Torparflickan som blev en världsstjärna

OPERA. I år uppmärksammas hundraårsminnet av den internationellt berömda svenska operastjärnan Christina Nilssons (1843-1921)  bortgång.  Bland annat genom två filmer på SVT Play. Björn Gustavsson har sett dem och finner dem ytterst sevärda. 

Hundra år efter operasångerskan Christina Nilssons bortgång har SVT nu presenterat två ytterst sevärda program. Dels personporträttet ”Den magiska rösten”, som berättar om hennes askungeliknande liv; dels ett konsertprogram där sopranerna Miah Persson och Hanna Husahr sjunger en stor del av Nilssons repertoar, här tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under eminent ledning av Tobias Ringborg – särskilt sakkunnig i just den romantiska epokens musik. Filmerna är båda cirka en timme långa och kvarligger på SVT Play fram till februari.

Ditte Feuk, ansvarig för operautbudet i SVT, har producerat filmerna på temat Christina Nilsson – som under andra delen av 1800-talet, en generation efter Jenny Lind, åter satte Sverige på operasångens världskarta (några år innan Christina Nilsson dog så föddes ju för övrigt ännu en blivande megastjärna; ”La Nilsson”, Birgit Nilsson).

Filmen ”Den magiska rösten” berättar om en torparflicka som växte upp i ett fattigt Småland, i ett hus med jordgolv. Redan som åttaåring tjänade hon pengar genom att sjunga på bondemarknader. Efter en lärotid hos Franz Berwald studerade hon i Paris, där hon 1864 gjorde succédebut som Violetta i La Traviata. Hon sjöng på invigningen av Metropolitan i New York, hon umgicks med personligheter som Oscar Wilde och Leo Tolstoj. Hon gifte sig rikt, blev grevinna, levde på stor fot.

Ändå förblev sympatierna hos de fattiga. I London tackade hon nej till att sjunga för drottningen och uppträdde i stället utomhus i de fattiga hamnkvarteren. Och efter att ha gett konserter i Stockholmssalongerna 1885 annonserade hon en gratiskonsert för den breda allmänheten. Hon kom ut på balkongen till Grand Hotel. Där nedanför trängdes 50 000 åhörare. I det avslutande tumultet trampades tjugo personer ihjäl. Christina Nilsson kom aldrig över händelsen, drog sig tillbaka och ville inte sjunga mer.

Må vara att SVT-porträttet kanske lite väl mycket fokuserar på den biografiska detaljen: i det stora hela ger dock mosaiken av stumfilmssekvenser, fotografier och intervjuer med en lång rad sakkunniga en både berörande och belysande bild av sångerskans sagoaktiga förvandling från barfota grindflicka till omhuldad världsstjärna.

Särskilt illustrativt fungerar de inklippta inslagen från den på alla sätt högklassiga konserten med Miah Persson och Hanna Husahr tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna.

Det finns inga bevarade inspelningar, men många har med hänförelse beskrivit Christina Nilssons sätt att sjunga. Nils-Olof Franzén sammanfattar i sin stora biografi (”Christina Nilsson, en svensk saga”, 1976): ”Varm som sammet, klar som kristall – det är två omdömen som ofta kommer igen. Hennes röst är som en kristallstråle av bländande klarhet! utropade en fransk kritiker. Och tyske Herman Klein utvecklar sina tankegångar om motsatsparet kyla-värme: ”Det fanns något i hennes sång som kom en att tänka på musikens övernaturliga väsen – feer, vattennymfer eller Rhendöttrarna. Det slog en kanske mest i den egendomligt klocklika klangen hos denna röst som var ljuvt metallisk och ljuvligt ren.”

Franzén citerar även följande intressanta uttalande av Christina Nilsson: ”Jag älskar opera, men så har jag ju också nästan vuxit upp med den. På operascenen känner jag mig hemma. På en konsert kan jag inte bara stå rätt upp och ner och hålla noterna framför mig – jag är i rörelse hela tiden, jag skuttar omkring som om jag stod på operascenen – och så ser jag vartenda ansikte i salen, men på scenen ser jag inte en enda människa, ingenting. Då glömmer jag allt utom vad jag är där för att göra.”

En amerikansk musikkritiker skrev efter att ha hört Nilsson på Metropolitan, 1872: ”Med mindre röst sjunger hon bättre än Jenny Lind /…/ För att vara en drottning med en lång rad av bönder som förfäder har hon, tycker jag, mera kunglighet i sin hållning och sitt sätt än någon kvinna jag har sett. Vare sig hon är barfota i Mignon eller elegant avtynande i La Traviata så finns där denna oförklarliga charm i hennes starka personlighet.”

Och en annan samtida bedömare i USA: ”Nilsson hade både originalitet och magnetism, en kombination som var oemotståndligt tjusande. Hennes sång var själva förkroppsligandet av dramatiskt uttryck.”