KÄRLEKSMUSIK. Tonsättaren Johannes Brahms blev förälskad i Clara som var gift med Robert Schumann. Vänskapen mellan de tre ledde så småningom fram till ett minnesvärt verk av den unge Brahms. Björn Gustavsson berättar här dess om bakgrund och tillkomst.
Musikhistoriskt kan den tyske tonsättaren Johannes Brahms (1833—1897) i mångt och mycket ses som Beethovens arvtagare: mycket av det wienklassicistiska tonspråket dröjer sig kvar i hans kompositioner. Samtidigt måste han förstås betecknas som en av den romantiska epokens främsta företrädare. Brahms blandade gärna in folkmusikaliska element i musiken, ibland även något av dåtidens smäktande, dansanta wienermusik – en tydlig kontrast mot de dunkla klangfärger som emellanåt tränger fram och öppnar för en melankoli gränsande till tungsinthet.
Johannes Brahms hade redan som tjugoåring, 1853, lärt känna Robert och Clara Schumann, som han besökte i deras hem i Düsseldorf. Mötet tycks ha berett alla tre en mycket stor glädje: de tycks helt enkelt ha klickat hundraprocentigt. Med sina kompositioner och sitt briljanta pianospel gjorde den unge, långhårige Brahms genast stort intryck på makarna – som båda var kända och beundrade tonsättare.
Robert Schumann komponerade högromantisk musik och var dessutom verksam som pianist och musikkritiker (han var även en tid dirigent, men det värvet tycks dåligt ha passat hans lite inbundna sinne). Hustrun Clara betraktades allmänt som en av sin tids mest framstående pianister. Hon väckte hänförelse för sina tolkningar av alltifrån Bach och Mozart till samtida kompositörer som Mendelssohn och Chopin. Allra mest omtalad var hon för sina inkännande tolkningar av makens musik. Redan kort efter Johannes Brahms första vistelse hos paret skrev Robert Schumann en artikel i sin Neue Zeitschrift für Musik där han entusiastiskt klargjorde att Brahms var den tyska musikens nya stjärnskott. Året efter återkom Johannes till paret Schumanns hem, där han de närmsta åren kom att vistas i långa perioder. Det har spekulerats mycket om den nära bindning som uppstod mellan de tre parterna. Säkert är åtminstone att Clara Schumann och Johannes Brahms genast befäste en livslång vänskap.
Triangeln mellan de tre berömdheterna har lockat till en rad olika tolkningar, både i böcker och spelfilmer. Våren 1854 försämrades Robert Schumanns psykiska hälsa (det är frestande att dra en parallell till vänskapen mellan konstnärsparet Kröyer och den unge Hugo Alfvén) och efter ett självmordsförsök togs Robert in på ett hem för psykiskt sjuka, där han i svårmod tillbringade sina sista år. När Johannes Brahms nåddes av nyheten for han genast tillbaka till det schumannska hemmet. Han ville trösta Clara, som samtidigt väntade sitt sjunde barn. En dag spelade Clara spelade några variationer hon skrivit på ett tema som Robert tidigare komponerat.
Inspirerad av Claras tonsättning satte sig Johannes Brahms vid makarnas piano och skrev egna variationer över samma tema – ett verk som han sedan tillägnade Clara. Kompositionen har opusnummer 23 och heter Variationer på ett tema av Robert Schumann. ”Johannes Brahms variationer berörde mig djupt med sin känsliga deltagande”, skrev senare Clara. Och från sjukhuset uttryckte även Robert sitt stora tack. I ett brev riktade han sig direkt till Johannes: ”Min käraste vän, vilken enorm glädje du berett mig med dina variationer. Å vad jag kommer att glädjas om du eller Clara spelar dem.”
I detta tidiga Brahms-verk turnerar kompositören Robert Schumanns tema med kärleksfull fingerfärdighet. Det känns som att musiken flödar av förälskelse: här kunde Johannes uttrycka sin kärlek till den gifta kvinna han var så förtjust i.
bjorn.gustavsson@opulens.se
Alla artiklar av Björn Gustavsson
