FESTIVAL. Ung Nordisk Musik avslutades i Piteå i söndags. Andreas Engström besökte branschmötet, som är lika mycket en festival, för tonsätttare upp till 30 år.
”Ung Nordisk Musik betydde enormt mycket för mig, det var fönstret ut mot världen. Är det så för er också?” Några av de tjugotalet samlade skakar lätt på huvudet. Jan Sandström, professor i komposition vid Piteå musikhögskola berättar om sin utveckling som tonsättare och hur det ena stycket efter det andra spelades vid UNM-festivalerna. Detta var på 1980-talet och en tid när ett framförande på UNM kunde innebära det stora genombrottet.
Sedan starten 1946 ambulerar UNM mellan de nordiska länderna och är något unga tonsättare ännu anser vara viktigt att vara med i. Inte just för att få musiken spelad. Och knappast heller för att nå en publik. I år var Piteå festivalort. Musikhögskolan kunde erbjuda bästa tänkbara lokaler och service. Någon lokal publik går det dock inte att tala om. Inte heller den ”nordiska gemenskapen” som institutionaliserats genom dessa typer av organisationer verkar vara viktig. UNM har en form och ”ideologi”, men innehållet är mest riktat till den egna gruppen.
Men är inte det lika viktigt? Det var trots allt annorlunda för 20-30 år sedan, när den samtida konstmusiken hade en starkare ställning med större eller åtminstone självklar plats på kultursidorna. Den kunde klassificeras genremässigt och karriärmöjligheterna inom institutionerna var definierade. Idag är allt oklarare och osäkrare. UNM har trots allt inte suffixet -festival i namnet och i Piteå är möte med kollegor lika viktigt. Man träffas, lyssnar på varandras musik deltar i think tanks och paneldiskussioner. Allt på engelska.
Samtidigt är UNM ett utmärkt tillfälle att få en inblick i vad som är på gång i just Norden bland den yngsta generationen tonsättare. Man är mån om såväl stilistiskt som genremässig bredd och vid sidan av kammarmusik presenteras även installationer, mediaverk, elektroakustiskt och en orkesterkonsert (i Umeå). Ändå är det lätt att tycka att allt är som det brukar vara. Finland utmärker sig med lika traditionell som fantastiskt skickligt komponerad musik. Som Leevi Räsänens Ajassa. En tonsättning i ordets rätta mening med expressiv tenorstämma understödd av en självständig melodisk basklarinett. Island tenderar att tänja lätt på ramarna, som Bára Gisladóttir i Seven heavens (of different hights (and depths) med klangligt låg och utforskande profil med vissa implicita teatereffekter.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Flera verk pekar i riktning mot en allmän samtida tendens: Botaniserandet i gränsförhållandet mellan klang och brus, konkreta ljud som verfremdungseffekt, nästintill nivellerad dramatik och väldigt tyst. Inom den mer renodlade elektroniska musiken var finsk-amerikanska Lara Poes akusmatiska La Rivière et la forét samt inte minst den i Stockholm verksamma polska Aleksandra Slyz Synesthesia för elektronik och två dansare två verk jag bär med mig.
Och så sker något som bryter av. Finska Teemu Mastovaaras lika skickligt komponerade som oväntade vändningar i Mit inniger Empfindung. Verket är i grunden traditionell konsert men där såväl den musikaliska som gestiska framförandeformen växlar mellan klassiska schabloner och rockjam samtidigt som en ”livemålare” gick utanför ramarna och livepreparerade pianot. En genial gestaltning av den halvsekellånga förbindelsen mellan actionpainting och visuell musik och ett stycke alternativ ambient som skulle kunna framföras i vilken miljö som helst.
andreas.engstrom@opulens.se
