SKOLMUSIK. I dagens grundskolor får många elever fritt lyssna på musik under lektionstid. Linda Bönström funderar på vad det kan innebära för deras inlärning och för deras inre rum.
Ljud, framför allt så kallat oljud, är ett ständigt problem på arbetsplatser, i skolor och till och med i våra egna hem. Det är ingenting nytt, men kanske symptom på någonting helt annat än bara studsande störningar.
Jag kommer hem efter en mycket lång dag, tar några djupa andetag och hör hur det fortfarande vibrerar i öronen. Jag låter tystnaden landa, det känns som om några klossar betong ramlar från skallen ner i magen. Men strax därpå väljer jag ljudet, väljer musiken: som om tystnaden skrämmer mig. ”Sänk musiken!” och ”stäng av!” är antagligen tillsägelserna jag använt mest som lärare. Det är helt enkelt något som inte fungerar så väl som vi vill. Jag brukar skriva om hur viktigt det är att kunna få höra sitt eget ”soundtrack” för dagen, hur musiken hjälper mig att fokusera och sporrar mig att göra mer och bättre. Oftast.
I dag erbjuder kommunala skolor ofta sina grundskoleelever datorer som ska användas i undervisningen. Med detta följer olika typer av beteenden som inte alltid i mitt tycke främjar inlärning. Dessa barn och ungdomar har tillgång till alla streamingtjänster – och har med andra ord i stort sett hela världens musik att välja på i klassrummet. Och det är ju ett enormt privilegium men också ett ansvar att visa att man kan arbeta och lyssna samtidigt. Sällan ser jag att detta fungerar. Eleverna ägnar mer och mer tid åt att söka efter låtar och lyssna på varandras val, och alltid finns det någon som vill spela högt och någon annan ännu högre.
Jag frågar några femteklassare om de tycker att det är bra att få lyssna på musik under lektionstid och de svarar att absolut är bra. När jag undrar varför svarar de: för då kan man stänga ute allt runt omkring. Vi vet att ljudnivån i skolorna ofta är alltför hög. Många individer är samlade i ett och samma rum, vilket naturligtvis skapar en ohållbar situation på flera sätt. Ändå kan jag inte låta bli att undra: Använder eleverna ljud för att blockera oljud eller handlar det om någonting mer?
För mig har ljud alltid inneburit en möjlighet att skapa utrymme, även när jag var i femteklassarnas ålder. Det är möjligt att skoleleverna helt enkelt tycker att det är trevligt med musik – för det tror jag verkligen att de tycker – men jag tror också att det handlar om ett uttryck för kontroll. De får lyssna på vad de vill snarare än vad de blir tillsagda att lyssna på. Musik är dessutom en stark identitetsmarkör, som visar ens smak och personlighet, vilket är särskilt viktigt under de tidiga tonåren, men som också följer med oss in i vuxenlivet.
Så självklart tycker jag det är trist att dagarna i ända försöka att undertrycka behovet av toner. Det är fantastiskt att se hur de alla engagerar sig och verkligen ”fastnar” i musikens värld, och jag tror inte att man ska kväva det. Men som vuxna måste vi bli bättre på att planera ungas tid i skolan, att ge dem möjlighet att helt enkelt vara musikälskande ungar utan att det spårar ur i oordning. Det måste vara ett givande och tagande, som jag ser det. Det behövs så lite: sätt av en halvtimme av dagen till fri lyssning eller något ditåt. Datorer, internet och musiksajter är här för att stanna. Men vi måste bedöma vad de innebär för elevernas möjligheter till koncentration och för ordningen i klassrummen.
Jag har inte sett något bra sätt att balansera lärandet med det egna fria och kreativa lyssnandet i unga år. Men det vore synd att helt utesluta detta frirum man kan skapa åt sig själv. För även ljud kan märkligt nog innebära en sorts inre tystnad.
linda.bonstrom@opulens.se
