LIVSTIL. “Musikens moderna kungar och drottningar med något oefterhärmligt och unikt och samtidigt fullständigt skandalöst. Det finns ingen tvekan om att de idoliserats av hungriga ungar som velat vara dem”, skriver Linda Bönström.
Rockmyten, det mörka, det kreativa, det outhärdliga, glorifiering av drogbruk. Vi har sett det, vi har accepterat det och vi har sannerligen stöttat det. Jodå, vi är alla skyldiga till det!
Jag minns när Amy Winehouse avled och det är ingen överdrift att hävda att alla hade, och fortfarande har, något att säga om kvinnan med rösten likt få. Lösnummerskåta tidningar visste knappt själva om de hyllade eller skållade henne när de smällde upp helsidor med en mycket påverkad Winehouse. Jag minns också hur journalisten Peter Kadhammar (Aftonbladet 3/8 2011) skrev en krönika där han kraftigt slog ut emot den glorifierade bilden av berömda artister som super och knarkar: ”Människor som anser sig vara vänster tycks ha en särskild benägenhet att svälja myterna. Det är förunderligt”. Men är det verkligen så förunderligt frågar jag mig själv.
Kort musiktrivia. Pete Doherty, grundare av The Libertines tillsammans med Carl Barât, är en hopplös missbrukare. Hopplös! Eller som en ingress i The Sun i början på 2010 framställer det: “JUNKIE rocker Pete Doherty got off with a fine yesterday for having heroin in COURT — as it emerged an ex-girlfriend died of a suspected overdose of the drug”. Doherty är en våt dröm för tabloidpressen och för moralisterna, det går inte att motstå. Och alla minns väl ”Boozy Liam” Gallagher, hur han drack, svor och slogs; och vi älskade honom verkligen. Nirvanas frontfigur Kurt Cobain började med marijuana när han var tretton och efter att ha provat heroin 1986 var han fast. Självaste Nevermind-turnén höll på att gå rakt åt helvete. Det är inte utan anledning som Rolling Stone kallade Courtney Love för den mest kontroversiella kvinnan i rockhistorien och då inte enbart för att hon hög som ett höghus klev upp på David Lettermans skrivbord och visade brösten.
Och Winehouse? Problemen började inte den där spelningen i Belgrad 2011 som inte ens blev en spelning för att hon var för full för att sjunga. Jack Daniel’s har väl aldrig fått så dålig gratisreklam. Någonsin. Och det må vara helgerån att påpeka att John Lennon både knarkade och söp rejält, men 1966 var han så illa däran av LSD att han funderade på att lämna The Beatles. Men istället kom Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som blev en av världens mest sålda album. Whitney Houston var mer älskad på sin egen begravning än under de många åren av dåliga recensioner främst till följd av sitt missbruk. Flickidolen Justin Bieber tycks inte kunna skaka av sig vare sig alkohol eller droger trots sin nya mentor pastor Carl Lentz. Och Michael Jackson behövs väl knappast gås in närmare på i det här avseendet.
Musikens moderna kungar och drottningar med något oefterhärmligt och unikt och samtidigt fullständigt skandalöst. Det finns ingen tvekan om att de idoliserats av hungriga ungar som velat vara dem. Kanske är Kadhammars ”vänsterfolk” mer överseende av anledningar han inte förmår att se. I mångt och mycket var dessa stjärnor förortsungar vars föräldrar tillhört en kämpande arbetarklass, taskig uppväxt med missbruk, våld och fattigdom var inte främmande för många av dem. Och ändå blev de bäst i världen. Många delar samma livssituation, underprivilegierade och lever på tanken att ”det skulle kunna hända mig” och att gå från underdogs till untouchables är möjligt. Det är inte knarket som är lockelsen utan tanken på vad som skulle kunna bli.
Så vad ska vi göra? Säga upp relationen med alla våra knarkande musiker och brajrökande popstjärnor?
linda.bonstrom@opulens.se
