupaste Småland utspelade sig följande: jag bläddrade lite förstrött bland skivor med dansband, kristen pop och Janne Lucas och så plötsligt dök ett album på kanske Europas mest eftersökta etikett upp; franska BYG records. De var inriktade på att ge ut freeformjazz och har gett ut bland annat Don Cherry.
Men omslaget jag vred och vände på gav mer intryck av att vara nån slags industriell hippie-synt. Om nu den genren finns. Så vred och vände jag på det med nån slags fingertoppskänsla för att sådant här hittar man inte på en fotbollsplan bland korvgrillning och furumöbler.
Så ett snabbt besked från försäljaren: “Asså, det är ingen här som begriper detta så du ska få det för halva priset.”
Så jag betalade min överkomliga femtiolapp för vad som visade sig vara det mest dyra och arty-farty som kommit in i min skivsamling och allvarligt talat också det mest olyssningsbart experimentella.
Det visst jag inte då. Vad jag fått tag i var nämligen en originalutgåva av italienska Musica Elettronica Vivas andra album, The Sound Pool.
Ja, det ska klassas som musik, men när jag spelade albumet för första gången visste jag inte om det var knaster på grund av en dålig vinylpressning eller om det skulle låta så här
Sen kommer det lite brus från en kortvågsradio och primalskrik om att vi alla lever i förfallets tidevarv och gruppmedlemmarna verkar ha tagit betydligt tyngre droger än hasch av de mörka bilderna att döma.
Det här spektaklet grundades 1966 och om ni tänker att italiensk kultur alltid är lite elegant, strömlinjeformad och “dolce” så tänk om. Det här var i vänsterterrorismens, molotovcocktailarnas och Pasolinis provokativa filmers tidevarv. Mot bakgrund av det fascistiska Italiens historia så blev den politiska reaktionen på det förflutna lika turbulent som i Tyskland.
Fast nu är kanske inte det här så utpräglat politisk musik egentligen, mer ett ganska highbrowaktigt musikexperiment för hi-fi-anläggningen i det bättre bemedlade och välutrustade hemmet. Musiken spelades in 1969 och albumets släpptes i början på 70-talet med dess artrock, kosmiska konceptalbum och evighetslånga gitarrsolon och onanistiska musikersolon som sedan punken gav ett långfinger till.
Det fungerar dock att lyssna till som en slags mullrande bakgrundsljudbild om man är på vresigt humör och redan har fått sitt kaffe. Men att digga eller spisa eller gilla detta? Det tror jag då rakt inte att någon gör. Döm själv!
jesper.nordstrom@opulens.se
