TONSÄTTARE. Tore Sjöqvist har lyssnat på albumet ”Worried Souls” med musik av tonsättaren Benjamin Staern. En musikupplevelse som nästan kan ta andan ur lyssnaren.
Worried Souls av Benjamin Staern
Gävle Symphony Orchestra
Emil Eliasson
Karin Dornbusch
Naxos Direct
Med albumet ”Worried Souls” bjuder Gävle symfoniorkester, dirigenten Emil Eliasson och tonsättaren Benjamin Staern in till en helt egen värld fylld av kontraster. Snabbt pendlande mellan stämningslägen från meditativt svävande partier till explosiva utbrott av kraft, från stilla partier där pulsen närmast upphört till passager där rytmen tar krafttag och driver på. Det här är knappast något för den som vill vila i en känsla av solnedgång över havet. I stället är det samtida musik som lockar och oroar med sin oförutsägbarhet och kraft, sin mystik och sina tvära kast.
Albumet ”Worried souls” presenterar musik som jag gärna hade hört live i en virvelvind av stämningar, melodier och klanger. Men albumet är verkligen ingen dålig ersättning. Det innehåller sju satser och det är mer än jag på ett meningsfullt sätt kan ta till mig i en följd.
Trots att musiken har några år på nacken känns den otäckt aktuell. Kanske mer aktuell än någonsin. Titlarna leder lätt tankarna mot den oroliga värld vi lever i. Men även om musiken uttrycker oro är det knappast någon programmusik. Den inledande ”The Threat of war” skrevs vid millennieskiftet och hittade sin inspiration i mediernas rapporter om krig. I Staerns musik låter han krisen komma nära, flyttar kriget, skräcken och oron till oss.
Så följer klarinettkonserten ”Worried Souls” med de tre satserna Introduction, Rhapsody och Meditation. Avslutar gör ”Polar Vortex” som också består av tre satser, ”Frozen City, Intermezzo” ”Northern Lights” och ”Finale. Volcanic Eruption”.
Visst får associationerna ledning av de olika titlarna. Men för mig är det sällan meningsfullt att försöka förstå eller analysera. Men den som släpper taget och låter sig föras med har alla chanser till en storslagen upplevelse.
Orkestern och dirigenten Emil Eliasson imponerar genom att trots de våldsamma kasten hela tiden ha total kontroll över den infallsrika musiken som ofta låter slagverk och bleckblåset stiga fram och ta huvudrollen. Staern använder en stor palett och målar ofta med bred pensel och kraftiga penseldrag. Men konturerna är hela tiden klara och bland allt det som är fyllt av kraft ges också plats för det finstämt lyriska som skimrar och berör och kanske också ger vila.
Den inledande ”The Threat of war” står stadigt på egna fötter. Inledningen tar ett starkt grepp med både melodi och rytm. Så leds vi in i ett avsnitt där vackra mjuka melodislingor utmanas av hotfulla utbrott i slagverk och bleck som av ock till ligger på gränsen till att blåsas sönder. Därunder ligger en klangvärld som hela tiden varieras. Lugnare, tystlåtna partier tar vid. Kan med sin stillhet för en stund ge en känsla av lugn men i stillheten växer en bubblande osäkerhet, en stark känsla av att något kommer att hända. Och visst blir det så.
Albumets centrum är klarinettkonserten ”Worried Souls” som också gett albumet dess namn. I Staerns presentation syftar titeln på en konstnärs oro i en tid där tekniken tränger sig på och utrymmet för frihet och fantasi begränsas. Men det här är musik som tål associationer åt många håll. Samtidigt är det en konsert där Karin Dornbusch som solist med stor känsla och en obegriplig teknisk briljans förvandlar verket till en hyllning till klarinettens mångsidighet, en mångsidighet som i sista satsen också ger plats för basklarinettens vackra ton.
Det ligger en stillhet över ”Worries souls” första sats. Åtminstone i tempot. Ur denna närmast tidlösa stillhet växer klarinettens röst fram. Med skolad och vacker ton. Snart stiger den som luftbubblor i vatten medan stycket tycks söka sin form. Huvudrollen behåller klarinetten i stort sett genom hela satsen. Nyfiket undersökande alla sina möjligheter, svävande i frihet över orkesterns ständigt varierade tonkluster och rytmmattor som liksom en andning växer fram och drar sig tillbaka. Hela tiden fängslande.
Tredje satsen väcker lyssnaren med ett kort utbrott som går över i formlös stillhet där basklarinetten rör sig i mjuka vågor som också ger plats för en trasig, överblåst ton. Allt över en stilla svävande orkester. Allt växer mot kraftfulla klangmattor och utmanande rytmer som åter löser upp sig i tystnad som ger plats för en makalös solokadens i klarinetten. Så växlar musiken in i ett parti av mekanisk taktfasthet innan ett kaotiskt ropande tar vid, sjunker undan och avslutar med en klarinett som spelar oss in i tystnaden. Lämnar mig med en känsla av övergivenhet och saknad.
Konserten, och för den delen hela albumet, blir i sig en slags motståndsrörelse mot alla krafter som stänger och låser in. Det är som om Staern lyckas använda musikens alla vanliga verktyg med melodi, puls, rytm och klang utan att låta dem begränsa honom, musiken eller musikerna. Allt känns organiskt och växande, som om musikens alla verktyg tillsammans bildar en plastisk lera som kan knådas och ges en form i närmast total frihet.
Skivan avslutas med Staerns första symfoni ”Polar Vortex”, ungefär polära vindar, som i tre satser tar lyssnaren med in i extremväder. Den ofta lågmälda men temperamentsfyllda musiken lämpar sig väl för associationer åt många olika håll. Kanske mot naturens krafter som inte låter sig styras.
Den första satsen inleds i ett stilla tempo där en ensam pianoton i diskanten möter en svävande orkester. Sjok av klanger växer fram, förändras och drar sig tillbaka. Allt tycks lugnt, kanske fastfruset, men strax under ytan vilar en spänning. Man anar att något kommer att hända. Så kommer kaskaderna i brasset och ett slagverk som stiger fram och för en stund låter rytmen bli huvudsaken innan allt avslutas med lyriskt piano och vilsamma stråkar.
Andra satsen inleds lågmält och skimrande vackert. Sakta växer intensitet och kraft medan små teman fladdrar över tunga tonkluster. Partier med närmast upplöst puls växlar med tydlighet i både rytm och melodi. Satsen löser upp sig i krafter och motkrafter där allt för en stund tycks sträva åt olika håll.
Den tredje satsen ”Volcanic eruption” börjar som den heter med ett kraftfullt utbrott. Bultande slagverk och virvlande stråkar tar oss med in i ett moln av stämmor. Stycket rycker och drar – glada melodiskt dansanta partier utmanas snart av uppbrutna klanger och spännande rytmer. Det är som en vandring genom storslagen natur där mäktiga och taggiga bergstopparna för en stund ger plats för idylliska ängar för att ögonblicket senare ta oss med till en dramatisk kust där vågorna bryts mot stranden.
Ett parti med repetitiva, påträngande taktmarkeringar leder fram mot en tydligt markerad avslutning. Den efterföljande tystnaden låter oss ta ett djupt andetag. En behövlig vila efter en upplevelse som lätt kan ta andan ur lyssnaren.
info@opulens.se
